JENNY.

Så berättade en gång min moder:

I din barndom bodde här en flicka,

Hennes namn var Jenny. Sextonårig

Satt hon i sitt lilla rum och sydde,

Sydde flitigt, dar och nätter ofta,

För sin egen och sin moders bärgning.

Med allt detta var det dock ett under,

Att den unga flickans hy och hälsa

Icke led dess mera. Vacker var hon,

Skön i mångas tycke, fin och fyllig,

Med en färg på kinden, icke rosens,

Icke liljans heller, men en blandning

Dock af bådas, liljans, om hon finge

Låna blott en droppe blod af rosen.

Sådan var hon, när hon teg och sydde;

Såg hon åter opp ibland och talte,

Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt,

Hennes anlet öfver, som då blomman,

Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt

Lyses upp, och daggbegjuten kalken

Leende tusen pärlor tindrar.

Det var då, i stunder såsom dessa,

Man förgaf att se, att hon var vacker,

Och på ängeln såg, som nu i skimmer

Log, där hennes anlet nyss sågs blomma.

En gång kom från ett besök i staden

Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade,

"Håll dig nu beredd att få visiter

Af vår granna värld. Den unga grefven,

Han, vår stolta baronessas släkting,

Kom i går; man säger, att hon väntar

För sin äldsta dotter nu hans anbud.

Men i morgon gifva stadens alla

Unga herrar bal af tacksam aktning

Så för baronessans hus som grefven.--

Du, min goda dotter, får, då andra

Glädjas, sitta ensam här och tråka,

Ordna andras dräkt och glömma egen.

Vore än vår lott som fordom, finge

Äfven du en bjudning, arma flicka,

Kunde glänsa som en ann' i dansen;

Men vår tid är all."

Hon hann ej mera;

Dörren uppgick, en betjänt i gala

Trädde in och räckte i den sköna

Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,

Tändt af glädje, flög kring hennes panna,

När hon såg sitt namn på bjudningskortet,

Men ett skimmer blott, det var försvunnet

Nästa ögonblick. "Min goda moder",

Sade hon med stilla allvar, "tiden

Är mig dock för mycket dyrbar, balen

Måste lämnas nu. En söm för andra

Dessa tvenne dagar gör mig lättnad

För en vecka, ja, för flere sedan."

Så hon sade. Hvad som taltes mera

Mellan mor och dotter, nämndes icke.

Dock, en timme eller två därefter

Höll en vagn på gården. Baronessan

Med sin fröken och den stolta, vackra,

Unga grefven stego högljudt muntra

Ned och syntes nästa stund i kammarn,

Växlande ett skämt ännu i dörren.

Men till flickan, som från sömmen ödmjukt

Stigit opp och bugat, gick i blidhet

Hennes nåd och täcktes med sitt finger

Röra lätt dess skära rosenkinder.

"Nu, min vän", hon sade, "lämna genast,

Hvad ni haft för händer; jag vill ensam

Äga er för dessa tvenne dagar."

Och tillika, med en blick på grefven,

Föll hon in och log: "Bekänn det bara,

Var det mödan värdt att lämna vagnen?

Icke sant, en täck blondin, min grefve?"

Det berättas endast, att ett löje,

Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,

Spelat kring den smärta herrns mustascher,

Då han tigande till bifall nickat.

Men den unga flickan, utan minsta

Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde

Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud

För den nådiga och talte stilla:

"Dessa tvenne dagar är jag hindrad

Af min egen söm. Min mor har velat,

Att i morgon jag går opp på balen."

Med en min af spotsk förundran vände

Baronessan sig till flickans moder

"Kors", hon sade, "det är mer än artigt

Att försmå sin fördel för att kunna

Skänka oss er vackra dotters sällskap.

Är det verkligt allvar, eller kunde

Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"

När den gamla, enkla kvinnan fattat

Dessa lätta ords förmätna mening,

Steg hon sårad fram ett steg och talte

"Baronessa, tvenne år har redan

Detta barn med sina svaga händer

Skaffat sig och mor och syskon bärgning.

Räkna kan man snart de korta stunder,

Hon på denna tid åt hvilan unnat.

Äfven nu--det är dock första gången

Hon, är bjuden--har jag nödgats bedja,

Öfvertala, banna, ja, befalla,

Innan hon förmåtts att börja tänka

På sin egen dräkt och lämna andras.

Det har kostat strid, men nå'n gång måste

Äfven hon som andra ha en glädje."

Så hon sade. Med en axelhöjning

Nickade den nådiga till afsked,

Och besöket var förbi, man skildes.

Det är anmärkt dock, att något olikt

Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa,

Då han kom och gick, att nu hans bugning

Synts som mera verklig, mera menad,

Att hans anlet och hans hållning visat

Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt

Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit

Än en gång med varmt behag på Jenny.

Dagen gick till ända, morgondagen

Likaså; man samlades till balen.

Allt, hvad staden ägde af förnämhet,

Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste

I förening nu, och polonäsen

Gaf ett förspel snart af dansens glädje.

Skön till undran, elegant, behaglig

Mer än nånsin, sågs den unga grefven

Föra baronessan först och sedan

Hennes fröknar några hvarf kring salen.

Med allt detta låg dock ögonblickligt

Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,

Rättadt ständigt åter med en vändning

Till hans dam och ett förnyadt samtal.

Promenaden slöts. Musiken anslog

Några takter åter, och kadriljen

Skulle börjas. Det var sed den tiden,

Att en kavaljer tog plats på förhand,

Där han fällt sin handske, och med klappning

Kallade sin dam till ronden sedan.

Högst i salen stod den unga grefven

Redan färdig, allt var ordnadt, alla

Väntade ett tecken blott af honom.

Och han gaf det. Kring det stora rummet

Ljöd en klappning nu, musiken inföll,

Damer sväfvade från alla sidor

Fram till sina riddare, kadriljen

Syntes sluten; grefven blott stod ensam.

Då bemärktes först längst ned i salen,

Blyg, förlägen, dröjande, en flicka.

Mellan parens rad och dem, som suto,

Sökte hon sig först en väg, men måste

På det ljusa golfvet fram omsider.

Enkel, med en krans af späda, hvita

Blommor på sitt lockigt täcka hufvud,

Skred hon, nu ett mål för allas blickar,

I sin bäfvan framåt, längre, längre,

Tills hon stannade vid grefvens sida.

Det var Jenny. Hennes kinder glödde

Djupare än rosens, och det milda,

Sänkta ögat tycktes sky att röjas.

Men den stolta, ädla grefven räckte,

Utan minsta akt på någon annan,

Glad och leende sin hand åt flickan,

Och i samma stund begyntes dansen.

Det är sagdt, att samma afton syntes

Samma par på nytt i kotiljongen,

Att från början då till slutet grefvens

Varma blick liksom ett solsken hvilat

Oafbrutet öfver Jenny ensam.

Mången nämnde äfven sen med tjusning

Om den blyga flickan, hur hon stundom

Vågat skåda opp mot grefvens öga;

Hur en klarhet, leende och himmelsk,

Strålat då hvar gång i hennes anlet

Och ett nytt behag kring purpurläppen

Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.

Hvad som taltes, hörde eljest ingen.

Men det vissa är, att innan hösten

Sågs den stolta grefven här som brudgum,

Dröjde några dagar blott och reste,

Ung och lycklig, till sitt landtgods åter

Med sin unga lyckliga grefvinna,

Med den sköna sömmerskan, med Jenny.