Den försvenskning af serviska folksånger, som här lämnas i allmänhetens
händer, är gjord efter hr P. von Goetzes i S:t Petersburg år 1827
utkomna tyska öfversättning af desamma. Det företal, hvarmed han
beledsagat sitt arbete, lyder i utdrag så:
"Serviska nationen intog i forna tider en icke obetydlig plats bland de
slaviska stammarna. Ganska ofta kämpade den segerrikt mot Byzanz, och
blott en förtidig död hindrade tsaren Stephan Duschan (1358) att eröfra
den grekiska kejsarekronan. I femtonde århundradet gick Serviens
politiska själfständighet under, och landet erkänner från denna tid
turkarnas öfverherrskap. Begripligtvis kunde därföre de lyckliga anlag,
hvarmed detta folk af naturen är begåfvadt, icke hinna utveckla sig till
en fulländad bildning. Men undan olyckorna och förtrycket har denna
nation likväl lyckats rädda sina sånger och deras outtömliga källa. Och
just den omständighet, att Servien icke äger någon annan litteratur än
sina sånger, ger desamma ett särdeles intresse i historikerns och
människoforskarens ögon.
Åren 1814 och 1815 öppnade hr D. Wuk Stephanovitch Karadschitch genom
sina i Wien i 2:ne delar utgifna _Narodne Srpske piesme_ för
folkpoesiens vänner en rik skatt af serviska sånger. Af detta verk
utkom den andra betydligt förökade upplagan i Leipzig 1823 och 1824
i tre delar.
Hr W. St. Karadschitch indelar de serviska folksångerna i
fruntimmerssånger (kärleksvisor, romanser, små poetiska berättelser
och skildringar, bröllopskväden, lekar m.m.), till största delen
författade af fruntimmer, och hjältesånger. Till de senare höra i denna
samling blott fyra stycken: Blodhämnden, Jakschitcherne, Skadars
grundläggning och Slaget på Fågelfältet. De pläga afsjungas af männer,
ofta af blinda gubbar, vid gusle, ett entonigt instrument, med en enda
af tagel tvinnad sträng bespändt.
Originalets versmått är öfverallt bibehållet, ehuru med en och annan
obetydlig förändring."
Hvad min åtgärd vid dessa sångers försvenskning angår, har jag, såsom
obekant med serviska språket, sökt gå den tyska öfversättaren i spåren,
så nära jag kunnat; och då hr von Goetze, som han själf försäkrar, äfven
varit mån om att troget följa originalet, kan jag hoppas, att min
bearbetning ej heller skall särdeles afvika ifrån detsamma.
Några få mindre stycken har jag uteslutit, troligen till ingen
betydligare skada för samlingen. De här upptagna behöfva intet
förespråk. Jag är säker om att ganska få skola läsa dem utan att
träffas af den naiva täckhet, som spelar i de små sångerna, som börja
samlingen, och hänföras af den rena episka skönhet, som härskar i de
fyra större, hvilka sluta densamma.
Helsingfors den 6 december 1830.