För jordens gudar höjer jag ej sången;
Jag bringar offret af min lyras röst
Åt trånaden, åt den förgråtne fången,
Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.
Där mellan lifvets sorger bor den höga
Med dunkla forntidsminnen i sin barm,
Och tårar svälla i hans mulna öga,
Och tomhet famnas af hans sträckta arm.
O, hvarför kan jag ej hans dar besälla,
Ej finna svalka för hans hjärtas brand!
Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa
Och ger åt främlingen ett fosterland?
Ack! Evighetens håfvor blott försona
Den stoltes kvalfullt lågande begär,
Och såsom konungen sin stela krona
Föraktar ängeln hvarje njutning här.
Och därför ser han, hvar gång östern randas,
Med tårar opp mot en förhatad dag,
Och därför mäter han hvar stund, jag andas,
Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.
Haf, tålamod, du gäst från högre trakter!
Din pröfvotid är hård, men icke lång;
Det blir en natt, som söfver dina vakter
Och för dig sakta ur din bojas tvång.
Snart skall du, själf befriad lyfta vingen
Och fly från jorden, en förklarad hamn,
Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen
Din himmel nå i fosterlandets famn.