Hvem mätte ut din strid så kort,
Säg, späda barn, som slumrat bort
Från jordens fröjd och smärta?
Dess vår du endast skåda fick,
Dock bodde tårar i din blick
Och oro i ditt hjärta.
Nu är ditt lugn dig återställdt,
Nu sofver du så djupt, så sällt,
Som under snö och ilar
Den fallna blomman hvilar.
Den lott är ljuf, den seger skön,
Att ren till dagens fulla lön
För morgonväkten fällas.
Ack, mången gick i sorgens dal,
Som såg det gry, betryckt af kval,
Och fridlös såg det kvällas,
Men kom ej såsom du likväl
Med ren och obefläckad själ
Vid Herrens vink ur kvalmen
Till skuggan och till palmen.