Hvem har nu gett vett åt vinden,
Gett åt luften ledig tunga,
Röst och språk åt gårdens rönnar
Och åt späda fågelskaran?
Förr, när från min bädd hvar morgon
Jag på loftets trappa trädde,
Visste vinden blott att smeka,
Rönnen blott att susa stilla,
Kvittra blott förstod hvar fågel.
Nu, när sist jag kom på gården
Från mitt olyckssälla läger,
Tala, tala tycktes alla,
Vinden hviska: "Arma flicka!"
Fläkten susa: "Fallna flicka!"
Rönnen sucka: "Svikna flicka!"
Svalan sjöng: "Hvar är din stolthet?"
Sparfven: "Hvar är nu din glädje?"
9.