besök i Stockholm tillbaka till Dägerö utan att vara väntad. Som det såg
ut att bli ett svårt väder, föredrog hon att gå i land vid Norrudden i
stället för att följa vidare med båten och lät signalera till kapten
Melby efter skjuts. Medan hon väntade, rodde Valder i Dyvik förbi -- jag
ser du står där, Valder. Då bestämde hon sig för att gå emot skjutsen,
och Valder fick ta hennes resväska för att lämna in den i prästgården,
där hon skulle fram.»
»Det har allt sin riktighet», mumlade en röst.
»Valder satte väskan på förstubron, för det var ingen hemma i
prästgården. Pastorn kom emellertid kort därefter och tog in väskan, som
han öppnade för att se, vad meningen var.
»Miss Isabel hann fram, just som ovädret bröt ut, och knackade på. I
detsamma slog blixten ned i björken på gården med en förfärlig skräll,
så hon varken hörde eller såg på en lång stund. När hon kom till sig,
fann hon, att orkanen ryckt upp dörren, men vad hon inte visste, det
var, att dörren, som går inåt, med våldsam kraft träffat pastor Hemming
i tinningen och kastat omkull honom mot ett upphängt segel, som han i
fallet drog över sig. En ny blixt visade henne väskan, som stod på ett
bord i rummet innanför. Ingen människa syntes till. Hon gick in och
stängde ett fönster, som höll på att blåsa sönder. Ett ljus, som släckts
av vinddraget, antydde, att man velat undersöka hennes väska, som också
mycket riktigt var öppnad.
»Man kan svårligen undra på, att hon kände sig förnärmad över denna
nyfikenhet och sedan undvek att tala om saken. När hon lärde känna pastor
Hemming bättre, hade hon ofta tänkt fråga honom härom men aldrig kommit
sig för.
»Ja, så ungefär gick det till vid det hemlighetsfulla överfallet på
pastor Hemming.»
Länsmannen höjde rösten för att höras genom det tilltagande sorlet.
»Jag kan härefter fatta mig kort», yttrade han. »Jag behöver icke närmare
uppehålla mig vid de senaste dagarnas tilldragelser och vid Nils Ivarsson
Franks framställda begäran att få träda i häkte och har nu blott att
fråga, om jag rätt uppfattat, vad som under förhöret framkommit, och om
Nils Ivarsson Frank fortfarande står fast vid denna sin begäran.»
Ett lugnt ja var det enda svaret.
»I sådant fall måste jag beklaga, att jag icke kan tillmötesgå en så
blygsam anhållan. Efter de upplysningar, jag inhämtat, synes avlidne
Edvin Hedfors genom sitt råa uppträdande tillfullo hava förtjänat
den visserligen något skarpa tillrättavisning, som kom honom till
del, men att denna skulle vara orsaken till hans död, torde med skäl
böra betvivlas, ity att nämnde Edvin Hedfors ännu levde mer än ett
halvt år därefter, utan att veterligen klaga över något men efter det
honom övergångna våldet, och sedan, såsom allom känt är, under rusets
inflytelse råkade gå vilse på isen och genom drunkning omkomma.»
Ett vredgat utrop hördes.
»Jag borde be herr Frank lägga band på sin häftighet och försöka med
tålamod åhöra, vad som nu kommer att följa, men -- -- det blir kanske
bäst att gå in i rummet här, som står tomt, och ha dörren stängd så
länge. Och kanske någon av de närvarande önskar hålla herr Frank
sällskap?»
Länsmannens röst, som fått en vek klang, hårdnade till, när han fortsatte:
»För in Jansson!»
»Nu kommer Vedbackarn», viskade Anders, »Jag tycker vad han ska’ ljuga.»
Gossarna sutto fortfarande kvar nedanför fönstret. De hade hört vartenda
ord av länsmans långa tal utan att så noga förstå meningen. Men så mycket
kunde Inge fatta, att den främmande mannen, som de träffat på Örnhuvud,
var hans egen far och att han var alldeles oskyldig.
»Om vi skulle försöka komma in och träffa mor» -- han sjönk ned mot
Anders -- »men jag ä’ så trött, så trött.»
Anders tog honom om halsen och lutade sig mot stugväggen. De hörde en
kvinnoröst, som de inte kände igen -- och sedan åter länsmannen -- ett
oredigt sorl -- och så mindes de ingenting mer.
* * * * *
Det var förhöret med Vedbacka Jansson, som skulle börja.
Han kom in, till utseendet vid gott mod, och nickade åt halta Kalle, som
satt uppkrupen i ett fönster. Hustrun hans, som annars sällan visade sig,
gick bredvid och ledde honom. Hon var betydligt äldre än mannen och lika
mager, som han var tjock och välfödd. Det sades allmänt, att det var hon,
som hade husbondeväldet, och tjänstfolket, som aldrig stannade länge,
fruktade henne mer än Vedbackarn själv.
Innan länsman hunnit öppna munnen, högg hon i med ljudlig stämma:
»Frukta dig intet för desse Belials män, de som orätt lag göra och vrång
dom skriva, de som förvända rätten i malört och stöta rättvisan neder
till jorden.»
»Här får ingen yttra sej, som inte blir tillfrågad», röt länsmannen.
Men det var lika omöjligt att få henne att tiga som att tysta en gris,
som skall slaktas.
»Ve de oomskurne, som efter min själ stå. Falle tillrygga och komme på
skam de mig ont unna. Svärdet skall komma över dem, deras kameler skola
bortrövade varda och deras myckna boskap borttagen. Det skall vederfaras
dem för deras högfärd, att de hava försmädat Herren Zebaots folk och
berömt sig över dem.»
»Kan ingen leda ut käringen?»
»Kom bara hit, så ska’ jag riva ut ögona på er.»
Och så gick hon på:
»De skola vara såsom gräs på taken, vilket förtorkas, förrän det
uppskäres. Deras hus skall läggas öde, och deras namn skall utskrapas
utur de levandes bok.»
Men halta Kalle hittade på råd.
»Jäsmeligen», skrek han till. »Har inte korna kommit in i havren!»
Käringen ut i en blink, och Olle passade på och stängde dörren.
Länsman satt mitt i rummet vid ett mindre bord med skrivsaker. Bredvid
honom hade kapten Melby tagit plats för att ge honom goda råd, om det
skulle vara nödvändigt.
»Jan Jansson i Vedbacken», började länsmannen, »förut arrendator i Frönäs
--»
»Det ä’ jag väl ännu, he, he», avbröt Vedbackarn.
»Skall jag behöva upplysa Jansson om att arrendekontraktet utgick i
våras?»
»Betyder ingenting, he, he. Jag ä’ god vän med Nils Ivarsson.»
»Hur kunde då Jansson låta honom leva i den tron, att han var skyldig
till dråp på Edvin Hedfors?»
»Aldrig i världen har jag sagt någonting sådant. Det kan hända, jag skrev
om att Edvin var död, som han också var, men inte kunde jag tro, det var
därför, han höll sej undan. Det ä’ som hustru min säjer: jag ä’ lite
enfaldig. Jag tänkte hela tiden, att han var med bland tjyvarna, som just
då började hålla till i skärgår’n.»
Länsman bläddrade i sina papper.
»Misstag. Det var först ett par år senare.»
»Ja, si jag ä’ så enfaldig. Men Nils och jag har alltid varit så
kontanta. Jag skulle kunna ta skjortan från kroppen på mej för hans
skull. Jag har lånt honom pengar -- han hade jämt trassligt med
affärerna.»
»Varför har då inte Jansson betalt sitt arrende under alla dessa år?»
»Arrendet, he, he. Det ä’ allt ordentligt skickat till honom.»
»Vart då?»
»Han vill inte, att någon ska’ veta adressen mer än jag, för vi ä’ som
bröder -- han litar bara på mej. Men inte kan han ha sagt åt någon, att
han tror sej skyldig till Edvins död? Han ä’ väl inte hemkommen?»
Det kom något misstroget i Vedbackarns lurande blick. Han märkte, att han
försagt sig.
»Det ä’ jag, som frågar, och Jansson, som svarar. Men det tycks, som jag
inte skulle kunna få något ärligt svar. Vi får väl be Nils Ivarsson Frank
komma in och tala om, hur det ä’ med arrendet.»
»Ä’ han här? Nej, nej, låt honom inte komma in. Han ä’ så häftig. Jag
ska’ bekänna. Det ä’ bara ett litet missförstånd. Han ville, att allt
skulle läggas ner i egendomen, fast jag tyckte det var bättre att säja --»
»Det ä’ alltså klart, att arrendet under de sista tio åren icke
blivit erlagt, och som Jansson dessutom häftar i skuld för mottagna
penningebelopp» -- länsman såg efter i sina papper -- »riksdaler
4500, som jämte arrendesummorna skolat överlämnas till hustru Ingrid
Persdotter, så varder Jansson härmed på Nils Ivarsson Franks begäran
förständigad --»
»Missförstånd, nådig kommissarien, missförstånd.»
»-- förständigad att utan dröjsmål flytta härifrån; beroende på en
kommande värdering att avgöra, i vad mån Jansson, sedan skulderna
blivit betalade, har att tillgodoräkna sig någon ersättning för gröda,
inventarier m. m.»
Ångestsvetten stod Vedbackarn i pannan.
»Barmhärtighet -- förbarmande -- jag ä’ alldeles oskyldig -- bara
lättrogen och oförsiktig. Ska’ jag nu gå från gården, som ä’ mej kärare
än min egen själ -- åj, åj, jag har så ont. Jag har handlat i största
välmening -- bara för gårdens bästa -- kostat på den allt vad jag äger
och har, mycket mer än arrendet går till och vad Nils skickat.»
»Var har Jansson fått de pengarna ifrån?»
Vedbackarn öppnade munnen för att svara, men så knep han ihop läpparna,
liksom besluten att tiga.
»Ja, _det_ ä’ en sak, som återstår för Jansson att förklara. Och
förbindelsen med tjyvarna -- och smuggelgodset på Örnhuvud -- och
gossarnas försvinnande. Vill inte Jansson lätta sitt samvete och
åtminstone yppa, vart Inge och Anders tagit vägen?»
Men Vedbackarn bibehöll en halsstarrig tystnad. Han insåg, att han
förlorat spelet. Gården, som han offrat så mycket för, skulle gå honom ur
händerna, och då var allt annat honom likgiltigt. Det var inte möjligt
att vidare få ett ord ur honom.
Käringen hans hade hållit på hela tiden och dunkat på dörrn för att
slippa in och läsa lagen för Kalle, som narrat ut henne. Nu gick hon
omkring knuten och kom rakt på gossarna, som djupt insomnat utmed
stugväggen.
»Vad ä’ det för tiggarungar?» skrek hon. »Laga er genast i väg!»
Pastorn lutade sig ut genom fönstret.
»Inge och Anders!» utropade han.
De reste sig yrvakna, och pastorn fick in dem genom fönstret, som han
stängde, för käringen gjorde min av att vilja klänga efter.
Gossarna stodo förlägna och gnuggade sig i ögonen. Folk trängde sig kring
dem för att titta och fråga. Men Maja gjorde slag i saken. Hon sköt
hastigt in Inge i kammaren till föräldrarna och drog fram Anders till
bordet, där länsman satt och skrev.
»Det var just i grevens tid. Och Inge ä’ med, hoppas jag.» Länsmannen
syntes riktigt belåten.
Efter några korta frågor hade han klart för sig, hur det gått för
gossarna. Han vände sig ännu en gång till Vedbackarn.
»Jag får på det allvarligaste uppmana Jansson att avlägga en uppriktig
bekännelse.»
Fortfarande intet svar.
»Det ä’ för Janssons egen skull. Vi vet nu allt.»
Och så talte han om, att galeasen råkat på grund och att besättningen
inte kunde komma därifrån. Gossarna hade tagit den enda båt de hade, och
inom några timmar skulle Pekkonen och de andra vara fångade.
Vedbackarn blev gul i ansiktet och skälvde, som om han haft frossan, men
teg gjorde han envist.
Då kunde inte kapten Melby hålla sig längre.
»Lägg vantarna på den dubbelförhärdade syndarn och sätt honom i kurran
med ens.»
Och länsman gjorde, som han sa’ -- berättade kaptenen sedan för flickorna
-- han, som annars alltid skulle ha sin egen vilja fram. Jansson i
Vedbacken förklarades för häktad men fick en timme på sig att ta avsked
av sin hustru och ordna sina angelägenheter.
När hustrun fick höra, att de skulle bort från gården, gick hon fram
till länsman och såg honom stint i ansiktet.
»Hur mycket får jag ta med mej?» frågade hon.
»Å, det ä’ inte så brått. Vi kan tala om det längre fram. Nils Ivarsson
flyttar inte hit ännu på en tid.»
»Hur mycket får jag ta med mej?» upprepade hon. »Jag ligger inte en natt
mer i det här förbannade huset.»
Ja, hon fick ta med sig, vad hon ville, sa’ länsman. Hon kunde låta
drängarna sätta för ett par hästar och skjutsa sakerna till Vedbacken, om
det var dit, hon skulle. Men efter en stund fick man se henne lägga litet
sängkläder och annat smått på en skottkärra och köra ned till sjön. Strax
därpå rodde hon bort, och halta Kalle, som följt efter henne på avstånd,
sade, att hon tagit vägen åt Vedbackahållet, som man kunde vänta.
Jansson själv sattes tills vidare in i sjöboden, sedan man noga sett
efter, att luckan, som Olle spikat igen, inte kunde öppnas. Det var
inte tid att föra honom till länshäktet, för det gällde att så fort som
möjligt ge sig ut till galeasen, innan tjuvarna fingo hjälp och kunde
komma loss från grundet.
Kapten Melby måste naturligtvis med och nappas med sjörövarna, sade han.
Droskan, som skulle hämta honom, fick i stället fara till Nedergården
med så många den kunde rymma -- gossarna först och främst. Så kunde de
fortsätta med att sova, menade kaptenen.
Det var inte värt att göra några svårigheter, utan Nils Ivarsson fick
sätta sig i droskan med sin hustru bredvid sig och den sovande Inge i
famnen. Maja hade klivit upp på kuskbocken och tagit hand om Anders, för
att de skulle få vara i fred. Gamla Stina-Lisa var för länge sedan hemma
-- hon hade tröttnat, gumman, på allt bråket.
»Ska’ inte Olle med?» frågade Ingrid.
Nej, han var bland dem, som skulle ut till galeasen.
»Kör sakta», bad Nils Ivarsson. »Jag tycker jag skulle vilja fara så här
hela natten.»
Det var stilla och lugnt i sommarkvällen. En koltrast höll till i brynet
av storskogen och visslade och gycklade, som han aldrig tänkte sluta.
Koskällor hördes från den hemvändande boskapen. En ensam båt rodde fram
i sundet. Det var gubben Gobort, som inte brytt sig om att vara med vid
Frönäs.
»Minns du honom, Nils? Det har blivit en riktigt bra karl.» -- Ingrid
lutade sig mot mannen och viskade: »Så många, många år som gått förlorade
för oss!»
Nils dröjde något med svaret men viskade sedan tillbaka:
»Jag vet inte rätt. Jag var på farliga vägar den tiden. Kanske jag
behövde den prövningen. Men du, Ingrid -- att du skulle få lida -- så
oförskyllt!»
* * * * *
Några dagar därefter satt Gobort i sin stuga och byggde not. Halta Kalle
hade nyss kommit hem och rakat sig och gjort sig fin och låg nu och drog
sig i sängen. Och som vanligt hade han mycket att säga.
»Du ä’ ingen människovänlig karl, Gobort», sa’ han. »Du har inte det
rätta hjärtat för dina medmänniskor, och det ä’ syndigt. Du vet inte, vad
som händer i bygden och inte bryr du dej om’et heller. Men du hör också
så illa.»
»Jag hör riktigt bra i dag», mumlade Gobort.
»Nå, ska’ du då inte fråga efter, vad som hänt på den sista tiden?»
»Jag vet ju, att ni tagit Pekkonen och di andra.»
»Men du vet inte, hur det gick till. Och inte vet du, att länsman fått
ett högt ämbete och ska’ flytta till sta’n. Och så ska’ han gifta sej med
en av herrgårdsmamsellerna. Och pastorn ska’ ha den andra, men vem som
ska’ ha den ena, och vem som ska’ ha den andra, det ä’ inte avgjort än.»
»Nu ljuger du som vanligt.» Gobort suckade.
»Det ä’ dagsens sanning, säjer jag, och om det inte ä’ riktigt klart
ännu, så blir det endera da’n. Och kapten Stormby -- men jag ska’ inte
kalla honom så mer, för det ä’ en hedersgubbe. Du skulle sett, hur han
ordnade båtarna, när vi skulle till galeasen. Det var fjorton stycken,
och vi rodde i en lång rad efter varandra med sex famnars mellanrum,
det hade kapten bestämt, och han stod raklång i första båten och hade
hissat sitt befälstecken, sa’ han -- det var en röd silkesnäsduk, som
han knutit fast på käppen. Och när vi kom till Bredskär, där vi förstod
att ålänningen skulle ligga, så dela’ vi oss, och somliga rodde norr om
holmen. Och bra var det, för di kom rakt på lumpsamlarn, som varit framme
vid skutan. Men han hade inte fått henne flott, och det kunde vi inte
heller i första taget. Och lumpsamlarn hade Pekkonen ombord i sin båt,
och di blev tagna båda två.»
»Det där vet jag, har jag sagt.»
»Men vad säjer du om, att pastorn drog fingerkrok med Heikki,
jättepojken, du minns? Han var vild och galen av brännvin och kasta’ en
tre fyra stycken av oss i sjön. Men pastorn gick lugnt emot honom och
räckte fram långfingret. Och den enfaldiga token högg tag och grina’ som
en solvarg -- trodde det var fråga om att visa sin styrka. Och så stod
di och titta’ på varann en stund. Men så börja’ det knaka i fingret på
finnpojken, och han sjönk på knä --»
»Det talte Elin om, när hon var här i går», fick Gobort äntligen ur sig.
»Och då låter du mej hålla på och berätta, jag, som har så mycket att
göra. Men vad ä’ det där?»
Det klappade i ett segel alldeles utanför stugan -- det var en båt, som
vände tätt intill berget. Kalle tittade ut genom fönstret.
»Ä’ han redan här? Det ä’ kapten-gubben. Jag lofte följa med honom till
tinget och vittna. Länsman har dem nog fast, men det vore bra, sa’ di,
om jag också for med.»
»Håll dej då kärt till sanningen, Kalle.»
»Jag måtte väl ha någon skam, vet jag.»
»Hallå», hördes det från sjön.
»Ja, håll på med det. I dag ä’ det jag, som ä’ lite döv. Han ids inte
lägga till vid bryggan -- stryker bara tätt förbi, slag efter slag, och
vill, att jag, ofärdiga stackare, ska’ hoppa ombord. Ja, nog seglar han
bra, förstås. Men du ska’ visa honom en gång, Gobort, hur det går till
att kasta öskaret i sjön och sedan segla in’et över suden.»[2]
»Hallå», ropade det igen, och en hund skällde.
»Han har sin nya hund med sej, hör jag. Det ä’ en stor huggare --
Skälling heter han, och kapten håller på att lära honom signalera. Han
kan redan skälla två slags signaler, fast han blandar ihop dem emellanåt.
Men alltid signalerar han, när någon kommer. -- Hallå. Jag _hör_ -- vet
jag.» Och därmed linkade halta Kalle ut genom dörren.
Gobort runkade på huvudet.
»Den Kalle, den Kalle! Aldrig får han någon ro i sin kropp. Med ska’ han
vara överallt -- som sarven i var lek. Men nu styr han åtminstone rätt
kurs. Tänk att den dag skulle komma, då Kalle självmant går sta’ och
vittnar mot Vedbackarn och finnföljet. Håhå, jaja. Det blir en välgärning
för hela skärgår’n, när vi en gång får slut på det där tjyvbandet.»
[2] suden = relingen.
Wilhelm Billes Ungdoms-Bibliotek
Äldre serien:
=Nya upplagor= ha utkommit av
Bd III. =Öknens Ande= av _Karl May_. Med 6 illustrationer. Pris inb. 2:
75.
Bd VI. =Frank Norris äventyr bland indianer och guldgrävare= av _G. A.
Henty_. Med 9 illustrationer. Pris inb. 3 kr.
Nya serien:
1. =På kryssning med »Blixten»= av _Jack London_. Med 6 illustrationer.
Pris inb. 2: 50.
2. =De svarte vikingarnas saga= av _K. A. Melin_. Med 29 illustrationer
av _Viktor Andrén_. Pris inb. 2: 75.
3. =Tjuvbandet i Dägerö skärgård= av _K. A. Melin_. Med 18 illustrationer
av _Viktor Andrén_. Pris inb. 3 kr.
Palmquists tr., Stockholm 1911.
End of Project Gutenberg's Tjuvbandet i Dägerö skärgård, by K. A. Melin