Lycka, leende gudinna,
Född att göra stunden ljuf,
Ej som jordens härskarinna
Af min lyra hälsas du.
Utan makt och utan krona,
Utan segrar, utan brott
Vill du endast mildt försona
Mänskan här med grusets lott.
Hell dig! Intet hjärta blöder
Under vården af din hand.
Bröder leder du till bröder
Öfver öknar, fjällar, land,
Fläktar vind i längtans segel,
Lönar varma hjärtans tro
Och, fast skugglikt, i din spegel
Visar högre världars ro.
Hvarför skall du trolös kallas,
Om nå'n gång du svek också?
Kunde blott du vara allas,
Säkert glömdes ingen då.
Nu, hur ville du förena
Allt, som brustit i sitt fall?
Öfvergifvas skall den ena,
Om den andra gynnas skall.
Ljusets lott och fridens gåfva,
Glädjen, hoppet, kärleken,
Allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
Ägde jag och äger än;
Dig blott har jag sett försvinna,
Hvarje gång jag sökt dig nå;
Milda, svaga stoftgudinna,
Le en gång mot mig också!