En dag till jorden, höljd af min förbannelse.
Du sagt, att jag är fri: betänk det, Riddare.
(Riddarn drar sig med sorgsen vördnad tillbaka. Wäinämöinen
med mild och rörd stämma.)
Barn, vänner, närmen Er! Jag önskar Er välsigna.
(Alla närma sig vördnadsfullt omkring Wäinämöinen, som höjer
händerna öfver dem.)
Er sällhet bilde sig på ärans fasta grund.
Jag manar ödenas förbund
Att knytas vid min röst från mina fäders grafvar.
Med dygd och idoghet, i Finland bygge bo
Orubblig helgd åt svuren tro,
Som frie, aldrig såsom slafvar.
Stån opp! Aflägsnen Er!
(Alla draga sig något tillbaka på ömse sidor af Teatern, så att
medlersta delen deraf visar Wäinämöinen fristående, och i fonden
den öppnade ingången till högen. Wäinämöinen med stark inspiration.)
Ha! Gudar i mitt bröst
Nedstiga! Det är tid att J Er uppenbaren.
Snart till Er ära mer ej höjes någon röst,
Om ej med underverk Ert välde förklaren.
Min lefnad var en strid för Eder. Sanningen
Sist uti högens djup jag går att söka än.
Om jag ej tomma digter vördat,
Så låten verlden se belöningen jag skördat,
Och vid min harpa, högst på kullens topp
Min hamn, förklarad, höjen opp,
Att, vittnande om Er, förkunna Eder ära! --
Men händer detta ej, då vågar jag begära
Förlåtelse af dig, Du, Tingens Upphofsman,
Att jag en lära följt jag trodde vara sann.
Och skulle några ljufva toner
Osynlig hand på harpan slå;
Så lyssnen! Danarn lönar då
Dygd inom alla religioner.
Ren ifrån jorden höjs min själ.
Barn, Vänner, Fosterland! O, faren väl!
(Wäinämöinen träder med en exalterad känsla in i högen. Hans harpa
har emellertid blifvit ställd uppå dess topp. Han sjelf synes
knäböjd med åtbörder utmärkande en brinnande andakt, under det
ingången igenmuras af Turilas. Emoina, som sjunkit i vanmagt,
understödes af Riddaren.)
ALLMÄN CHOR.
Vi, som ljusets frukter skörde
Under himlalärans skygd,
Offret af den Gamles dygd
Nu med tårar heligt vörde.
Himlars Herre! med förskoning
Blicka uppå stoftet ned.
Då för villorna du led
Ljudade din röst: Försoning.
Vid Chorens slut afbrytes dess döende toner af melodiska ljud,
liknande Æolsharpans, och kommande från kullens topp, hvarest en
sakta susning tillkännagifver ett vindkast. En allmän uppmärksamhet
på dessa ljud åstadkommer rörelse hos alla på scenen, då Rideaun
faller.
Upplysningar till Lyriska Försöket Wäinämöinen.
[1] Wäinämöinen är den märkeligaste af de mythologiska bilder, som
framskymta utur Finnarnes äldsta fornsånger, eller som de på landets
språk kallas: Runor. Hans fader Jätten Kalewa, eller Kawe, hade tolf
öfvernaturlige Söner, af hvilka det vill synas såsom om Wäinämöinen
varit den mägtigaste, genom sin förmåga att uppväcka känslor. Alltid
kallad Wäinämöinen den Gamle, framställes han såsom spelande på sin
harpa, då han verkar, och dessa verkningar äro i sanning poetiska.
Sittande på en klippa vid harpan, bragte han hela naturen i rörelse
och hänryckning. Runorna säga att: luften dallrade, liflösa ting
rörde sig, den kalla Nordans portar brusto, bergen skakade och
gåfvo genljud, djuren till, och sjelfva björnen tittade fram vid
gärdesgården, foglarna ilade genom luften, fiskarna sprittade i
vattnet, och Sjöfrun makade sig opp på stranden, för att lyssna till
hans spel och sång. Den unge Joukavainen ville en gång trottsigt
bestrida honom väldet; men då fattade Wäinämöinen harpan, och sjöng om
Skapelsens under och naturens rikedom, så hänförande, att Joukavainen
föll till föga, erkännande djupt rörd Wäinämöinens öfvermakt. Runorna
gifva Wäinämöinen endast tvänne barn, en Son och en Dotter. De
sednare Runorna beskrifva Wäinämöinen såsom merändels alltid åtföljd
af Jungfru Maria den Huldrika (Neitzy Maria Emonen), hvaraf jag
tagit mig anledning att låta denna känsliga Gubbe alltid åtföljas
af en huld Dotter, som jag kallat Emoina. Jag har trott mig kunna
framställa Wäinämöinen såsom en af Svenska Konungen Eric den Helige
förjagad Furste, hvilken söker att återfå sina förfäders herradöme,
och der åter införa förfädrens Gudalära. Alla landsorter i Finland
formera sig anspråk på att vara Wäinämöinens egentliga hembygd;
alla hafva Sagor och minnesmärken om honom, mer och mindre fallne i
glömska. Ju högre opp mot norden man kommer, desto friskare äro dessa
minnen. Fornforskarne må tvista om Wäinämöinens egentliga hemland,
jag har i min digt gifvit honom det som passat bäst för mitt ämne, i
synnerhet som sägner till stöd derföre icke saknas.
[2] Birkala, ett namn ifrån hedenhös uppå en trakt, belägen till
största delen uti Öfre Satakunda Öfredels Härad af det så kallade
Björneborgs Län, samt till en mindre del i Tavastland, anses härleda
detta namn ifrån Birkarlar, som skall betyda Handelsmän. Traktens
geographiske läge synes kunna göra den till en medelpunkt för
landsortens handel. Birkala Sjön, kallad Pyhäjerfvi, det vill säga:
den helige sjön, emottager vatten ifrån tvänne, alldeles särskilta,
stora Vatten-Systemer. Det ena kommande i en månggrenig sträckning
af öfver 20 Svenska mil ifrån Österbotten, och det andra ifrån de,
genom sköna vuer i landet mycket kända Tavastländske fjärdarna uti
Längelmäki, Orivesi, Sahalax, Kangasala, Pelkenä, Hauho, Lampis,
Hattula, Säxmäki, Lämpelä och Wesilax. Dessa båda, i Pyhäjerfvi
förenade Vattendrag, bryta sig, under ett vid Pyhäjerfvi strand
belägit Säteri, med namnet Vik, ut ifrån landthöjden genom forssen
Ämäkoski, det vill säga, Moderforssen, som egenteligen kan anses
såsom början till den af geographerna kallade Kumo elf; men hvilken
jag i min digt kallat Satakundas elf, derföre att den allt ifrån
sin början ända till sitt utlopp i hafvet vid staden Björneborg,
flyter endast och allenast genom Satakunda Härader. Förenämde
Ämäkoski vattenfall är pittoreskt, och var det i synnerhet innan
strömrensningarne började. Hela vattenmassan störtar sig våldsamt
emot ett högt och brant berg, bryter sig deremot och tager en helt
annan riktning ned uti en djup, hvarigenom den sjudande flyter i
en rät linia inemot mil. Stränderna på ömse sidor af denna forss äro
åtminstone af ett högt kyrkotorns höjd ifrån vattubrynet, så branta
att de, med få undantag, endast äro tillgänglige för klättrare, samt
voro ännu för några år sedan tätt beväxte med mörk och åldrig tall- och
granskog. Den långa skummande forssen genom detta mörka djup,
har, kanhända, gifvit den sitt andra namn, Nockia, det vill säga,
Skorstensfejaren; hvilket jemväl är namnet på ett nära till forssen
på elfvens andra strand belägit Säteri, der den Österbottniske
Bondehären, anförd af Jacob Ilkka under det så kallade Klubbekriget,
anfölls och skingrades af Clas Flemming år 1597. Nedan om Ämäkoski,
på 3 mils afstånd, ökas elfven af de vattendrag, som ifrån den i 1
mils långa socknen Ikalis, genom den namnkunniga Kyroforss, faller
ned uti Kyro Kyrkfjerden, och derifrån vidare genom Sjuroforss,
utgörande gränsen emellan Birkala och Karku socknar, förenar sig med
den af mig kallade Satakunda elfven. Kyroforss, der jag uppställt
min första Akt, är genom Skjöldebrands Voyage Pittoresque både
beskrifven och åskådlig gjord. På Birkala sidan om det derifrån
kommande vattendraget är en stor, vild och bergig skog. I denna skog,
ej långt ifrån Sjuro, finnes ett högt berg, som röjer grofva spår af
menniskohänder, i ändamål af dess ytterligare befästande mot anfall.
Der nedanföre, in åt skogen, är en ängsdäld, hvarest jag uppställt
andra Akten. Här äro åtskillige urgamla vapen, såsom stenyxor m.m.
fundne, och der berätta sägnerna att Wäinämöinen sökt försvara sig
emot Svenskarna, med tillägg, att då han såg sig nödsakad att fly,
ryckte han ur berget löst en klippa, kastade den i sjön för att stiga
på, och komma torrskodd öfver till andra stranden. Af denna klippa,
formerades sedermera en med några träd beväxt liten holme. Ofvanom
Ämäkoski, på Säteriet Viks åker, närmare stranden af en vik, som
skiljes ifrån elfmynningen genom en udde, finnes en kulle, i form af
en stor Ättehög. Den kallas Junturinmäki, och säges vara ett gammalt
offerställe (Uhripajka). Der har jag uppställt Tredje Akten. Der
skulle, enligt berättelserna, folk ifrån alla håll, ankomne till
det mästa på båtar, hafva, efter slutad skörd i September, kommit
att offra och göra byteshandel. Sanning är, att ifrån urminnestider
har en höstmarknad i Birkala existerat, dit allmogen från vidt
aflägsna orter föra sina producter, mästadels på båtar, till
afsalu. Landskapet kring Junturinmäki, och i synnerhet sedt ifrån
en nära invid belägen ås, framställer rundt omkring åskådaren en
mera än 2 mils tafla af Fjärdar, Vikar, Insjöar, Sund, Åar, Bäckar.
Elfmynningen som slingrande banar sig väg till den mörka och djupa
forssdälden, en myckenhet uddar och holmar, odlade strandslätter,
hvarest för det närvarande synas, 2:ne Kyrkor, 8 Herregårdar, 3
Officers-Boställen, 9 Byar, oberäknadt en mängd enstaka Hemman;
Boningsplatser och Torp, höga med tall och gran beväxte kullar och
åsar, samt djupa dälder, om sommarn emaljerade med blommor; lunder af
löfskog, som höja sig opp ur dälderna, och utgöra, så till sägandes,
medlare mellan den glättigt rika och dystert höga naturen. Hvem
som behagar, kan med några steg ifrån landsvägen controllera denna
uppgift. På åkern, ett litet stycke ifrån Junturinmäki, fanns för
icke lång tid tillbaka qvar spår af ruiner, och en häst som plöjde
föll för 15 à 20 år sedan plötsligen ned uti ett obekant källarhvalf
under åkern. Sägnerna omtala, på detta ställe skulle i äldsta tider
hafva stått en borg, bebodd af en Finsk Furste, som varit en likaså
ifrig som envis hatare af christendomen. Han skulle hafva haft
en dotter, ung och skön, det förstås, och efter denna Prinsessas
hemliga kärlekshandel med en christen Prest, har ännu en klippa i
sjön sitt namn Papinkari (Prestklippan). Sagans christne Prest, som
älskade den hedniska Furstedottren, har jag trott mig saklöst kunna
göra till en Svensk Riddare, men Presten deremot till Prinsessans
Bror. Den hedniska Furstens boning, eller borg som det i sägnerna
heter, skall sedermera af de christne blifvit intagen och förstörd,
samt marknadsplatsen flyttad ifrån Junturinmäki en mil derifrån
vid samma sjöstrand till Pispala (Biskopsplatsen), som skall hafva
sitt namn deraf, att en Biskop derstädes predikat Evangelii sanning
för den församlade marknads-menigheten. Marknads-platsen flyttades
på 1770-talet till den då inrättade nya staden Tammerforss, der
det Österbottniska vattendraget ifrån den stora Näsijerfvi-fjärden
genom en stark forss, faller ut i Birkala-Sjön. Jag har valt denna
ofvanbeskrifne ort till Skådeplatsen för min digt, bland alla andra
skäl äfven derföre, att den var på den tiden i synnerhet en vigtig
communicationspunkt emellan de inre nordliga delarna af landet
och de södra mera fruktbara, der Svenskarna rådde. Detta synes
Birger Jarl hafva insett, ty hans eröfrings-åtgärder sträckte sig
förnämligast till att försäkra sig om Satakunda och trakten derifrån
till Tavastehus, hvars Slott af honom byggdes.
[3] Finnarna oppe i landet nyttja ännu i denna dag båtar som äro
långa, smala, platta i botten och utan köl. Då de på sina färder
komma till forssar, som ej med båt kunna passeras, draga de båtarna
öfver land på kaflar, eller rullar, som de sätta under dem ideligen
allt efter som tåget framskrider, intill dess de hunnit nedom,
eller uppom forssen, då båtarna åter utskjutas i sjön och folket
troppar in. En sådan båt, rodd af 12, 16, 20 och ända till handfasta
roddare, hvarje roddare om en åre, löper med mycken snabbhet på
vattnet, och en kapprodd af 15 à 20 sådane båtar, med röda och hvita
qvinno-drägter försedde, är ett verkeligen vackert skådespel.
[4] Ukko, en af Finnarnas äldsta Gudar, hvars makt synes hafva
sträckt sig till alla grenar af Verldsstyrelsen. Ukko betyder på
landets språk en gammal vördig man, Farfarsfar och åskan kallas
"Ukko" ännu i denna dag. Då Finnarna vilja uttrycka sig att åskan
går, säga de: _Ukkoisen-Jyristä_, hvilket öfversatt betyder: _Den gamle
bullrar_.
[5] Sjöfrun spelar en betydande role i de Finska Sagorna, och
föreställes i starka forssfall eller brusningar uppstiga, och i
solskenet kamma sitt långa hår.
[6] Satakundas Vapen är en Björn, som reser sig på bakfötterna.
[7] Kiwutar, en förfärlig plågo-möja, förmenades hafva sitt tillhåll
på plågobacken eller marken (Kipumäki), hvarest hon uti en ofantelig
sten-gryta troddes koka plågorna. Till denna plågo-ort drifva
trollrunorma allt hvad som plågas skulle.
[8] Det är en verkelig sanning, att Finnarna fordom hade visse träd
uti skogarna, som ansågos helige. Hvar och en borde, då han passerade
förbi ett sådant, kasta opp på dess grenar en qvist, hvarmed han
vid annalkandet måste förse sig, så framt ingen olycka skulle hända
honom. En trovärdig och upplyst man har berättat mig, att ännu i
sednare tider skall ett sådant träd på ett uppgifvit ställe hafva
funnits, med sådane qvistar rikt försedt, hvilka ännu fortforo att
af förbigående ytterligare ökas. En nykommen själasörjares nit hade
låtit nedhugga denna styggelse till allmogens stora harm, som deraf
förespådde en stor hvälfning i landet; hvilket ock inträffade. Sägner
om ett så beskaffadt heligt träd vid Sjuro saknas icke, äfvensom om
en flere hundraårig Gubbe, som skulle hafva bodt i en kula vid en
källa nära detta heliga träd.
[9] Då de hedniske Finnarne fingo någon christen Prest till fånga,
brukade de, efter grymma misshandlingar, omlinda honom med halm,
samt fastbinda honom, sålunda utstyrd, vid en trädstam öfver en
eldbrasa.
[10] Offer-eld plägade Finnarna taga genom gnidning af torra
trädstycken mot hvarandra. All annan än en sålunda erhållen eld,
ansågs icke bra vid offringar. Elden ansågs eljest ursprungligen,
enligt Sagorna, vara funnen uti en af Wäinämöinen uppfängad
krampfisk, hvaruti fanns en lax, i laxen en gädda, i gäddan en sik, i
siken en sarf, i sarfven ett rödt nystan, i nystanet eldgnistan.
[11] Se Franzéns stunder i Lappland, 2:dra stunden, ifrån pag. 43 till
och med 47, rörande Lapparnas Trollkarlar, eller så kallade Bålmän.
Bra många af Bondfolket tro ännu i denna dag, att Lapparna kunna
trolla.
[12] Namn på Lappska Gudar. Då Lappske Bålmännen, efter sine
vidunderlige contorsioner, sluteligen nedfalla i sin extas eller
dvala, förmenas de fara till Jabmiaimo, de dödas boning, der
Jabmiakka är herrskarinna. Återkomme derifrån medföra de sin
såmedelst förvärfvade vishet rörande besvärjningens föremål.