Förgänglig var då den sälla lott,
Mig brydde;
Lik vårdagsfläkten den smekte blott
Och flydde.
Ack, ljuft jag drömde,
Jag mig förglömde;
Men snart kom den, som min glädje gömde
I grafven.
Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
Du flydda,
Du hör mig ej, du ej öppnar mig
Din hydda;
Min tår ej räcker,
Min suck ej väcker
Det bröst, som stoftet och natten täcker
I grafven.
Dock, ömma vän, fast för ödets slag
Jag dignar,
Min sorg är ljuf, och min smärta jag
Välsignar;
Ty du har vunnit
Och friden hunnit:
Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit
I grafven.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt
Och somnat;
På jorden är blott det hjärta sällt,
Som domnat.
Mot ödet, tiden,
Mot stormen, striden,
Hur lugn är hvilan, hur djup är friden
I grafven!
Sof, sälla ande, från flärden skild
Och kvalen,
Sof sött som daggen, om kvällen spilld
I dalen;
Tills gryningsstunden
Bestrålar runden
Och väcker slumrarn ur morgonblunden
I grafven.
Det frö till lif, som i mänskan göms
Af ljuset,
I mörkrets fjättrar ej evigt glöms
I gruset.
Hvad döden fäller,
Han återställer,
Och knoppen blott, hvarur blomman väller,
Är grafven.