Ja, ljufva oro, längta, o längta än!
Af ingen glädje, vore den än så rik,
Af ingen bräddad njutning lugnad,
Sucka mot sällare fröjder ständigt!
Nyss var din önskan endast en vänlig blick
Af tärnans öga;--nu, då hon skänkte den,
Stig högre och begär dess först
Himmelska kyssar och strid och tråna.
Och när på purpurläppen ej blomstrar mer
En enda ros, hvars nektar du icke sög,
Så skynda blott att nya skördar
Under den svällande slöjan åtrå.
Ja, hulda oro, härska med dubbel kraft
I mina ådror; dikta vid hvarje ny
Eröfrad segerkrans en annan,
Vinkande ädlare än i fjärran.
Dig må den slappa dåren förbyta mot
Ett lik af sällhet, som han benämner frid,
Och i sitt skal af lugn och dvala
Kräla, en mussla, på ödets stränder.
Jag älskar dig!--Hvem är det, om icke du,
Som tvungit mig att söka det öppna haf
Och med dess böljor, med dess stormar
Jublande kämpa om lifvets fröjder?
Du skall mig följa, saliga ängel, du
Skall egga mig att njuta min lefnads dag,
Och när den sluts, skall du i grafven
Jaga mig opp ur min domning åter.
Och ofvan solens bana och stjärnornas
Skall du mig följa,--skall i min himmel än
Vid salighetens tömda mjödhorn
Lära mig skönare världar drömma.