Stål så hette en, den andra
Gick i fält med namnet Lod;
Båda liknade hvarandra
Så i kraft som mod.
Samma trakt vid Saimens stränder
Hade fostrat dem,
Gnabbats hade de som fränder,
Bott i samma hem.
Och dragoner hade båda
Blifvit sen på samma dag,
Delat troget hvarje våda
I hvartenda slag,
Gnabbats än som stridskamrater,
Huggits man mot man,
Allt om äran att i dater
Öfvergå hvarann.
Snart i rykte framom alla
I skvadronen stodo de;
Ingen vågade sig kalla
Bättre, tapprare.
Till korpraler af befälet
Gjordes snart de två,
Men emellan dem blef grälet
Icke slut ändå.
Hvad dem eggat som gemena,
Samma täflan fanns än kvar,
Ännu var alltjämt den ena,
Hvad den andra var.
Båda stodo lika nära
Ett gemensamt mål:
Hvar gång Lod blef nämnd med ära,
Nämndes äfven Stål.
Lyckan svängde dock omsider,
Att den ena seger vann:
Lod gick fri i alla strider,
Stål blef sårad, han
Dömd till hvila på det sättet,
Låg han tyst och led,
Låg som sjuk på lasarettet,
Då kamraten stred.
Långa månar af elände
Hade småningom dock flytt,
Och den tappre återvände
Till sin trupp på nytt;
Men då stod han främst ej mera,
Som han fordom stod;
För hans likar gällde flera,
Och medalj bar Lod.
Stål, han såg kamratens lycka,
Hörde, hur hans rykte steg;
Hvad hans hjärta kunde tycka,
Spordes ej, han teg,
Lät ett ord ej det förråda,
Ej ett anletsdrag.
Nu på ströftåg hade båda
Hållit ut en dag.
Gjordt var allt, som borde göras,
Det blef tid att vända om.
Plötsligt sågs ett stoftmoln röras,
En kosackhop kom.
Lod tog ordet: "Sväng, ty faran
Skall dock gagnlös bli;
Broder, fem man stark är skaran,
Två blott äro vi."
Stål, han log ett hånfullt löje
"Du har talat klokt och rätt;
Blöda får du, om vi dröje,
Hittills slapp du det.
Gå, jag möter ensam skocken,
Förrn den hinner oss,
Du, som bär medalj på rocken,
Är för god att slåss."
Sagdt; sin sabel sågs han skaka,
Sprängde af med stolt förakt,
Och han såg sig ej tillbaka
Sen sitt ord han sagt.
På den harm, kamraten röjde,
Föga akt han gett';
Om han följde, om han dröjde,
Var för honom ett.
Kämpa vill han, icke stanna,
Fram till målet bär hans färd;
Stäppens son med blodig panna
Pröfvar ren hans svärd;
Dödsrop gny, pistoler knalla,
Vän vill hämnas vän;
Midt i skocken, högst bland alla,
Syns dragonen än.
Ändtligt tycks dock lyckan svika;
Segrarn segrar icke mer,
Häst och ryttare tillika
Hafva störtat ned.
Fåfängt än i stoftet brottas
Kämpens starka arm,
Fyra blanka pikar måttas
Mot den fallnes barm.
Stum och bister hotar döden,
En sekund blott öfrig är;
Finns ej mera hjälp i nöden?
Vänta, Lod är där.
Han har kommit, sprängd är ringen,
Sluten kring hans vän;
På den fallne aktar ingen,
Allt är strid igen.
En har stupat af de fyra,
Se, då såras äfven Lod;
Ögonblicken äro dyra,
Strömvis spills hans blod;
Styrkan ren hans arm förlåter,
Segerns hopp har flytt;
Då är Stål på fötter åter
Och i kamp på nytt.
Den blef kort, så ryktet säger;
Samma rykte nämner om
Att till Sandels i hans läger
Lod om kvällen kom.
Lugnt med sin medalj i näfven
Steg dragonen in:
"Gif åt Stål en penning äfven,
Eller tag ock min!"