Högre uppsteg dagen,
Glädjen och behagen
Väcktes ur sin långa vinterdvala;
Vårens krans blef bunden,
Göken gol i lunden,
Och kring hyddan flög min kända svala;
Luften ljöd och skogen,
Minsta fågel trogen
Göt i stämmor späda hjärtats brand.
Allas fröjd jag hörde;
Djupast dock mig rörde
Lärkans ljufva lott i himlarunden.
Varmast sågs den ömma
Om sin kärlek drömma
Och om sällheten af lifssekunden;
Hvarje ton, hon sände,
Där till skyn hon lände,
Tycktes klinga i mitt öra så:
Lycklig den, som inga
Hårda bojor tvinga
Att den fria eterns rymd försaka,
Som, för sången buren,
Ständigt ser naturen
I gestalterne af vår och maka!
Så jag kvädas hörde;
Eko återförde
Mångfördubblad hennes sång till mig.
Blott med solen följa
Öfver land och bölja
Än till söderns hem och än till nordens;
Kyssas först i dalen,
Sen i etersalen
Sjunga känslans salighet och jordens;
Hvilken lott du njuter,
Hvilken fröjd du sluter,
Lärka, lärka, i din lilla barm!