En dikt i tre sånger.
Första sången.
Leende säges hon gå som en ängel
emellan de andra,
Skämta ibland och trösta ibland
och förlika och lugna.
Tyst från sitt ensliga torp långt borta i djupet af skogen
Gick den gamle soldaten Pistol mot kvällen omsider,
Sedan han värmt sig i ro och tändt sin pipa vid härden.
Ingen han lämnade kvar i den ödsliga hyddan, och ingen
Följde hans spår. En son, den ende, han ägde sig närmast,
Fjärran i härnad dragit och stred i det turkiska kriget.
Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring,
Utan som andra han väntade glad julaftonens glädje,
Bjuden att fira den nu på den stora, bemedlade herrgåln.
"Sitt ej", hade den aktade herrn, den ädle majoren,
Sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan,
"Sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen,
Ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten
Stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast;
Helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher,
Drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan."
Så han talat och smällt den gamle soldaten på axeln.
Nu för den vänliga bjudningens skull och den ädle majorens
Glömde den gamle färdens besvär, lätt tålande skogens
Tjocknande mörker och snön, som, af vindarna hopad om dagen,
Låg på den ödsliga stigen ännu, ojämnad och spårlös.
Skyndande gick han och lyfte sitt djupt nedsjunkande trädben,
Nöjd som en kung, ur drifvan och hann, fast haltande, framåt.
Men med snabbare färd till den trefliga stugan på förhand
Flydde hans tanke likväl, och han talade tyst i sitt sinne:
"Nu är glädjen ej dyr, nu börjar man helgen i stugan,
Kastar bekymren i vrån och arbetsdräkten i kistan,
Tänder de strålande ljusen och strör halmkärfvar på golfvet.
Vore det jul också i den präktiga salen där oppe
Nu som förut, när lekar och sång där hördes beständigt!
Men nu säges, att saknaden blott och sorgen och oron
Sitter i den, sen i fält mot turken den unge kaptenen
Tågade ut, kvarlämnande svärföräldrar och maka.
Sen rörs sällan en sträng i det gälla klaveret, och ingen
Manar till glädje och dans; af främmande vimlar ej gården.
Ensam dväljs i sitt rum kaptenskan och sörjer den korta
Bröllopsmånadens fröjd och sjunger med klagan en vaggsång
Öfver sitt hvilande barn, som af fadrens öga ej skådats.
Mulen vandrar den åldriga frun, värdinnan i gården,
Än från salen till köket och än från köket till salen,
Harmas och ändrar och finner ej skick; men om stundom hon hvilar
Sitter vid vaggan hon då och hjälper sin dotter att gråta.
Så är trefnaden borta i allt. Den gamle majoren
Ledsnar vid kvinnotårar till slut och brummar i länstoln
Dagen igenom och tål ej höra den eviga jämmern.
En blott finnes där än, i sitt barnsliga sinne beständigt
Färdig att glädjas och le, den vänliga fröken Augusta.
Leende säges hon gå som en ängel emellan de andra,
Skämta ibland och trösta ibland och förlika och lugna,
När af sorger ett moln sig skockat och hotar att storma.
Vore ej hon; blef säkert i kväll välplägningen mindre
Äfven i stugan, ty lätt förgäta de öfriga sådant;
Hon, fast barnslig hon är och den yngsta af alla i gården,
Glömmer dock ingen och lefver af andras glädje allenast."
Så han tänkte och hann byvägen och följde med lättnad
Trampade spår i en gladare nejd, där fjärran en hydda
Stundom mötte med ljus från den flammande härden hans öga.
Lång var milen dock än för vandraren. Aftonen framskred
Kulen och mörk. Sin färd försökte den åldrige skynda,
När på en gång af bjällror en klang, kringljudande nejden,
Nådde hans öra. Förskräckt åt sidan han stapplade undan,
Stannande djupt nedsjunken i snön.--Stormodigt och högljudt
Skallade kuskens varnande rop. Ren ilade trafvarn,
Eggad af tömmen, förbi, då ett mildt "God afton!" ur släden
Hördes, och fålen, spak i en blink, stod hejdad i farten.
Strax af en vänlig röst den åldrige hörde sig kallas:
"Kom blott, gamle Pistol, ty till oss visst ärnar ni vandra,
Kom, här finner ni rum, om ni sitter på kanten af släden;
Vägen är ödslig och lång för den bräcklige vandrarn i mörkret."
Sagdt, och den åldrige hörde med fröjd sig nämnas och kallas,
Kände på stämman igen den värderade fröken Augusta,
Lydde och satte sig glad att åka på kanten af släden.
Men med förundran talte han så till den vänliga flickan:
"Nu, hur firar ni här julkvällen i skogarna, fröken,
Reser på öfveryrade vägar allena i kölden,
Medan af värma och ljus till ert hem hvar människa lockas,
Medan ock jag med min bräckliga fot framstapplar på drifvan,
Endast i längtan att nå omsider den trefliga stugan?"
Skämtande svarade blott den sextonåriga flickan:
"Vet ni ej, gamle Pistol, att vid sjön där nere i dalen
Finnes en koja, mera än er bofällig och ensam?
Där bland granar och snö i den trånga, föraktade buren
Har jag en gammal höna med fem små ungar omkring sig,
Hvilka behöfva sig korn och glädje som andra till julen."
Sade och log. En tår, osynlig i skuggan af kvällen,
Fyllde den åldriges blick, men han talade, rörd i sitt hjärta:
"Så må glädjen till er, till den stolta, beprisade gården
Komma i afton, komma och bli kvarboende ständigt,
Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit,
Bringande hugnad och tröst åt människohjärtan i nöden!"
Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan:
"Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera;
Borta är den långt, långt, med kaptenen i turkiska kriget.
Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan
Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden,
Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders
Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas.
Sist, då han själf tog afsked och for, kanhända för alltid,
Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom."
Men han tänkte den gamle, på människoödet, hur ojämnt
Deladt det är, hur stor i hans koja den lycka dock vore,
Som i den rikes boning försmås, och han talade åter:
"Hur kan saknaden bo med öfverflödet tillsamman,
Människan glömma så lätt att fröjda sig öfver det goda?
Se, i ert hem hvad brister väl där? Står icke er fader
Än på sin ålderdom rask bland de sina och ordnar och leder?
Rörs ej dagen igenom er mor som värdinna i gården,
Vördad af älskade barn och hulpen i lätta bekymmer?
Täfla ej tjänare gladt vid sysslorna? Yppas en önskan,
Utan att villiga människor skynda att fylla den genast?
Gården är präktig och stor, att äfven den resande ofta
Stannar af undran en stund och betraktar den. Ymnighet råder,
Rik välsignelse tycks nedströmma på allt som ett solsken.
Är det ej nog, då så litet behöfs till människolycka?
Kom en gång och besök den gamle Pistol i hans koja!
Ensam finner ni där soldaten. Allena vid muren
Sitter han, jämkar en brand på sin härd och tänker och tiger.
Ingen äger han mer, som delar hans torftiga håfvor;
Ingen städar hans bädd, och ingen bereder hans måltid;
Ödsligt är allt, ett ord af människotunga förspörjs ej.
Lyssnar han, hör han furornas sus i den vintriga stormen;
Längtar han stundom att se en lefvande varelse, söker,
Ensam liksom han själf, den ströfvande vargen hans boning.
Nalkas han fönstret och ser, hur världen synes där ute,
Ser han, att himmelen går omsider till möte med jorden,
Ser det och vet, att i hela den ändlöst skådade rymden
Ingen finnes, som bär i sitt hjärta en tanke på honom,
Ingen, som minnes med fröjd, att den åldrige krigaren lefver.
Icke dess mindre röker han än sin pipa i kojan,
Börjar sakta sin dag och väntar på dagen en ända."
Vänligt svarade åter den sextonåriga flickan:
"Sörj ej, gamle; en dag kanhända, då minst ni det anar,
Kommer från kriget er son till sin saknande fader tillbaka.
Men då vidgar han ut och förnyar er lutande boning,
Odlar en teg, uppsöker en ung värdinna för gården,
Trifves och lefver med er och förkofrar sig ständigt i välstånd.
Själf värderad och kär för älskade barn och för barnbarn,
Sitter ni trygg bland egna och minns krigstiderna fordom,
Medan en sonson, lärd att skyldra med käpp och marschera,
Hvilar sig lätt på ert knä och hör er maning att en gång
Blöda med ära som ni, om det gäller, för fäderneslandet."
Högre syntes den gamle i skymningen. Krigiska minnen
Fyllde hans själ, och glömmande ensamheten och bristen,
Nådde han herrgåln, stolt som en vapenbroder till ägarn.
Men då vid trappan omsider den modige trafvaren stannat,
Gick han behagligt att fira sin kväll bland folket i stugan,
Medan till salen glad den vänliga flickan begaf sig.
Glädje möttes dock nu i det älskade hemmet ej mera,
Tystnad och oro blott, ovanliga gäster om julen,
Mötte hon där. Förgäfves i glans från glimmande kronor
Strålade festliga ljus, förhöjande prakten i rummet;
Skarpare blott sig röjde den mulnande sorgen där inne.
Mörk i sin gungstol satt den ädle majoren och förde
Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken,
Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka
Glömde sitt te och försmådde den ren halft svalnade koppen.
Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar
Dröjde, med pannan sänkt mot handen, den unga kaptenskan,
Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena.
Mulen svällde en tår i den tystas öga, en annan
Tecknat i ljus sitt spår på den glödande kinden och fallit.
Sådant såg, då hon kom i sin glädje, den vänliga flickan,
Anande snart, att åter en storm de dyra i hemmet
Skakat och stört; för en stund den tycktes lugnad allenast.
Tala tordes hon ej, knappt hälsa. I bäfvande tystnad
Löste hon kappan, blottade ljuft sitt lockiga hufvud,
Ordnade dräkten och smög till systerns, den älskades, sida.
Men med en suck omsider begynte den ädla majorskan:
"Kom, Augusta, och se jultidningar, läs, hvad oss posten
Hämtade nyss. O, låge din arma moder i grafven!
Slagen är furstens kår, där din svåger tjänte, förlorad,
Kringränd, fången till slut; blott få undkommit fördärfvet."
"Kvinna", talade strax allvarligt den ädle majoren,
"Svärma ej, fångar nämnas ju ej, kringränning ej heller;
Tagen i flanken, står det, och hårdt anfäktad i fronten,
Miste han folk, men slog sig igenom och räddade äran.
Minska ej julens trefnad och skräm ej glädjen i afton;
Året äger ändå tillräckliga dagar för sorgen."
Men med en bitter suck genmälte den åldriga makan:
"Ville du, kunde du skåda vår fröjd, om du såge oss glädjas,
Såge oss leka i kväll lättsinnigt och glömma, att Adolf
Kämpar i dödens armar kanske, förmultnar i stoftet,
Eller ock firar förblödd i turkarnas boja sin julkväll?"
Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan,
Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet,
Sökande tröst; men hårdt nedstötte den ädle majoren
Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre
Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjässa.
Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande dräktens
Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen.
"Se", så sade han, "se, sen trettio vintrar tillbaka
Hvilar du här; säg själf, om de sår, här blödt och igengrott,
Stört din ro och förbittrat din fredade sömn vid mitt hjärta?
Blir af din dotter en gång den saknade mindre värderad,
Om en kula, ett svärd ojämnat hans hull, då han kommer,
Har af hans ärriga famn hon ett svalare möte att vänta?
Tystna då; fölle han äfven, välan, hvad båtar er klagan?
Mer, ja, mer än strömmar af gråt från klagande kvinnor
Gäller en droppe ändå af det blod, bland dödar en hjälte
Offrar i slaktningens stund åt fäderneslandet och äran."
Så han talte och satte sig ned förgrymmad i gungstoln,
Medan, hans mulnare stund undvikande, sakta hans maka
Vandrade ut till sitt kök, och den sörjande dottren tillika
Tröstlös gick till sitt ensliga rum att gråta i stillhet.
Ensam blef med sin fader den sextonåriga flickan,
Mildt i sitt barnsliga sinne bevekt af den åldriges sorger.
Bortskymd satt hon och fäste sin tårade blick på den gamle,
Tänkande rörd, hur han förr i det lyckliga hemmet beständigt
Trefnad mötte och fröjd, hur med kärlekens lugn på sin panna
Själf förklarad han sågs som af aftonsolen en ljusning.
Nu, hur förändradt syntes ej allt! Undviken och fruktad,
Lämnad åt åldrens tyngd, åt ledsnaden, harmen och oron,
Dvaldes han oförstådd i sitt hem, den vänlige gubben.
Smeka hon velat hans hvitnade lock, bortkyssa hans pannas
Skuggande moln, om störa hon vågat den åldriges vrede.
Nu blott stilla hon smög till klaveret och väckte med lätta,
Dröjande fingrar en ton och en annan att sakta förklinga.
Småningom dock höjde sig klangen, i rikare växling
Fyllde sig takterna ren, och en sång, af den åldrige älskad,
Ljöd till strängarna klart från den sextonårigas läppar.
När från hans ungdoms tid de i vänligt minne behållna,
Krigiska orden nådde på nytt hans öra i sången,
Tömde han glaset och bragte i vaggning åter sin gungstol.
Harmen lämnade rum i hans hjärta för tonernas välde,
Tankar på tider, som flytt, uppvaknade; gladare känslor
Fyllde hans barm, och man hörde omsider hans väldiga stämma
Djupt med sin bas frambrumma en strof, ledsagande dottren.
Men då hon slutat visan och blott med lekande händer
Rörde tangenterna än till försvinnande, lätta ackorder,
Reste den gamle sig opp från sin stol. Den vänliga flickan
Skötte sitt ljufva, svärmande spel och märkte det icke,
Innan den åldrige stod vid dess sida och lätt på dess hufvud
Sänkte sin smekande hand. Mildt öfverraskad af glädje,
Kände hon handen, höjde sin blick och såg på sin fader.
Leende lyste en tår i den ädle krigarens öga,
Kufvad i samma minut, som den föddes; men ömt till sitt hjärta
Slöt han sitt älskade barn, och han talte försonad och sade:
"Gå, vår tröstande ängel, och narra din moder att glädjas
Så, som du narrade mig, illistiga, gå till din syster,
Finn för den arma ett lugnande ord, jag söker det fåfängt,
Talte jag än förnuft i min knarrighet kvällen igenom."
Så han sade och löste sin famn; försmulten i kärlek,
Höjde sig flickan på tå och kysste hans panna och flydde.
Andra sången.
Tänk blott vänligt vid min saga:
Att en systers sorg förjaga,
Sjöng en flicka
En oskyldig sång!
Men i sitt hvardagsrum, i den ensliga kammarn på vinden,
Satt hos sitt slumrande barn den unga kaptenskan och sörjde.
Tårögd satt hon och rörde den gungande vaggan med foten,
Medan i stilla bestyr barnsköterskan ställde en rubbad
Stol på sin plats eller skötte den långsamt tynande brasan.
Ingen talte ett ord, matt flämtade lampan på bordet,
Mörk, enformig och tung var nu julkvällen där oppe.
Tystnaden bröt med en suck dock omsider den tjänande tärnan:
"O", så sade hon, "säll må jag skatta mig arma, som ingen
Gosse begärt, som känner ännu mitt fattiga hjärta
Klappa för egen nöd och för egen lycka allenast.
Sitter jag ensam, kan jag en gång väl gråta af ledsnad,
Tycka att dagen är lång och sakna en vän till mitt sällskap;
Bättre dock ledsnadens tår än den frätande sorgens och orons.
O, hur vore det nu i min håg, om jag hade en fästman
Ute i kriget också, och drömt, som jag drömde i aftse.
Natten, tyckte jag, led till ända; men mörker och skugga
Låg kring gården ännu, och sommar var det, och träden
Buro väl löf, men sorgliga tårar lågo på löfven;
Gråta syntes här allt, och bedröfvelse rådde beständigt.
Då steg hastigt i söder ett moln, blodfärgadt och dunkelt
Steg det på himmelen opp och nalkades närmre och närmre;
Men i detsamma såg jag kaptenskan allena i parken.
Häpen ropte jag: 'Kom, sök skygd, ovädret är nära,
Skynda er, kom!' Dock utan ett svar förblef ni på stället.
Se, och en regnskur brast ur molnet, men icke af vatten;
Rosor regnade ned, så tycktes det, rodnande rosor,
Klara som blod, och jag såg er skälfvande höljas af blomstren.
Men så tänker jag nu i mitt sinne: blodiga budskap
Stunda väl söder ifrån med stingande törnen för mången."
Sakta höjde den sörjande frun sitt lockiga hufvud,
Fäste på tärnan sin blick och kväfde sin smärta och sade:
"Gå att glädjas en stund med andra, som glädjas i afton;
Stugan är ljus, där leks, där väntas ej blodiga budskap.
Lyckliga, innan du vet, kanhända du drömmer om stormmoln
Äfven för dig och flyktar till ensamheten och mörkret."
Så hon sade; och glad bortskyndade tärnan till kvällens
Nöjen, och ensam blef med sitt barn den bedröfvade modren.
Tyst satt länge den ädla och lät sin irrande tanke
Hopplös svärma omkring, än lockad af flyktade fröjder,
Än af en framtids anade kval, blott stundom till stilla `
Klagan förledd, då hon sjöng att söfva den vaknande späda.
"Slumra", sjöng hon, "o barn, som den gryende blomman i knoppen,
Slumra och känn i din sömn, känn gladt, att din moder dig vaggar!
Snart, ack, hvilar hon själf som du, ohunnen af sorgen,
Men af en främmande vaggas du då och drömmer så ljuft ej.
Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets
Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras;
Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända
Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres.
Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila
Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen.
O, då du jagas en gång af ödets vindar i rymden,
Mulnar ditt ljus, och din glödande purpur bytes i tårar.
Hvila, mitt guldmoln, hvila i morgonlugnet af lifvet!"
Så hon sjöng, dock stundom allenast. I växlande afbrott
Följde på tonerna tystnad igen, och man hörde blott vaggans
Suckande gång och den flitiga pendelns knäppar i uret.
Men då öppnades dörrn omsider. Den vänliga systern
Kom i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna.
Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas,
När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes.
Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern:
"Älskade, sitter du här som en skugglik vålnad i grafven,
Enslig och gömd, o, skrämd snart kunde jag fly vid din anblick.
Tala ett ord, stig opp, kom, låtom oss jaga tillsammans
Ledsnaden bort, en gäckande dröm oroar dig endast."
Så hon sade och tände i hast opp ljusen, och kammarn
Klarnade gladt, och hon log och talade åter och sade:
"Så skall du sitta i ljus, då ljusnar ditt hjärta, och sorgen
Flyktar sin kos, och din kind begynner att blomstra ånyo.
Goda, man blygs, om du så, en gumma förvissnad i förtid,
Möter din man, då han kommer med hufvudet fullt af turkinnor.
Ler du? Välan, le, le, men akta dig! Vet, Orienten
Är ej ett vildland; känslor af eld, svartblixtrande ögon,
Svärmande tjusning finner man där och himlar på jorden.
Läs ett stycke i Moore eller Irving, läs om Alhambra,
O, och ditt hjärta drömmer ej mer om blod och om bojor,
Fruktar väl snarare blott, att den älskade, rusig af fröjder,
Glömmer sitt hem och sin lilla bedröfvade blomma i norden.
Se, om du lofvar förgäta en stund ditt bekymmer och lyssna,
Läser jag sakta en sång, som diktats med tankar på Adolf;
Kalla den blott ej svärmande; så, om fången han blefve,
Skulle det hända; i allt är österland och är sanning."
Sade och vecklade opp ett fint brefpapper, med omsorg
Skyddadt och slutet ihop, och hon rodnade lätt och begynte:
Bud på bud seraljen hinna;
Harems ljufva härskarinna
Får ej slumra mer.
Bref har kommit från sultanen:
"Skynda, Seidi, på altanen,
Sultaninna,
Jag en fest dig ger."
Följd af tjusningen och våren,
Ren ur famnen, af Bosforen
Morgonsolen hann;
Mera skön dock, säger sången,
Mera strålfull, på balkongen
I juveler
Harems stjärna brann.
Och dess milda öga skickar
Öfver nejden sina blickar;
Det är festens stund.
Mänskoskaror vimla, blandas,
Hvart hon skådar, seglas, landas,
Lefva, röras
Stränder, sjöar, sund.
Kan du jublets mening ana?
Segrat har Mahomas fana,
Portens hjältehär:
Osmans son kan ej betvingas,
I triumf till segrarn bringas
Ryska fångar;
Striden ändad är.
Se den bleka, sorgsna skaran!
Svärden, dödarne och faran
Gick den lugn emot;
Nu, en slaf, i bojor vorden,
Ser hvar kämpe stum mot jorden
En bland alla
Blickar opp med hot.
Vakter kring hans bana stoja,
Fruktad än i segrarns boja,
Går han stolt sin gång.
Mörkt är pannans hvalf, det höga,
Blixtar ljunga ur hans öga,
Hjältevreden
Trotsar död och tvång.
Hotfull stormar folkets bölja,
Tusen vreda blickar följa.
Den förmätnes färd;
Blott från tornet, säger sången,
Såg ett öga ned på fången,
Mildt som stjärnans
Från en högre värld.
Seidis tjusta hjärta rördes;
O, hon minns, hur själf hon förded
Från sitt fosterland,
Långt från Serviens gyllne dalar,
Från dess rosor, näktergalar,
Från sin lycka
Vid Moravas strand.
Barmen höjes, kinden lågar;
"Ser du främlingen?" hon frågar
Sin förtrogne slaf,
"Konungsfalken kan ej lära
Band fördraga, bojor bära;
Han vill flyga
Öfver land och haf.
Frihet måste hjälten vinna,
Lefva än för älskarinna,
Ära, fosterjord!"
Sagdt, och i sin sköna ifver
På ett rosenblad hon skrifver
Till gemålen
Några blyga ord:
"Dyre, låt med rosens anda
Seidis tysta suck sig blanda
Och ditt hjärta nå:
Tjusad af din makt, din ära,
Ville hon en stund begära,
Då för festen
Hon kan tacka få."
Så hon läste och blickade opp förstulet och talte:
"Syster, du undrar ej alls, du frågar ej! Ser du, den första
Slutades så, den andra romansen är öfrig att höras.
Tala då, sitt då ej stum, säg, sötaste, är det ej vackert?
Allt är sådant det finns i tusende böcker. Allenast
Sagan är ny om festen och sultaninnan och fången.
Nu må du lyssna igen och kyssa mig sen, då jag slutat."
Gömd bland harems stolta lunder,
Utan glans af konstens under,
Utan prakt och flärd,
Smyckad blott af söderns sommar
Står en rosenhäck och blommar,
Vigd åt hjärtat,
Härskarns lugna värld.
Krona ses han här ej bära,
Ingen dyrkans kulna ära
Här hans bröst begär;
Blott af hourikyssars nektar,
Västanvindar, balsamfläktar,
Kärlek, kärlek,
Får han mötas här.
Vill han spirans börda glömma,
Om Mahomas himlar drömma
En förklarad kväll,
Vill han se en känsla knoppas,
Vill han minnas, vill han hoppas,
Går han trogen
Till sitt blomstertjäll.
Där, i ljufva dofters sköte,
Vill han vänta Seidi's möte,
Så till svar han skref.
"När hans blomvärld aftonsvalkas,
Då skall sultaninnan nalkas
Den, som kysser
Hennes rosenbref."
Ren är solen skymd af bergen,
Dagen bleknar, purpurfärgen
Mister hvalfvet ren;
Månen klarnar öfver dalen,
Sången börjar näktergalen,
Härskarn väntar.--
Är blott Seidi sen?
Nej, hon kommer! Lätt som vinden,
Tyst som skuggan, skygg som hinden,
Sin gemål hon når;
Blygsamt ren sitt knä hon böjer
Och vid härskarns solblick höjer
Slöjans dimma
Från sitt anlets vår.
Purpur hennes kinder målar,
Men i ögats himmel strålar,
Stjärnlikt klar, en tår:
Är det sällhet, är det smärta?
Lyssna! Vid gemålens hjärta
Nu hans fråga
Hon besvara får.
"Seidis himmel!" så hon talar,
"Från min hembygds sälla dalar
Jag ett minne har
Af en flicka, min väninna,
Född att dyrkas och försvinna;
_Serviens tjusning_,
Så hon kallad var.
Börjad nyss var blomstertiden,
När för korsets tro till striden
Serviens ungdom drog.
_Serviens tjusning_ log ej sedan,
Flydd var hennes blomning redan,
Förrn i lunden
Första rosen dog.
Nu vid Savas silfverflöde
Gömmer hon sitt tysta öde
I en ensam graf.
En blott kände hennes smärta.
Dyre, därför brast dess hjärta,
Att en yngling
Fördes hit som slaf.
När du jublets toner hörde,
Väckta tankars sorg mig störde
Under festens dag.
Späda äro hjärtats vårar,
Därför ser du Seidis tårar,
Dyre herre,
Därför gråter jag.
O, där nordens bloss sig tända,
Vissnar nu som hon, kanhända,
En förlåten brud,
Blickar hit mot oss och gråter,
Fordrar stum en älskling åter,
Som försmäktar
Här på segrarns bud."
Så hon suckar tyst som vinden,
Lutar sakta rosenkinden
Mot hans barm och lyss.
"Seidi", hörs han kufvad svara,
"Din skall hvarje fånge vara,
Lös dem, ljufva,
En för hvarje kyss."
Österns himmel purpurrandas,
Friska morgonvindar andas
Öfver Peras strand,
Och på böljans brutna spegel
Skynda gladt med svällda segel
Seidis fångar
Till sitt fosterland.
* * *
Du, som lyssnat på min lyra,
Sök ej skaldens höga yra
I dess toners gång;
Tänk blott vänligt vid min saga
_Att en systers sorg förjaga
Sjöng en flicka
En oskyldig sång!_
Så hon läste sin dikt med bäfvande stämma i början,
Blyg och försagd, nu skyndande, nu lätt hämtande andan,
Tills för sagan hon glömde sig själf, och rösten, en flöjtton
Liknande, fyllig och vek, den milda berättelsen frambar.
Men då till slutet hon kom och nämnde sig själf och sin syster,
Nämnde den älskades sorg och sitt blyga försök att den lugna,
Brast hon i gråt och sänkte i handen sitt tårade anlet.
Tröstbehöfvande själf var den tröstande. Men vid sin vagga
Dröjde den mognare systern ej mer; upp stod hon och tryckte
Ömt till sin klappande barm och kysste den gråtande flickan.
Ändtligt talade sakta den sextonåriga åter:
"Älskade, nu för en stund må du lämna den ensliga kammarn,
Gå att förströ dig, gå att besöka den trefliga stugans
Lekar och se, hur af litet också ett hjärta kan glädjas.
O, där sitter visst nu den gamle Pistol vid sin pipa,
Leende, medan vi här förgråta oss, nöjd med sitt öde,
Rik med en mund full rök och ett ungdomsminne från kriget,
Mera än vi, vi rike, som dock blott äga vår saknad.
Gå att föröka den åldriges fröjd, låt ställa en stäfva
Öl för hans plats, och hans blick skall stråla dig glädje i hjärtat.
Gärna jag ginge, men dröjer du här och jag lämnar dig ensam,
Mulnar ditt öga, som nu i sin klarhet lyser så vackert,
Se, och din systers besvär med visan har varit förgäfves.
Frukta ej, vaknar den lilla, är jag här färdig på stunden,
Vaggar ej länge som du, men kysser hans leende öga
Genast och värmer i hast mot min kind hans kläder för kvällen.
Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld,
Hvilar han lugn i min famn som en klar daggpärla i blommans."
Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systern:
"Älskade, nu blott icke; i kväll skall du vara för alla,
Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan
Mera än nog; hvad mer jag behöfver, skänker mig denne."
Sade och visade lätt på det sofvande barnet och fortfor:
"Här är din systers tröst och förströelse, fåfängt en annan
Skulle hon söka. En skymt af denne, och rik i sin saknad
Känner hon sig, en blick, och det mulnande hjärtat är dagadt."
Öfver den spädes bädd, där han rodnade varm i sin slummer,
Sänkte den sextonåriga nu sitt lockiga hufvud,
Dröjde i skådning en stund och hviskade stilla och sade:
"Sof då, din moders tröst, omhägnad af henne, tills tårar
Fylla dess blickar igen; då vakna, och efter din tunga
Saknar ett språk, säg ömt med ditt omotståndliga öga:
'Moder, en lång, lång färd är för mig än öfrig att göra;
Tårar finner jag nog, hvar finner jag glädjen och friden,
Om ur ditt modersöga de ej mig följa på vägen.
Le, med ditt leende skingrar ditt barn sen sorgen i lifvet.'"
Sagdt, och slumrarens rosiga kind med spetsen af fingret
Rörde hon lätt och försvann som en blomsterånga ur kammarn.
Tredje sången.
Skogen kläder Han grön, Han låter
den irrande fågeln
Finna ett korn: mig hjälper Hä-
danefter som hittills.
Men han satt och förtäljde, den gamle soldaten, i stugan,
Rökte sin pipa och talte om krig för det undrande folket,
Tills omsider han kom med berättelsen långt i Turkiet.
"Turken", sade han då och blåste mot taket ett rökmoln,
"Känner jag bättre än er, fast aldrig med honom jag kämpat.
Ofta i lägret förr, då vi slutade kvällen med samtal,
Hörde jag pröfvade män, som stridt utrikes i världen,
Tala om honom och än med häpnad minnas hans framfart.
Ali och Mustafa bej och Kapudan pascha och Achmed,
Namn, som ej människotunga förmår oöfvad att nämna,
Hörde jag då och förnam, hur hedningen lefver och strider.
Turken, vänner, är hård som koppar för kulor och svärdshugg;
Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen,
Rister sitt yfviga skägg som ett lejon och rasar ånyo.
Ingen skoning begärs i drabbningen, ingen förunnas;
Stupar man, lycklig är den, som stupar och slipper att brännas.
Men när stundom en fest för hedniska gudar begynnes,
Tar han en skara fångar och klär beckskrudar på alla,
Tänder med glädje dem an och låter dem brinna som lampor
Ofta i drömmar jag sett den unge kaptenen i lågor
Stå för sin front, och min son, den saknade, brinna med honom;
Ofta som vaken jag trott, att bedröfvelse väntar oss alla."
Så han sade.--Vid dörrn mellertid, nyss kommen i stugan,
Stod, af honom ej sedd, den vänliga fröken Augusta.
Löje stridde med sorg i den sextonårigas hjärta,
När till den gamle hon gick och med mild förtrytelse talte:
"Tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira
Julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast?
Vänta, en annan gång, då ni kommer och söker oss åter,
Finner ni ingen, som hälsar ett gladt välkommen på trappan.
Nej, långt hellre jag går till grinden och vinkar med handen,
Ropar på afstånd ren: Bort, olycksbådare, hädan,
Bort till turken, att värma er där vid brinnande mänskor!
Ingen soppa i dag! Här kokas ej; vandra förbi blott."
Leende dock, genmälte den åldrige krigaren detta:
"Fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjärtan
Finnas hos turkarna ock, fast fula de vore som vilddjur.
Se, hur såg man ej här i det sista fördärfliga kriget
Människor värre ännu, baschkirer och vilda kalmucker,
Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött.
Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen,
Höjde han flaskan blott och behöfde ej höja sitt hufvud,
Ty för honom ej var som för andra hans näsa till hinder,
Utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset.
Ögonen, svarta som kol med en tindrande gnista i sotet,
Brunno i hufvudet djupt, och den vidt uppspärrade munnen
Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden
Möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll.
Men en afton det var, vårtiden vid början af kriget;
Allt var stilla och tyst, och vi rastade, sen vi om dagen
Slagit och drifvit en tropp närgångna kosacker tillbaka.
Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra,
Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna
Eller ett silfvergehäng eller annat, som duger att taga.
Så till stället jag kom, där den blodiga slaktningen hållits,
Hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte,
Fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand.
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen,
Där vårt läger vi valt, då bland buskar ett stycke från vägen
Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo.
Närmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur,
Fann en slagen kalmuck. På en sjunken drifva bland tufvor
Nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse,
Låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet.
Häpnad fyllde min själ, och jag ärnade vända tillbaka;
Men dock bar han sin dräkt och en skön, blå tröja på kroppen,
Värd en flaska och mer, om man sålde den vänner emellan.
Denna förmådde jag ej kvarlämna till byte för andra,
Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud,
Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat,
Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling.
Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag,
Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla,
Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja,
Tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln,
Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar.
Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud,
Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat,
Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt,
Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder
Länge att bida och vaka min natt orolig i skogen,
Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med brännvin,
Drack och manade sen den fallne kalmucken att dricka:
'Här, tag värma, kamrat! Drick ut, var mänska och skrik ej;
Svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för munnen!'
Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen,
Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje.
Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig,
Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.
Snart till lägret jag kom, och det trumlades åter till uppbrott,
Såsom vi plägade då, fast segrande, draga oss undan;
Tropparna ordnades alla till tåg, och vi började vandra.
Se, då hade jag tid att natten igenom i kölden
Minnas, att flaskan var tom; och jag harmades öfver min enfald,
Att som en kvinna jag sviktat och lyda mitt blödiga hjärta.
Dock gick natten förbi, och morgonen grydde, och strider
Följde på strider igen; blod spilldes, och nya bekymmer
Kommo med nya dagar, och lätt förglömdes de gamla.
Så blef sommar till slut, och sommaren följdes af hösten.
Aldrig tänkte jag mer på det öfverståndna och gamla.
Våren och vårens mödor och krig försvunnit ur minnet
Likasom snön, som smälte och rann till sjöarna spårlöst;
Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet,
Kämpa som man för mig själf och därnäst för min granne i ledet,
Sen att hinna till aftonens ro, uttröttad af dagen.
Sådan kom jag en natt att af eftertroppen i nöden
Glömmas och lämnas kvar på min post. Afsides och ensam
Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan.
Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat
Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan
Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja;
Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor,
Än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas;
Därför dröjde jag kvar, förbidande fiendens ankomst.
Talrik kom han ej först. Tre jägare syntes allenast
Smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären,
Sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva,
Spände förtörnad min hane och sköt och nådde den ena.
Strax var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda
Kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig;
Striden börjades då, och jag redde mig, bärgande lifvet.
Ren svårt sårad var en af de båda och famnade marken
Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna.
Själf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt,
Stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjärran
Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd.
Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor
Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
Fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom.
Sviktande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän,
Innan jag stupade själf, när af ryttareflocken den förste
Hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej,
Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna,
Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar
Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Men med förvåning kände jag då den slagne kalmucken,
Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd.
Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver,
Vild som han var; hvi högg han ej till, hvad hejdade armen?
Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet,
Mänsklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde
Äfven hos honom kärlekens bud i det klappande hjärtat.
Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde kalmucken
Sörjde för mig, och han spred kring hela fientliga hären
Snart ett rykte om mig, och envart som fånge jag lände,
Hade jag vänner och firades. Själf den stolte genralen
Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel
Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes och mådde och sköttes.
Men med den ringare delte jag allt. Det bästa beständigt
Kunde jag taga och tvangs att äta och dricka och frodas,
Så att af dagar de bästa, jag haft, jag hade som fånge.
Därför fatta blott mod; en människa är ju ock turken."
Sådant talade där den gamle soldaten, och alla
Hörde med undran hans ord, men den lätt försonade flickan
Gaf om aftonens fest anordning och lämnade stugan.
Skyndande kom hon på gården och följde den banade stigen,
Mödosamt letande väg bland hopade drifvor i mörkret;
Först då hon herrskapsbyggningen nalkades, höjande blicken,
Såg hon--och kunde ej tro sitt öga--en främmande anländ;
Än med flämtande spann stod hög kursläden vid trappan.
Full af förundran, vek hon åt sidan och ville ej genast
Träda i salen, men gå köksvägen och först i de inre
Rummen ordna sin dräkt, då hon såg satsdörren i skimmer
Öppnas och märkte en skymt af sin fader och hörde hans stämma.
"Hit! Hvad, tändas ej ljus, finns folk ej mera i gården,
Kommer då ingen och bär kaptenens saker ur släden?"
Så han ropte, och gladt i den sextonårigas hjärta
Tändes en aning. Skyndande, utan att söka en omväg,
Sprang hon i snön tvärsöfver och kom till sin fader på trappan.
"Hvem är den komne?" frågte med bäfvande stämma hon. "Fader,
Skynda då, säg mig det, plåga mig längre ej; o, om min gissning
Sviker, förgås jag af sorg. Är det möjligt, att Adolf är hemma?"
Utan att svara, tog den gamle sin dotter vid handen,
Gaf framskyndande tjänare än en befallning och förde
Flickan i salen. Ett rop af öfverraskning och glädje
Flög från den sextonårigas läpp; men hon hämmade gången,
Dröjde och såg, blott såg, med en tår i det leende ögat.
Kommen var han, den saknade, aningen såg hon besannad:
Hög, med en krigares skick, fast bärande sårad den vänstra
Armen i band, satt där vid sin makas sida kaptenen.
Återseendets skakande fröjd var mildrad, och tystnad
Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln
Brusat till slut och stilla till bön hvart sinne sig samlar.
Knappast blef hon bemärkt af någon, den vänliga flickan,
Där en minut vid dörrn i det stora rummet hon dröjde;
Nu dock skyndade fram kaptenen och böjde sin friska
Arm kring systern och tryckte en kyss på dess glödande läppar.
Men då man hälsat och gladt framkastat ett ord och ett annat,
Gick till sin maka på nytt kaptenen och fäste en strålfull,
Frågande blick i den älskades blick och hviskade sakta:
"Kom, här finns ju ännu en öfrig att träffa. Han sofver,
Sade du nyss; evinnerligt får hans sömn dock ej räcka."
Sagdt, och ur salen snart försvunno de båda, och häpen
Följde majorskan, färdig med hjälp, om de väckte sitt arma
Barn och det skrämdes ihjäl af den stormande fadrens mustascher.
Ensam blef med sin dotter i rummet den ädle majoren,
Trumpen ej nu. Förklarad han satt som fordom i gungstoln,
Sög sin pipa i ro och fläktade stundom mot taket
Hvirflar af rök och vaggade fram och åter behagligt.
Men till hans sida sig smög den sextonåriga flickan,
Följde i tystnad en stund med foten den gungande meden,
Tills att med hjärtat fullt af bekymmer hon talade stilla:
"Fader, i glädjen minnas vi blott oss själfva. En annan
Finnes här än; blir julen för honom glad eller sorglig?
Får den gamle Pistol sin fröjd tillbaka? I stugan
Hör kanhända han nu vår lycka förkunnas och blickar
Yfvande opp och söker sin son och väntar förgäfves."
Knappt hon talat till slut, då man hörde den gamle soldatens
Trädben klappa i farstun, och snart i den öppnade dörren
Märkte en skymt af den åldrige själf. Saktmodig och tveksam
Trädde han in och förblef i tyst förbidan vid tröskeln.
Men på sin plats kvardröjde ej mer den ädle majoren;
Fram till sin vapenbroder han gick och sänkte med sorgfullt
Hjärta en trofast hand på den grånade krigarens skuldra.
"Gamle Pistol, tag mod", så sade han, "hoppet är sviksamt,
Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap
Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva."
Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
Handen och strök på en gång från den skäggiga läppen en darrning,
Sen vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
"Ärade herre, oss behöfver ej människolifvet
Lära, hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på.
Ofta vi sett långt förr, än ett kvällsmoln mister sitt skimmer,
Äfven den rödaste kind omskifta i färgen och hvitna;
Skulle förgängelsen då oss drabba med skräck som ett under?
Satt jag dock mången kväll i den ensliga stugan vid härden,
Såg tallbrasan till glöd förvandlas och hörde, hur stormen
Växte med dån där ute och dref snöskurar mot väggen.
Hoppet glädde mig då; han kommer, tänkte jag, åter,
Hugger mig ved och väcker till låga den slocknande glöden;
Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen.
Ärade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga?
Kom han, satt han en gång kanhända som jag i ett skogstjäll,
Krumpen och tyst, med kryckan och ålderdomen till sällskap,
Ägde ej någon älskande själ att växla ett ord med,
Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt,
Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. Vore ett sådant
Lif väl önskeligt mer än den fredade hvilan i jorden.
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton
Dagen ändå som tillförne, och jag är öfvad att tåla."
Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte majoren:
"Gamle Pistol", så talte han, "se, för honom, som åter
Trefnaden fört till mitt hus, för min dotters lif, för kaptenen
Föll han, er son, så hör jag, och föll, som det ägnar en krigsman.
Därför får ni ej mer i er enslighet dväljas i skogen,
Hit skall ni flytta och bo; rum finns det i stugan, och mänskor
Mera än nog till er tjänst, då er krafterna svika med åren.
Kom, kamrat, kom, låtom oss gråna i friden tillsammans,
Såsom i mången strid vid min sida ni kämpade fordom.
Lifvet är kort, hän vandrar den ena och andra, och sällsynt
Blir alltmer för den gamle en vän från krafternas dagar."
Tigande dröjde en stund soldaten och tycktes betänksam
Väga ett svar, omsider till ordet tog hann och sade:
"Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen,
Än har orren sin stig och tjädern nära min koja,
Krafter äger jag; sköta en krok, utgillra en snara
Kan till min bärgning jag än, och litet är nog för den nöjde.
Bodde jag här och toge min dagliga kost af er godhet,
Kunde en tjänare lätt eller tjänarinna i stugan
Kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden
Tyngde hans själ. Nej, där i mitt ensliga torp som min egen
Lefver jag bäst och gästar den evige gifvarens håfvor.
Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln
Finna ett korn: mig hjälper Han hädanefter som hittills.
Tar jag af Honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas."
Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet.
Trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.
Tyst omsider till bordet han gick och bryggde med hjärtlig
Fröjd ett rykande glas åt den stolte, men sakta till dörren
Smög mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten.
Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan,
Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden,
Tog i de fina händernas par den åldriges ena,
Väldiga hand och talte med förebrående mildhet:
"Elake, hårde Pistol, högmodige, vägrar ni komma,
Menar ni, ingen finns, som behöfver er här i den stora,
Lyckliga gården? Blicka dock opp, där ser ni min fader,
Märk det, mera än jag är nu för honom hans pipa,
Blott för sitt barnbarn lefver min mor, min svåger och syster
Äga hvarandra; på mig ej tänker en enda af alla.
Ensam blir jag här snart, af den öfverflödiga minskas
Fröjden ej mer, då hon går, och ökes ej mer, då hon kommer.
Lyckligt är allt af annat, och jag gör glädje åt ingen.
Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen
Mer än min vänliga vård, om jag skötte er än som en dotter."
Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle:
"Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lämna
Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten.
Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning,
Hjälp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd,
Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga;
Sen till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar."
Sagdt, ur majorens hand mottog han det ångande glaset,
Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.