Från molnens purpurstänkta rand
Sjönk svanen, lugn och säll,
Och satte sig vid älfvens strand
Och sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång,
Hur glad dess himmel är,
Hur dagen glömmer, natten lång,
Att gå till hvila där;
Hur skuggan där är djup och rik
Inunder björk och al,
Hur guldbestrålad hvarje vik
Och hvarje bölja sval.
Hur ljuft, oändligt ljuft, det är
Att äga där en vän,
Hur troheten är hemfödd där
Och längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst,
Hans enkla lofsång då;
Och snart han smög mot makans bröst
Och tycktes kväda så:
Hvad mer, om än din lefnads dröm
Ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström
Och sjungit i dess vår.