På sitt sträckta vingepar
Sväfvar högt i skyn en falk,
Och hans blick, mot jorden vänd,
Hvilar nu uppå en dörr.
Men i dörrn en flicka står,
Tvår sitt hvita anlete,
Slätar sina ögonbryn.
Bländande är hennes hals,
Såsom snön på bergen är.
Nära till en gosse står,
Talar så med sakta röst:
"O, min sköna flicka, du!
Knyt din halsduk bättre till;
Jag förblindas af din glans,
Och mitt hjärta svider ren."