I skogen finns ej mer en gren,
Som löf och fägring bär.
Förbi är sommarn längesen
Och endast vinter här.
Ja, ute ser jag vinter blott
Och inne likaså;
Och om till världens slut jag gått,
Jag såge den ändå.
Blef lunden grön; blef nejden varm,
Blef dagen ljus och klar,
Låg kölden i min egen barm
Dock lika ödslig kvar.
O, du mitt ögas fröjd och vår,
Jag dig ej återser,
O, du mitt hjärtas sol, du går
Ej opp ur grafven mer.
Min själ var din, min känsla din,
Ditt lif var lif för mig.
Jag har blott saknan kvar som min,
Det andra for med dig.
Mitt bästa är att tyst vid hälln
Få minnas flydda dar,
Då brasan brinner ned och kvälln
Ej flere slöjder har.