IV

De vetenskapliga arbeten, genom hvilka Scheele brutit nya banor för den

kemiska forskningen och i så hög grad inverkat på vetenskapens

utveckling, tillhöra olika områden, såsom den allmänna och oorganiska

kemien, den organiska och t.o.m. den fysiologiska kemien. För erhållande

af en öfversigt af dessa Scheeles arbeten torde vara riktigast att lemna

den kronologiska ordningsföljden å sido och framställa dem i

systematiskt sammanhang. I afseende på ämnets beskaffenhet hafva vi då

att främst sysselsätta oss med Scheeles afhandling om luft och eld,

hvilken på tyska språket utgafs 1777, men redan två år förut var i

manuskript färdig.[7]

Detta arbete, som på sin tid väckte ett mycket stort uppseende inom den

vetenskapliga verlden, öfversattes 1780 på engelska och 1781 på franska.

Det innehåller dels ett utomordentligt värdefullt material af fakta och

dels teoretiska förklaringar öfver förbränningens, eldens, ljusets och

värmets natur, hvilka senare dock för vår tid endast ega ett historiskt

intresse.

För att rätt fatta betydelsen af detta Scheeles arbete och äfven för

att finna förklaringen till Scheeles egendomliga åsigter om

förbränningen samt värmets och ljusets natur, är det nödvändigt att

lemna en kort framställning af de åsigter, som herskade vid tidpunkten

för framträdandet af Scheeles arbete.

Oaktadt alla bemödanden under det förflutna århundradet att ställa den

kemiska forskningen på en af metafysiken oberoende bas, hade man ej

kunnat lösslita sig från den häfdvunna uppfattningen att gemensamma

egenskaper hos kropparne betingades af närvaron i dem af gemensamma

"principer". Läran om flogiston, det hypotetiska ämne, som man trodde

förekomma i alla bränbara ämnen, var den sista lemningen af metafysikens

inflytande på kemien. Den härstammade i rätt nedstigande led från den

Aristoteliska läran om de fyra elementen, enligt hvilken lära eld

inginge i alla bränbara ämnen, luft i de gasformiga, vatten i de

flytande och jord i de fasta.

Väl hade Boyle redan 1661 uttalat sig emot antagandet att sådana

metafysiska abstraktioner voro verkliga kroppar och fattat betydelsen af

grundämnen i vår tids mening; väl kände man i medlet af 17:de

århundradet att metaller, som förkalkas (oxideras) i luften, tilltaga i

vigt i stället för att förlora något, hvilket borde inträffa, om det

brinnande ämnet förlorade något genom förbränningen, det må nu ha varit

eld, "svafvel", "fet jord" o.d.--icke desto mindre uppstod 1702 teorien

om flogiston, som egentligen är blott en ny upplaga af Aristoteles' lära

om elden, och denna teori herskade nära ett århundrade inom kemien.

Scheele trodde fullt och fast på tillvaron af flogiston. Talrika

försök, företrädesvis utförda vid hans undersökning öfver brunsten,

tycktes gifva vid handen att detta ämne utgjorde en beståndsdel af

värmet, ljuset och vätgasen.

Kännedomen om luften var vid den tiden mycket ofullkomlig. Åristoteles'

lära om luften såsom ett element medgaf, då enligt denna en och samma

grundsubstans eller materie inginge i alla element, möjligheten att

antaga förändringen af ett element till ett annat. Så trodde Plinius att

moln uppstå, genom förtätning af luft, och att luft uppstår af vatten.

Paracelsus förestälde sig att luft bestode af eld och vatten. Sådana

åsigter som att vatten kunde förvandlas till luft voro vanliga ännu

under senaste hälften af 18:de århundradet. Ehuruväl man i allmänhet

ansåg att luften var ett element, trodde man sig dock böra antaga i

luften tillvaron af olika ämnen. Så inbillade sig Sylvius (1669) att den

underjordiska elden i nordliga trakter i atmosferen utkastade

salpetersyreångor, under det att sydliga vindar medförde amoniak. När

salpetersyran i luften förenades med amoniaken, uppstod stark köld,

liksom när man löser salmiak i vatten. Mayow satte samtidigt

salpeterbildningen i samband med en viss beståndsdel i luften "particulæ

nitro-aëreæ", som är verksam vid förbränningen, metallernas förkalkning

samt andningsprocessen. Han visar att en del af luften är oduglig att

underhålla förbränningen, men anser att solljuset förmår återbilda de

particulæ nitro-aëreæ, som förbrukats vid förbränningen. Äfven Boyle

hade förvissat sig derom, att något borttoges ur luften under

förbränningen. Black visade 1757 att kolsyra uppstår i luften genom

andningsprocessen, och trodde att denna bestod i luftens förvandling

till kolsyra. Den engelska forskningen var, som man af det föregående

finner, på rätta vägen till lösningen af problemet om luften och dess

förhållande till förbränningen. I andra länder, i synnerhet i Tyskland,

rådde deremot de besynnerligaste åsigter om luftens betydelse och natur.

Boerhave trodde (1732) att kroppsvärmen kom af blodets rifning mot

kärlväggarne och att andningen af luft hade till ändamål att afkyla

blodet i lungorna, der det utsattes för den starkaste friktionen.

Först under 1770-talet utbildades riktiga åsigter om luften genom

forskningar af engelsmannen Priestley, svensken Scheele och fransmannen

Lavoisier.

Redan 1771 hade Priestley funnit att växterna förmådde göra sådan luft,

som ej kunde andas, ånyo duglig för respirationsprocessen, eller att

luften innehåller en beståndsdel, söm underhåller lifsprocessen, och att

växterna kunna af kolsyra bereda denna luftens beståndsdel. Den 1:sta

augusti 1774 framstälde han ur qvicksilfveroxid syrgas i rent tillstånd.

Syrgasens nödvändighet för förbränningen och andningen visade Priestley

väl, men han antog att syrgas var luft befriad från flogiston samt att

luften utgjordes af tvänne gaser, flogisticerad och deflogisticerad

luft. Den flogisticerade luftens natur af en särskild gas visade skotten

Rutherford, 1772, på det sätt att han med kalilut borttog kolsyran ur

den luft, hvari djur respirerat. Han fann då, att den återstående luften

var oduglig till förbränning och andning. Lavoisier visade före syrets

upptäckt, att metallerna vid oxidation upptaga luft och att oxiderna

derigenom väga mer än metallerna (1772). Efter upptäckten af syrgasen

uppstälde han sin förbränningsteori, genom hvilken den kemiska

forskningen inträdde i en ny epok och flogistonteorien störtades (1778

och 1783).

Scheeles undersökningar öfver luft och eld voro redan 1775 afslutade och

utan tvifvel utförda utan kännedom om Priestleys kort förut gjorda

upptäckter. Äfven om Scheeles upptäckt af syrgasen är något senare än

Priestleys, måste man låta Scheele med honom dela äran af denna för

vetenskapens utveckling epokgörande upptäckt.

I sitt arbete om luft och eld visar Scheele genom talrika, lika enkla

som sinrika experiment, att luften sammansättes af tvänne olika gaser,

eldsluft (nu syrgas) och skämd luft (nu qväfgas), af hvilka den förra

utgör 1/3 af luften. Senare undersökningar utförda med ojämförligt

bättre hjelpmedel ha visat, att syrehalten i luften uppgår till 21

volymprocent.

[Illustration: Scheeles försök öfver flugors respiration. (Kopia ur

"Luft und Feuer".)]

Syrgasen framstälde Scheele på många sätt, dels genom upphettning af

salpeter, dels af brunsten och svafvelsyra, dels af qvicksilfveroxid,

dels äfven af salpetersyra. Han fann att ämnen brinna i syrgas med vida

större liflighet än i vanlig luft, att syrgasen löses lättare än qväfgas

i vatten samt att den är tyngre än qväfgas. Han visar att syrgasen är

oumbärlig för förbränningen, för andningen och för fröns groning. För

att ådagalägga luftens förändringar genom andningen, respirerade han så

länge han kunde den i en oxblåsa inneslutna luften och fann då att en

ansenlig mängd kolsyra hade bildats. Äfven satte han flugor i en burk,

bvari han lagt en med honing bestruken papperslapp. Efter ett par dagar

hade flugorna dött, luftens volym var oförändrad, men en fjärdedel af

luften hade förvandlats till kolsyra. Samma försök repeterade han med

ärtor, som fingo gro i en instängd volym luft. Äfven här förlorade

luften syrgas och vann kolsyregas. Efter 14 dagar hade ärtorna upphört

att växa; han aflägsnade nu kolsyran med kalkmjölk, blandade den

qvarvarande skämda luften med 1/3 syrgas och fann att ärtor nu kunde gro

i denna luft, hvadan således syrgasens nödvändighet för

groningsprocessen var bevisad. I ren syrgas kunde å andra sidan ärtorna

icke förmås att utvecklas.

Redan under sina föregående försök med brunsten, för hvilka jag i det

följande skall redogöra, hade Scheele uti mangansuperoxiden funnit ett

ämne, som med begärlighet borttager flogiston ur bränbara ämnen (det är,

efter vår tids uttryckssätt, syrsätter dem), samt att mangansuperoxiden,

som för sig är olöslig i svafvelsyra, dock genom stark upphettning med

nämda syra ger ett salt af "flogisticerad brunsten" (d.ä. manganoxidul).

Häraf drog Scheele den slutsatsen, att genom upphettningen af brunsten

med svafvelsyra den förra måste hafva upptagit flogiston; men hvarifrån?

Intet annat återstod än antagandet att värmet hade lemnat det för

brunstenens lösning erforderliga flogiston. På samma sätt, när Scheele

destillerade salpeter med svafvelsyra samt fann att retorten vid slutet

af destilleringen fyldes, med röda ångor af "flogisticerad salpetersyra"

(nu undersalpetersyra) samt att dessa ångor innehöllo syrgas, slöt han

att värmet, som genomträngde apparatens väggar, hade lemnat sitt

flogiston till salpetersyran. Syrgasen, som erhölls så väl i förra som

senare experimentet, ansåg Scheele vara värmets andra beståndsdel.

Således var värme en förening af flogiston med eldsluft. Omvändt bestod

förbränningen i en förening af luftens eldsluft med flogiston i de

ämnen, som förbrännas, hvarigenom värme alstrades. Värmet utstrålar

genom väggarne på de kärl, i hvilka förbränningsförsöken utfördes, och

deraf förminskningen af luftmängden i kärl, hvari han brände vätgas,

fosfor och dylikt.

Men ljuset, som utstrålar vid förbränningsfenomenen, hvad är det?

Ljuset, svarar Scheele, är äfven en förening af eldsluft och flogiston,

men mer rik på flogiston än värmet. Han sökte bevisa detta genom att

låta ljuset inverka på de ädla metallernas kalker (oxider). Dessa oxider

blefvo så reducerade, d.v.s. de hade upptagit flogiston ur ljuset. De

olika ljusslagen voro enligt Scheele olika föreningar af eldsluft med

flogiston, detta på den grund att han funnit det violetta ljuset hafva

på klorsilfver en kraftigare sönderdelande verkan än andra ljusslag. Man

ser häraf, att Scheele upptäckt det vigtiga faktum, som ligger till

grund för fotografien. Den oriktiga tolkning han gaf fenomenet,

förminskar icke i någon mån värdet af sjelfva faktum.

Scheeles undersökning öfver ljuset ledde honom att sysselsätta sig med

fosforescerande kroppar. Såsom bekant finnas många ämnen, som vid slag,

rifning eller upphettning bli sjelflysande. Ett sådant ämne är mineralet

flusspat. Efter lindrig upphettning fosforescerar denna stenart, men

icke efter glödgning. Detta beror enligt Scheele derpå, att flusspaten

innehåller flogiston, som vid upphettningen förenas med värmet till

ljus. Om åter stenen glödgats, har allt flogiston borttagits, och ljus

kan nu ej uppstå. För förklaringen af lysandet hos bononisk fosfor,[8]

antar Scheele att detta ämne har porer, i hvilka ljuspartiklarne

intränga, då det utsattes för solljuset.

Att pyrofor[9] tänder sig i luft, visar Scheele bero på närvaro af fukt

i luften. I torr luft tändes den icke. Antändningen kommer, som vi nu

veta, deraf att svafvelkalium i fuktig luft häftigt syrsätter sig.

Scheele förklarar antändningen på det sätt, att alkalit i pyroforen

upptager vatten och afger flogiston, som med eldsluften förenas till

värme och ljus.

Den märkvärdiga, explosiva guldförening, knallguld, som erhålles då en

lösning af guldklorid fälles med amoniak, hvilken redan Basilius

Valentinus i 15:de århundradet lärde bereda och nu för tiden användes

till förgyllning af porslin, blef sedan föremål för Scheeles

undersökningar. Bergman hade visat, att detta preparat utgöres af

guldkalk och amoniak. Scheele undersökte den gas, som vid explosionen

uppstår. För att göra explosionen mindre våldsam blandade han

knallguldet med svafvelsyradt kali. Han fann nu att dervid uppstår skämd

luft (qväfgas). Explosionen förklaras sålunda: knallguld består af

guldkalk och amoniak, hvilken senare består af flogiston och skämd luft;

värmet som träffar knallguldet afger flogiston åt guldkalken, hvaraf

uppstår metalliskt guld, under det värmets eldsluft förbränner

amoniaken, så att skämd luft uppstår. Häraf var ock visadt, att amoniak

utgöres af qväfve och flogiston, eller väte, enär vätgasen enligt

Scheele var tämligen rent flogiston.

Att vissa svafvelföreningar vid tillsats af syror utveckla en

illaluktande gas samt att denna gas är bränbar och svärtar silfver, var

före Scheeles tid bekant. Scheele drager nu denna "stinkande

svafvelluft" (svafvelväte) inom området för sina forskningar. Han finner

att man lätt kan erhålla den på det än i dag vanliga sättet, att lösa

svafveljärn i syror. Genom inverkan af klor och salpetersyra uppstod af

gasen svafvel, och när han erhöll samma gas genom att upphetta svafvel i

vätgas, var dermed dess sammansättning bevisad.

Vätgas eller, såsom denna gas för hundra år sedan kallades, bränbar

luft trodde Scheele utgöras af flogiston och värme; men sedan Lavoisier,

Cavendish och Priestley visat att vatten uppkommer, när vätgas brinner,

samt att vätgas uppstår, när man leder vattenångor öfver glödande järn,

ändrade Scheele sina åsigter om eldsluften, hvilken han nu trodde

sammansatt af ett "principium salinum", vatten och flogiston, af hvilka

beståndsdelar den förstnämda med flogiston ger värme, och vattnet

förorsakar vigttillökningen af den brända kroppen.

Scheeles åsigter om förbränningens förlopp ådrogo sig visserligen

samtidens uppmärksamhet, men de spelade ingen rol i vetenskapen; ty kort

efter det Scheeles arbete om luft och eld utkommit, utbredde sig

Lavoisiers riktiga läror om förbränningen segrande öfver den

vetenskapliga verlden. Detta förringar emellertid icke värdet af de

faktiska upptäckter, Scheele gjort, och som alltid skola förblifva

vetenskapens egendom.

Utom denna ryktbara bok om luft och eld har Scheele offentliggjort ett

betydande antal vetenskapliga specialafhandlingar, af hvilka en del

måste anses som de vigtigaste i hela den kemiska litteraturen. De flesta

af dessa arbeten finnas tryckta i Kongl. Vetenskapsakademiens handlingar

och hafva blifvit öfversatta på främmande språk.[10]

Mineralet flusspat, som anträffas i blygrufvor i England och annorstädes

samt hos oss vid Gislöf i Skåne samt vid Garpenberg, hade länge varit

kändt för sin märkvärdiga egenskap att efter upphettning lysa i mörkret.

Det var naturligt att Scheele under sina forskningar öfver ljusets natur

skulle sysselsätta sig med denna naturprodukt. Han upptäckte så (1771)

att flusspaten med svafvelsyra ger en egendomlig, från alla andra skild

syra, som hade den besynnerliga egenskapen att fräta glas. Genom denna

märkvärdiga syras förening med kalk lyckades Scheele framställa samma

ämne som bildar den naturliga flusspaten. Såsom bekant är denna syra

väteföreningen af ett grundämne, fluor, som man ännu icke kunnat

framställa. Af alla förhållanden att döma står det närmast syret och

kloren samt förekommer i naturen tämligen allmänt utbredt.

Fluorvätesyran har ännu ej fått någon större teknisk användning, men

begagnas på laboratorier som ett oumbärligt hjelpmedel vid analys af

många mineral.

Mineralet brunsten var af de gamle kändt och användt vid rening af glas.

De förvexlade det med magnetjärnet, hvaraf uppkom benämningen magnesia,

manganensis, magnesia vitrariorum. Kännedomen om detta minerals natur

var dock på Scheeles tid mycket ofullkomlig. Några trodde att brunstenen

var ett slags järnmalm, Cronstedt förde den till jordarterna, men

Bergman trodde att den hade "metalliskt lynne". Under Scheeles vistelse

i Upsala uppmanade Bergman honom att undersöka brunstenens natur, och

denna undersökning, måhända Scheeles vigtigaste, blef efter trenne års

arbeten färdig 1774. Han lyckades derigenom ej blott bevisa att

brunstenen innehöll ett nytt grundämne, mangan, utan upptäckte derjämte

såsom förorening i brunstenen en ny jordart, baryt, samt, hvad som var

ännu vigtigare, att brunstenen med saltsyra ger klor. Detta grundämne,

hvars betydenhet blott står syrets efter, blef sålunda upptäckt.

Genom att behandla brunsten med olika syror och reaktionsmedel visade

Scheele, att detta ämne har en stark attraktion till "det bränbara"

(flogiston) eller är, efter vårt uttryckssätt, ett kraftigt

oxidationsmedel, att det icke löses af någon syra med mindre ett ämne

rikt på flogiston finnes närvarande, men att det då (efter reduktion)

ger med syror färglösa lösningar, ur hvilka man kan fälla en från alla

bekanta oxider skild jordart eller metallkalk. Scheele försökte

visserligen att genom glödgning af denna kalk (manganoxidul) med kol

reducera en metall, men det lyckades honom icke, emedan han ej hade till

sitt förfogande ugnar, hvilka lemnade deltill erforderlig

"helvetis-eld", som han sjelf säger. Hans vän Gahn, hvilken Scheele

meddelade alla sina rön om brunstenen, lyckades deremot ur mangankalken

med kol reducera en järnet liknande metall, som först kallades

"brunstensmetall" och "brunstenskonung", sedermera magnesium och

slutligen mangan. Såsom bekant spelar denna metall en vigtig rol vid

nutidens förädling af järn.

Att brunsten, då den smältes med salpeter, ger en massa, som med grön

färg löses i vatten, kände redan Glauber (1659). Man visste ock att den

gröna lösningen småningen förändrar färg och blir violett. Scheele

trodde att lösningen egentligen var blå, men genom fint fördelad

järnoxid synes grön. Att färgen lätt försvinner samt att brunsten då

utfälles, visade Scheele. Sedan den tiden kallades den gröna smältan af

brunsten och salpeter mineral-kameleon. Såsom vi nu veta härleder sig

den gröna färgen af mangansyra, och den gaf Scheele en fingervisning att

söka mangan i växtaska, der den ock anträffades. Mangans förekomst i

järnmalmer och i metalliskt järn upptäcktes sedermera af Bergman.

Då Scheele uppvärmde brunsten med saltsyra, fann han att en gulaktig, på

andningsorganen häftigt inverkande gas uppstod. "Gasen hade", säger han,

"en ganska känbar, stickande lukt, som var högst besvärlig för

lungorna." Han samlade den i en oxblåsa, men oxblåsan frättes liksom af

salpetersyra. Ett annat sätt att uppsamla gasen måste derför användas.

Så fästade han tomma flaskor vid retorthalsen och tätade mellanrummet

med pappersstrimmor, som efter försöket befunnos starkt angripna. Hans

försök med denna gas, nu bekant under namnet klor, visade att insekter

ögonblickligen dödades deraf, att eld släcktes deri, att den häftigt

angrep metaller, till och med guld. Korkarne, med hvilka flaskorna, i

hvilka gasen förvarades, slötos, syntes anfrätta liksom af skedvatten,

hvilket visade gasens häftiga inverkan på organiska ämnen. Då Scheele

med lackmus ville pröfva om kloren hade sur eller alkalisk reaktion,

befans färgen utblekas. Likaledes blektes blommor och växtfärger. Han

fann att dervid uppstår saltsyra. Kloren ansåg Scheele hafva uppkommit

af saltsyran, derigenom att brunstenen röfvat flogiston ur den samma,

och blekningen måste följaktligen bero på, att kloren upptager flogiston

ur färgämnena och så ånyo ger saltsyra. Om vi i stället för flogiston

säga väte, så är denna förklaring alldeles riktig. Kloren var enligt den

tidens uppfattningssätt deflogisticerad saltsyra.

Det finnes knapt något element, som i kemistens hand varit en så mäktig

häfstång för nya sanningars upptäckande som kloren. Men kloren har äfven

stort praktiskt, man kan väl säga nationalekonomiskt värde. Klorens af

Scheele upptäckta egenskap att bleka organiska färgämnen har gjort den

äldre ängsblekningsprocessen, som kräfver både stor areal, lång tid och

följaktligen stora hvilande kapital, öfverflödig. Visserligen verkar den

rena kloren allt för häftigt på väfnadernas trådar; men om man låter

alkalier eller släckt kalk uppsupa klorgas, erhåller man preparat

(under-klorsyrliga salter), som, rätt använda, hastigt bleka utan att

skada väfnaden. Det var fransmannen Berthollet som, genom att i tekniken

införa dessa blekningsmedel, gjorde den textila industrien en ovärderlig

tjenst.

Ett bevis på Scheeles ovanliga skarpsynthet vid nya ämnens undersökning

är hans vigtiga upptäckt af baryt, hvilken oxid han först fann som en

förorening i brunsten. Han ådagalade denna jordarts olikhet med alla

förut kända. Gahn fann sedermera att den utgjorde en hufvudbeståndsdel i

mineralet tungspat, hvarför den af Bergman benämdes "tungjord". Namnet

förändrades sedermera af Morveau till barote och af andra till baryt.

Baryt och dess salter äro, såsom bekant, i vår tid oumbärliga reagens på

alla laboratorier.

I närmaste samband med detta Scheeles stora arbete står hans upptäckt

af arsenikens syra (1775). Han hade vid sina försök med brunsten funnit,

att detta ämne löses i syror vid närvaro af hvit arsenik, hvaraf han

slöt att arseniken afgaf flogiston till brunstenen. Han försökte nu

inverkan af deflogisticerad saltsyra, eller klor, på hvit arsenik och

fann att denna löstes till en förut okänd syra, arseniksyran. Häraf var

således ådagalagdt, att metallen arsenik genom att beröfvas flogiston

(d.v.s. oxideras) ger tvänne syror, nämligen den hvita arseniken och

arseniksyran. När Scheele lät arseniksyra inverka på zink, erhöll han

den ytterligt giftiga gasen arsenikväte. Om denna gas säger Scheele, att

han blandade den med 2/3 ordinär luft i en kolf och närmade ett ljus

till kolföppningen. Nu "tändes luften i kolfven med en smäll, lågan for

mot handen, denna blef öfverdragen med brun färg, som var regulus

arsenici, och lemnade efter sig en obehaglig, arsenikalisk lukt".

Scheele tyckes sålunda ha handskats något ovarsamt med denna gas, som 40

år senare kostade kemikern Gehlen lifvet.

[Illustration: Staty af Carl Wilhelm Scheele. Skizz af J. Börjeson.]

I medlet af 16:de århundradet förstod man med fosfor (af grek.

phosphoros, ljusbäraren) allehanda ämnen, som hade egenskapen att lysa i

mörkret utan att brinna med låga. Dit räknades t. ex. den bononiska

fosforn (sid. 33). Namnet öfverflyttades sedermera på det grundämne, som

än i dag bär detta namn. En tysk alkemist, Brand, enligt några f. d.

soldat, enligt andra en bankrutterad köpman, upptäckte, under det han

sysslade med urin för att deraf bereda ett elixir, som han menade skulle

förvandla silfver till guld, ett märkvärdigt ämne, hvilket starkt lyste

i mörkret och var i hög grad bränbart. Beredningssättet hemlighölls,

men såldes slutligen till en viss Krafft, som 1676 och 1677 reste

omkring i Europa och vid furstliga hof förevisade det besynnerliga

ämnet. Ätt fosforn kan beredas af annat råämne än urin, nämligen ben,

var en vigtig upptäckt, emedan den sedermera möjliggjorde fosforns

användning i tändsticksindustrien. Med denna upptäckt förhåller det sig

så, att Scheele hade i askan efter brändt hjorthorn funnit kalkjord med

ett för honom obekant ämne. Han omtalade detta rön för sin vän Gahn,

som deri fann fosforsyra. Till en början ville Scheele ej tro derpå, men

öfvertygade sig dock om riktigheten på det sätt, att han i Upsala 1770

tillverkade fosfor af ben.

Som bekant härleder sig s. k. kallbräcka hos järn af en halt af fosfor.

Denna för järnindustrien vigtiga upptäckt skedde på det sätt, att Meyer

i Stettin och Bergman i Upsala samtidigt (1780) iakttogo att en hvit

bottensats bildas, när man löser kallbräckt järn i utspädd svafvelsyra.

Bägge funno att denna bottensats vid nedsmältning med kol och flussmedel

ger en skör och lättsmält metall, hvilken Meyer kallade _hydrosiderum_,

men snart fann likna fosforjärn. Scheele bevisade sedermera, 1785, genom

att framställa ren fosfor af kallbräckt järn, att fosforn är den rätta

orsaken till kallbräcka.

På Scheeles tid hade man ganska oriktiga föreställningar om lerjorden

eller, som den då kallades, "alun-jord". Så trodde Baumé, att alunjord

var kiselsyra och att lera var alunjord smittad af svafvelsyra. Scheele

visade 1776 oriktigheten af dessa påståenden och ådagalade, att

lerjorden är väl skild från kiseljorden. Han smälte bergkristallpulver

med pottaska och erhöll verkligen litet alun, när han löste den smälta

massan i svafvelsyra; men det är betecknande för Scheeles

skarpsinnighet, att han snart insåg att alunet kunde ha bildats på

bekostnad af leran i de deglar han använde vid smältningen. Han

repeterade derför försöken och begagnade dervid järndeglar och erhöll då

icke alun. Orsaken att Baumé kunde ha kommit till så oriktiga slutsatser

om lerjordens natur var nu klar; han hade fått lerjord ur sina deglar.

Den vanliga grafiten eller blyertsen, som vi begagna till blyertspennor,

är ett mineral, om hvars natur man vid Scheeles tid icke hade någon

säker kännedom. Gahn och Hjelm hade funnit att blyerts vid rostning i

muffel, utan att någon synlig rök uppstår, förflyktigas så när som på en

ringa återstod af järnkalk (järnoxid). Det tycktes således efter den

tidens åskådningssätt, som om blyerts till största delen utgjordes af

flogiston. Efter sin vana vid undersökning af obekanta ämnen behandlade

Scheele (1779) blyertsen, med allehanda syror, men de inverkade icke

derpå. Endast arseniksyran angrep vid hög temperatur blyertsen,

hvarunder arsenikmetall afsatte sig i retorten. Sedan Scheele vid

retortmynningen fastbundit en oxblåsa och repeterat försöket, visade det

sig att oxblåsan var fyld med ren luftsyra (kolsyra). Samma sak

inträffade då han upphettade blyerts med salpeter. Blyertsen gaf således

vid förbränning kolsyregas, och häraf slöt Scheele, "att blyerts är en

sort mineraliskt svafvel eller kol, hvars beståndsdelar äro luftsyra

förenad med en stor mängd flogiston" eller, efter vårt uttryckssätt,

kol. Att det i syror olösliga ämne, som finnes i tackjärn, också är

blyerts, visar Scheele äfvenledes genom att oxidera det med salpeter.

Härmed var således det för järnets metallurgi så vigtiga faktum funnet,

att järn innehåller grafit, och uppslaget vunnet för kommande

undersökningar öfver skilnaden mellan smidesjärn, stål och tackjärn,

hvilka så djupt ingripit i detta århundrades järnindustri.

I mineralriket förekommer, ehuru tämligen sparsamt, ett mineral, som

mycket liknar grafiten samt ofta blifvit dermed förvexladt. Till skilnad

från grafit, eller plumbago, benämdes detta mineral molybdæna (af grek.

molybdos, bly, för dess likhet med blymalm). Redan innan Scheele utfört

sin nyss anförda undersökning öfver grafiten, hade han 1778 visat att

detta mineral utgjordes af svafvel och ett ämne, som vid oxidering gaf

en hvit, kristallinisk "jordart", med en syras egenskaper. Scheele

förmodade visserligen att denna syra var en "metallisk jord" men emedan

han icke kunde frambringa tillräckligt hög temperatur, lyckades han icke

derur reducera någon metall. Denna uppgift löstes 1782 af Hjelm.

Molybden är ett i många hänseenden märkvärdigt grundämne, hvars kemiska

förhållanden blifvit utredda hufvudsakligen genom svenska kemister.

Under sina omfattande undersökningar öfver molybdensyrans salter

upptäckte Svanberg och Struve 1848 att en sur lösning af molybdensyrans

amoniaksalt ger med äfven små spår af fosforsyra en vackert gul

fällning, genom hvilket förhållande man nu kan med största lätthet

upptäcka fosfor och fosforsyra i snart sagdt alla blandningar samt med

stor skärpa bestämma halten af fosfor i järn.

Ett par år efteråt upptäckte Scheele den dittills obekanta oxiden till

det grundämne, som närmast ansluter sig till molybden, nämligen volfram.

Vid undersökning af ett hvitt mineral, som förekommer i Bispbergs

järngrufva och länge genom sin betydliga tyngd väckt mineralogernas

uppmärksamhet, fann han att detta mineral utgjordes af kalksaltet till

en ny syra. Han visar såväl likheterna som olikheterna mellan denna syra

och molybdensyran. T. Bergman anförde i ett tillägg till Scheeles

afhandling många skäl som visade, att såväl molybdensyran som

volframsyran voro metalliska kalker, hvilket, såsom ofvan nämdt,

besannades, hvad molybdensyran angår, genom Hjelms försök att reducera

molybdenmetall. Volframmetallen deremot reducerades 1783 af tvänne

spanska kemister, bröderna d'Elhujar, som i Upsala studerat kemi under

Bergman och i mineralet volfram funnit Scheeles tungstensyra i förening

med järnets och manganens oxider. Volframmetallen kallades först

tungstensmetall, men erhöll sedermera i Tyskland och Sverige namnet

volfram, i Frankrike benämningen tungsten. I England benämnes detta

grundämne dels tungsten, dels scheelium, till minne af upptäckaren.

Volfram har ännu icke erhållit någon större teknisk användning. Den

ingår i några färger, och volframsyrans natronsalt har visat sig vara

ett ypperligt medel att skydda lätt antända tyger att taga eld.

Af vigt för medicinen blef Scheeles nya metod att tillverka kalomel på

våta vägen, hvarom han höll föredrag den enda gång han var närvarande i

Vetenskapsakademien. All i vårt land till medicinskt bruk använd kalomel

beredes efter Scheeles metod.

Ännu några arbeten af Scheele, t. ex. om beredningen af den vackra

gröna, men tyvärr högst giftiga målarefärgen, Scheeles grönt, m. fl.,

återstå för att denna teckning af Scheeles bidrag till den oorganiska

kemiens utveckling skulle bli fullständig, men de torde, såsom mindre

betydande, kunna förbigås.

Kännedomen om de ämnen, som förekomma i de lefvande organismerna, var på

Scheeles tid så godt som ingen. Det är en af Scheeles odödliga

förtjenster att först hafva brutit detta så rika och vigtiga fält för

forskning, hvilket i våra dagar blifvit med sådan ifver och framgång

bearbetadt och lemnat resultat, som i hög grad utöfvat inflytande på

industrien och medicinen.

Främst bland Scheeles undersökningar inom den organiska kemien skall i

det följande redogöras för den mästerliga afhandlingen om berlinerblått,

hvilken klart visar Scheeles sällsynta förmåga att äfven på de svåraste

områden leta sig fram till sanningen. Färgfabrikanten Diesbach i Berlin

hade tillfälligtvis i början af förra århundradet erhållit en vacker blå

färg, bekant under namnet berlinerblått. Dess beredningssätt

hemlighölls, till dess Woodward 1724 offentliggjorde det. Sedan denna

tid frestade många kemister sina krafter för att lära känna naturen af

denna vackra färg, men de kommo blott till oriktiga och besynnerliga

resultat. Scheele undersökte först den s. k. blodluten, hvaraf färgen

beredes och som utgöres af en lösning af cyankalium. Han fann att denna

blodlut, om den fick stå i luften, förlorade sin egenskap att med

järnsalter gifva fällning af berlinerblått. Han lät sedan blodlut stå i

slutet kärl, hvarigenom den icke förändrades. Nu anade han att det var

luftens kolsyra, som var orsaken till att luten förderfvades, när den

var utsatt för fullt lufttillträde, hvarför han hälde blodlut i en med

kolsyra fyld flaska som tillkorkades. Nu förderfvades luten på ganska

kort tid, men då han vid flaskans kork fäste ett med järnoxid

öfverstruket papper, fann han att detta vid fuktning med saltsyra blef

blått. Således fans intet tvifvel mer, att det "tingerande ämnet" var

flyktigt. Han beredde nu större mängder af detta flyktiga ämne på det

sätt, att han destillerade blodlutsalt med svafvelsyra. Äfven af

berlinerblått framstälde han samma ämne. Han kokade nämligen

berlinerblått med qvicksilfveroxid och vatten, erhöll så en lösning af

cyanqvicksilfver, hvilken sönderdelades med järn och svafvelsyra,

hvarefter alltsammans destillerades. Han erhöll så en färglös vätska, om

hvilken han säger: "Detta ämne har en besynnerlig, ej oangenäm lukt; en

smak, som stöter nästan litet på sött och är något hettande i munnen

samt retar med det samma till hosta". Föga anade Scheele att han nu hade

under händer ett af de giftigaste ämnen kemien känner, _blåsyran,_

hvaraf blott några få droppar fordras för att ögonblickligen döda en

stark hund. Scheele iakttog att blåsyrans ånga är bränbar och att vid

förbränningen kolsyra uppkommer, hvaraf var tydligt, att blåsyran

innehåller kolsyra och flogiston (= kol). Emedan han funnit att flyktigt

lutsalt (amoniak) uppkommer, när man destillerar berlinerblått,

försökte han att bereda blodlut genom att upphetta en blandning af

pottaska och kol samt inlägga salmiak i den glödande blandningen. Det

visade sig nu, att han fick blodlut, när han löste återstoden i vatten.

Deremot lyckades han ej få blodlut genom att lösa den massa han erhöll,

då han upphettade pottaska och kol enbart. Blåsyran måste sålunda bestå

af "flyktigt lutsalt" (amoniak), "luftsyra" (kolsyra) och flogiston.

Tolkas detta i öfverensstämmelse med vår uppfattning, bli blåsyrans

beståndsdelar kol, qväfve och väte, hvilket såsom bekant, är fullt

riktigt.

Scheeles 1782 beskrifna försök med eterarter visa att han hade framstält

aldehyd,[11] detta märkvärdiga ämne, som gifvit upphof till en så stor

mängd vigtiga föreningar. När han destillerade alkohol med brunsten och

svafvelsyra, erhöll han en "eter, som har en förträffelig lukt". Denna

"eter" var intet annat än aldehyd, sedermera af Liebig 1885 erhållen i

rent tillstånd. Likaledes synes Scheele under dessa sina försök ha

erhållit kloral, samma ämne som nu fått en så vidsträckt användning i

medicin.

Scheeles yrke ledde honom 1783 till en vigtig upptäckt nämligen af

glycerin, en tid kallad "Scheeles oljesocker". Då man kokar blyglete med

vatten och oljor, bildas plåster, som Scheele riktigt kallar ett slags

tvål, hvilken icke löses i vatten. Vid undersökning af den vätska, som

återstår efter plåsterberedningen, fann nu Scheele glycerin, hvilket

ämne i våra dagar spelar en vigtig rol som råämne för framställandet af

nutidens kraftiga sprängämnen.

Uti sin afhandling om en ny metod att konservera ättika (1782) visar

Scheele, att ättikans förstöring vid förvaring kan förhindras, derigenom

att man upphettar den till kokning. Han uppfinner således samma metod,

den Appert'ska, som sedermera fått så stor användning vid

konservberedning och som, efter hvad Pasteur i våra dagar visat, beror

derpå, att genom kokningen jäsningsväckande mikrober dödas.

De ämnen, som förorsaka den sura smaken hos frukter, bär och

vegetabilier i allmänhet, eller växtsyrorna, voro icke bekanta vid

Scheeles tid. Undersökningen af växtsyrorna hörde till Scheeles första

vetenskapliga arbeten. Redan under vistelsen i Malmö hade han undersökt

harsyresaltet, men man känner ej med visshet, om han deraf lyckades

framställa oxalsyra, emedan hans derom författade afhandling, som

inlemnades till Vetenskapsakademien, aldrig befordrades till trycket

(sid. 9).

Under vins lagring afsätta sig på fatens väggar hårda kristallskorpor,

som äro bekanta under namnet vinsten. Att detta ämne vid glödgning ger

kolsyradt kali var väl bekant, men om vinstenens organiska beståndsdel

kände man intet. Då Scheele konditionerade i Malmö, sysslade han äfven

med vinsten och lyckades ur vinstenen med kalk bereda ett kalksalt,

hvilket, sönderdeladt med svafvelsyra, gaf en förut okänd syra, vinsyra.

Så hade nu Scheele funnit den metod att frigöra organiska syror, som

sedermera ledde honom till upptäckten af citronsyra samt äpplesyra och

än i dag i industrien användes för fabriksmessig framställning af de

organiska syror, som begagnas vid tygtryck. Upptäckten af vinsyran blef

icke offentliggjord af Scheele sjelf, utan af Retzius, såsom förut är

(sid. 9) omtaladt.

År 1784 upptäckte Scheele citronsyran uti citronsaft och fann året

derpå, att denna syra förekommer i krusbär och andra bärsorter. I

krusbärsaft fann han ännu en annan syra, äplesyran, hvars allmänna

utbredning i växtriket han äfvenledes påvisade.

Rabarberrot innehåller ett ämne, hvilket kännes som fin sand mellan

tänderna, då den tuggas. Vid undersökning af denna s. k. rabarberjord,

fann Scheele 1784 att den utgjordes af oxalsyrans kalksalt. Häraf

föranleddes han följande året att undersöka ett stort antal rötter och

barkslag på närvaron af nämda salt, hvars allmänna förekomst i

växtverlden sålunda ådagalades.

Ännu en vigtig växtsyra upptäckte Scheele kort före sin död, nämligen

galläplesyra eller som han kallade den "galläplesalt". Genom

destillering af denna syra erhöll Scheele den i fotografien använda

pyrogallussyran.

Benzoehartsets syra, benzoesyran, som man förut framstälde genom

sublimering, lärde Scheele bereda på våta vägen.

Af organiska syror, som uppkomma vid oxidering af organiska ämnen,

upptäckte Scheele slemsyran (1780) och sockersyran (1785). Den förra

syran, kallad mjölksockerssyra, bildas jämte oxalsyra vid inverkan af

salpetersyra på mjölksocker; den senare, som på liknande sätt uppstår

af vanligt socker, trodde Scheele vara äplesyra. Äfven upptäckte han

pyroslemsyran, som uppstår vid torr destillering af slemsyran.

Till och med inom djurkemiens område sträckte Scheele sina forskningar.

De farliga konkretioner, som uppstå i urinblåsan och förorsaka

stenpassion, urinsten, undersökte Scheele 1776. Han framstälde ur dem en

förut okänd, svårlöslig syra, urinsyra, hvars förekomst i urin han

likaledes ådagalägger, äfvensom att urin från frosspatienter är rikare

på urinsyra än vanlig urin. I ännu ett annat afseende lemnade Scheele

ett vigtigt bidrag till urinens kemi. Han fann nämligen att urinen

innehåller "animalisk jord" (fosforsyrad kalk), som finnes löst till

följd af urinens halt af fri syra, men utfälles, när man neutraliserar

urinen med amoniak.--När Scheele uppvärmde urinsyra med salpetersyra,

erhöll han en lösning, som hade egenskapen att förorsaka purpurfärgade

fläckar på händerna. Den innehöll således det ämne, som Wöhler och

Liebig i sitt klassiska arbete öfver urinsyrans sönderdelningsprodukter

kallat alloxan. Det är äfven Scheeles förtjenst att ha upptäckt den

vackra murexidreaktionen, som än i dag användes för upptäckande af

urinsyra. Genom torr destillering af urinsyra erhöll han cyanursyra.

År 1780 underkastade Scheele mjölken en undersökning och sökte finna

orsaken till mjölkens ystning. Han iakttog att ost fälles ur mjölk både

genom tillsats af syror och salter samt att den är löslig i alkalier.

Att ostens utfällande medelst syror icke härleder sig derifrån att

syrorna neutralisera alkalit i mjölken, visar han på det sätt, att han

neutraliserar mjölk med salpetersyra och afdunstar vasslan, som ej

lemnade ett spår af salpeter. Han fann att osten innehåller de syror,

som användas vid utfällningen, samt att vatten, surgjordt med

mineralsyror, löser ost, under det organiska syror ej förhålla sig på

detta sätt. Han antager nu, att ostens utfällande beror derpå, att

ostämnet attraherar syran och att den så uppkomna föreningen för att

lösas fordrar en större mängd vatten än mjölken innehåller. Att salter

fälla ostämnet lär enligt Scheele "förmodligen vara att finna uti

vattnets närmare affinitet till dessa salter, än till osten".

I våra dagar har Grimaux uttalat åsigten att ämnens koagulering beror

derpå, att de förlora vatten samt att i vissa fall koagulering

framkallas af salter derigenom, att dessa beröfva de upplösta ämnena

vatten. Åsigten är, som vi se, märkvärdigt öfverensstämmande med den,

som redan för öfver hundra år sedan uttalades af Scheele.

Scheele fann vid undersökning af ost, att den innehåller "animalisk

jord" (fosforsyrad kalk) samt att ost i sina förhållanden närmast liknar

ägghvita. Orsaken till ägghvitans koagulering genom upphettning ansåg

Scheele vara denna: "som ost och ägghvita kunna förbinda sig med syror,

och deraf koaguleras, och som alla de ämnen, hvilka med syror ingå

förening, också kunna förenas med _Materia caloris_, hvarutinnan denna

materie ofta liknar syror; så tyckes vara sannolikt, at _Materia

caloris_ ingår med ägghvitan en kemisk förening, som således är orsaken

at hon hårdnar".

Vid undersökning af surnad mjölk upptäckte Scheele mjölksyran, en af de

vigtigaste organiska syror. Af hvad ofvan blifvit anfördt finner man,

huru omfattande, vigtiga och grundläggande Scheeles forskningar varit

för olika delar af kemien. Det är rent af häpnadsväckande att en enda

man, som ej uppnådde mer än 43 års ålder, kunnat under sin korta, af

näringsomsorger upptagna lifstid och med så obetydliga hjelpmedel

medhinna så många och på kemiens alla områden så djupt ingripande

forskningar. Genom dessa upptäckter har han inom vetenskapen rest sig en

minnesvård, ære perennius, och mer än de fleste bidragit till den

aktning och det anseende vårt land åtnjuter bland nationer, som främjat

forskningen, vidgat vetandet och bidragit till mensklighetens

framåtskridande.