Kring det hvita fästet Buda[6]
Slingrat sig en mjällhvit ranka.
Ingen mjällhvit ranka var det,
Fästman var det och hans fästmö,
Som hvarandra tidigt funnit
Och i otid skiljas skulle.
Flickan så vid afskedsstunden:
"Gode älskling, när du färdas,
Kommer du till stängda gårdar,
Där de röda rosor blomma:
Bryt dig några rosenstänglar,
Lägg dem vid din barm på hjärtat:
Såsom dessa rosor vissna,
Vissnar ock för dig mitt hjärta."
Gossen så vid afskedsstunden:
"Goda, när du återvänder,
Kommer du till skogen gröna,
Där den svala brunnen väller;
Marmorsten vid brunnen ligger,
Silfverbägare på stenen
Och i bägaren en snöboll;
Lägg den vid din barm på hjärtat:
Såsom denna snöboll smälter,
Smälter ock för dig mitt hjärta."