Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös
Gick vandraren i sekellånga år
Sin tunga stig igenom öde länder.
Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut
Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar,
Ej räckte någon vänlig hand en dryck
Af källans svalka åt hans heta läppar,
Och ingen pannas hvälfda himmel ägde
Två milda stjärnor för hans hjärtas natt.
När morgonen, det glada sinnets älskling,
Sin purpurhy i österns böljor tvådde,
Då steg han med förkrossad håg från bädden
Och såg ur tårar mot en tröttsam dag;
När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna,
Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar,
Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd
Och såg emot en ödslig natt ur tårar.
En afton stod han stum vid oceanen
Och styrde trånfull sina blickars vingar
Mot sitt af kvällens sol belysta hem;
Men, like trötta fåglar, föllo alla
Förlorade i böljans vida graf,
Och deras liksång var den suck, dem gafs
Till trogen följeslagare på vägen.
Då växte, likt den unga svanen, opp
Ett snöhvitt segel, glimmande i öster;
Och inom några korta stunder sam
Det vimpelprydda skeppet vid hans udde.
Vid stranden låg en planka;--med en bön
Till böljans makter slog han sina armar,
En glädjedrucken älskling lik, om den
Och störtade sig djärf i vågens bädd,
Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.--
En ädel hand från skeppet räckte mildt
Den tröttade sin hjälp.--Och nattens döttrar,
Den tysta sömnen och den lätta drömmen,
Begrofvo snart hans lidande i frid.
När nu med rosenläppar morgonrodnan
Bebådade naturens vällust, dagen,
Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig--
Och såg sin hembygds länge sörjda kust,
Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar,
Och såg dess blomsterklädda häckars gång.
På stranden kände han sin hydda, kände
Dess glada fåglars morgonbön;--berusad
Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk,
Föll han i salig yra på sitt anlet,
Välsignande det lif, han nyss förbannat,
Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven
Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram
Och föll förlorad i sin älsklings armar,
Besköljande hans kinders milda brand
Med återseendets och glädjens tårar.--
Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu,
Din själ vid glada bilder?--Hvarför talar
Din röst om mänskosällhet nu, förut
Blott van att ensam klaga och fördöma?
Ha, äfven jag var säll en stund,--en stund,
Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter!
Ha, jag var säll!--Se, solen hunnit ren
Till andra rymder jaga nattens skuggor,
Och daggens droppar släcka icke mer
Den trånadsmatta blommans törst, och jorden
Står skälfvande i ljus och dag och ler
Åt villan och fantomerna af mörkret;
Men för mitt öga står dock nattens dröm,
Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar
Mot verklighetens strålar segerrikt,
Som månans skimmer emot stjärnornas.
O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig
Skall jag för nejdens kala fjällar tala,
Tills deras missljud-vanda eko glömma
De rop af smärta, dem de hört af mig,
Och vänja sig att af sig själfva stamma
Den häpne vandrarn glädje blott till mötes.--
Så sakta då, o skog, din tysta susning!
Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!
Och, klippor, höjen edra gråa hjässor!
Och, nejdens alla andar, hören--hören!
Det var en kväll, en nordisk sommarkväll,
En kväll, då solen icke går till hvila
Vid jordens barm, men kysser henne blott
Och skyndar åter opp till dagens fröjder;
Det var en kväll,--den vida västern låg
Och dvaldes i ett haf af guld och saffran,
Och öfver österns gröna kullar summo,
Likt rosengårdar i det stilla blå,
De skära, purpurstänkta molnens flockar.
I dagg och vällust låg naturen stum,
Och jag,--jag vandrade bland hennes under,
Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,
Men medvetslöst uti mitt hjärta bodde
Ett stilla kval ändå, som jägarns lod
I örnens sönderskjutna sida dröjer.
Men när han sitter sen på klippans spets
Och mänger dagens strålar där med blod,
Då känner han uti sin barm en plåga,
Men vet ej, hvarifrån den kom och när
Den slutas; så med vemod, som jag ej
Begrep, en gåta för mig själf, jag gick
På fältets fägring, vacklande och sluten,
När hastigt, fjärran från ett sakta ljud,
Som af en lutas lätt berörda strängar,
I samklang döende, mitt öra hann.
Jag lyssnade.--Ännu en ton, ännu
En suck af andarne i lutans boja,
Och sen ett lugn, en stillhet öfverallt.
Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden,
När sista fläkten gått med stim däröfver
Och vattnets dallring byts till spegelglans:--
På en gång skingrades min smärta nu,
Och jag var lätt till mods igen som blomman,
När fästets källor flödat ut och hvalfvet
Ånyo mot den tårbestänkta klarnar;
Men medvetslös som blommans var min fröjd.
En sorglös trånad dref mig mot den nejd,
Ifrån hvars famn de milda ljuden kommo.
Jag skyndade, som lyft af vingar, dit
Och lyssnade, och lyssnade ånyo.
Så kom jag till en park, där stam vid stam
Mot ljusets pilar höjde gröna sköldar
Och ingen fläkt af aftonvinden hann
Den friska helgedomens svala skymning.
Det syntes icke mänskospår i den,
Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder,
Som sätta konstens stela krona opp
Uppå ruiner af naturens fägring.
I blomning stod där hvarje ört på marken,
I sommarskrud stod hvarje träd;--en flock
Af luftens fjäderklädda barn allenast
Satt drömmande emellan löfven där,
Och sången slumrade på deras tungor.
Jag stannade, jag visste icke mer
Af någon lidelse, af någon tanke;
Mitt väsen var, som skeppet är på hafvet,
När ingen svallvåg mot dess sida slår
Och ingen vind dess slappa segel fyller.
Men nu--nu klang en himmelsk ton igen,
Och plötsligt ljödo lutans alla strängar
En rik, högtidlig harmoni, som snart
Melodiskt fylldes af en kvinnostämma.
Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt:
Hvar fågel öppnade sin näbb till sång,
Hvart löf i parken skälfde, och ett regn
Af dagg föll dallrande af hvarje blomma.
Och jag, jag hörde rösten mig så nära
Och kände den,--och det var Minnas röst.
Men stod du en gång, svept i dimmans flor,
På kullens spets, af vårens morgon famnad,
Och drack en rosenånga, fast du ej
De röda skålar såg, hvarur den flödde,
Och badade i värma dina lemmar,
Fast värmans källa doldes för din blick,
Och såg du då en flyktig storm förjaga
Den lätta dimman, såg du berg och dal
Förtroligt träda fram ur formlösheten,
Och såg du då med klara ögon glad
De vänner, som din vällust nyss beredde;
Då vet du, hvad jag var och hvad jag blef
Det ögonblick, jag Minnas stämma hörde.
Ty hvad jag lidit, hvad i långa år
Jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt,
Stod i förklarad glans inför min själ,
Och kärleken gick som en sol däröfver.
Förbannad från mitt hjärtas ljusa eden
Var dock en enda tanke,--var dock den:
Att Minna, Minna ägdes af en annan.
Jag kände blott min sällhet, visste blott,
Att hon och jag i världen fanns--ej annat,
När jag i jublande förtjusning sprang
Den korta väg, som skilde oss ännu,
Och föll på böjda knän vid hennes fötter.
Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg
Så ömt förtroligt leende på mig,
Som om jag länge stått hos henne redan;
Hon såg, som barnet på sin ängel ser,
När modren bäddat vaggan mjuk och drömmen
Då genast leder fram den välbekante.
Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej
Ett brutet ord, en vingad suck af oss;
Men på den lätta brygga, bägges blickar
Emellan våra hjärtans himlar slogo,
Gick kärleken, i tusen former klädd,
Att växla njutningar och växla boning.
Tills, famn ej mera skild från famn, och mun
Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar
Och kände svallningen af hennes barm
Och drack dess tårbestänkta kinders dagg
Och domnade af vällust bort--och väcktes.
Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock,
Ack, evigt i din hulda boja fången!
Jag tigger ej af verklighetens nåd
En fröjd, som multnar under ägarns händer.
Med fantasiens skuggspel är jag nöjd,
Blott den beständigt för mitt öga ter
Den stund, då jag var säll, fastän bedragen.
Då skall jag än, när Minnas vår förgått
Och hennes kinder inga rosor bära,
Se henne ung och salig i min famn.
Då skall jag än, när mina dagar flytt
Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft,
Men stjärnorna min fria ande bärgat,
Då skall jag än från världens sköna ljus,
Från Gud, från himlar och från änglar gå
Att drömma mig vid Minnas purpurläppar.