Regn föll neder såsom honingsdagg,
Och i hyddan stod bekymrad mön:
"Ute blir väl nu min älskling våt;
Stolt uti sin körsbärsbruna rock,
Under rocken klädd i sammetsdräkt,
Med en sidenskjorta under den
Och ett ur af guld uti sin barm
Sitter han uppå sin sköna häst."
Vila svarar ifrån skogen så:
"Unga flicka, obekymrad var!
Själf jag slagit opp ett sidentält,
Och i tältet slumrar älskarn nu,
Öfverskyggad af en sobelpels,
Och med hufvu't svept i gyllne tyg."