Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf;
Drifvan deras kronor grusat,
Blott i hjärtan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.
Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mänsko-blommans kvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomstersläkte
Spira ren och ljus,
Att, då sommarns sol mig glömmer,
Någon ängel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här!