WÄINÄMÖINEN
Lyrisk försök i tre akter
af
G. A. BRAKEL.
Stockholm, 1829.
Tryckt hos Direct. Henrik And. Nordström.
FÖRETAL
Samma inskränkta förmåga, som uti Oden i Svithiod dramatiskt
framställt Svenska Hedendomens förnämsta Guda-gestalt, har genom
Wäinämöinen försökt framställa den Finska Hedendomens. Ämnet
fordrade en lyrisk behandling, och deraf härleder sig djerfheten
att göra försöket lyriskt. Författaren, sjelf icke musikalisk, har
ej haft någon kännare af musik att rådfråga. Han har endast haft
till rättesnöre sitt tycke, och några Finska melodier, som han
hört sjungas på den ort handlingen framställes. Alla de verser,
som äro utmärkte med en stjerna vid början, äro författade efter
sådane melodier, och röja sig merändels sjelfve genom versslagets
ovanliga art. Som stycket saknar tonsättning, så har något erbjudande
åt Teatern af detsamma icke kunnat komma i fråga, och mindre
uppmärksamhet på scenens möjligheter att framställa, har jemväl
deraf blifvit en följd. Författaren har med afsigt sökt använda så
många idéer ur Finska sånger som förekommit honom lämpeliga till sin
uppställning; och han erkänner ett lån från Fransyskan af Ducis, som
låter Abufar säga om könet:
_Fait pour aimer, pour plaire, et prompt à s'attendrir
Il nous engage à vivre, et nous aide à mourir._
Personerne:
WÄINÄMÖINEN, kallad den Gamle, föreställd såsom en Finsk Furste,
förjagad då Finland eröfrades af Svenske Konungen Eric
den Helige.[1]
SOINI, eller PATER ANTON, Wäinämöinens Son, ung Munk,
Sanct Henrics Lärjunge.
EMOINA, Wäinämöinens Dotter.
JOUKAVAINEN, kallad den Unge, Finsk Anförare från
den öfre Skogstrakten.
TURILAS, Finsk Eremit, Vårdare af Gudabilder.
RUHO, Finsk Anförare under Wäinämöinen.
RIDDAR CARL, Svensk Höfding öfver Satakunda Härader,
eller det så kallade Björneborgs Län.
BIRGER, Svensk Officer.
FINSKE KRIGARE.
TUISKO, en ansedd Finsk Bonde.
FINSK ALLMOGE af alla åldrar och af båda könen.
EN LAPPSK BÅLMAN.
LAPPAR.
DRÖMMAR, föreställande SJÖFRUN, jemte SJÖ-RÅN, SKOGS-GUDEN TAPIO,
jemte SKOGS-RÅN, BERGS-KUNGEN, jemte BERGS-TOMTER, VÅLNADEN
af Soina, Wäinämöinens afledna maka.
Händelsen anses tilldraga sig uti Tavast Kyro och Birkala till
hvarandra gränsande Kyrk-Socknar uti Öfre Satakunda Öfredels Härad
af det egenteliga Finland, hvilket skiljes ifrån Österbotten genom
stora skogar och vattendrag.[2]
FÖRSTA AKTEN.
Teatern föreställer en plan emellan klipporna vid ena stranden af Kyro
forss, som ifrån den längst oppe i fonden till liten del synlige
Ikalis-fjerden, genom klyftor störtar sig ned, och föreställes
ytterligare sjunka i djupet på Teaterns ena sida. På den andra, nära
Avant-scenen, under en brant, men remnad, klyfta står en förfallen
koja, i skygd af tvänne på ömse sidor om ingången växande tallar.
Bakom kojan röjes en smal gångstig uppföre, längs efter remnan. För
öfrigt synas här och der stenar, passande till säten, samt tallar.
Det är en mörk September-natt.
FÖRSTA SCENEN.
WÄINÄMÖINEN, EMOINA, RUHO, FINNAR.
WÄINÄMÖINEN (framträder uppå en mot fonden vid det starkaste
forssfallet utstående klippa, hållande i ena handen en finsk skogslur.
Han stödes af sin Dotter Emoina, som upplyser deras stig med
ett bloss. Efter dem synes en blossbärare med Wäinämöinens harpa.)
(Ur luren.)
Hembygd, frälsning!
(Echo repeterar dessa ord. Wäinämöinen fortsätter sedermera
samma melodi, men icke ur luren.)
På min hälsning
Återsvara
Djup och kullar.
CHOR (af Finnar med bloss, som draga ned sina båtar utföre
bergshällarna:)
Dragom båtar
Uppå rullar[3]
Kända stråtar.
Bråddjupens faror lysom med bloss.
WÄINÄMÖINEN, ur luren.
Lön för dygden!
(Echo repeterar, Wäinämöinen fortsätter sedermera melodien,
men icke ur luren)
Fosterbygden
Hörs förklara
Sina söner.
CHOR _af Finnar, som nedkomma_:
Gudalära;
Trycktas böner;
Fädrens ära,
Fädernas hamnar nedkalla oss.
RUHO, fram på scenen.
Nedan om forssfallet alla sig samle.
Nu tar han harpan, vår Höfding, vår far,
Kalewas Son, Wäinämöinen den Gamle.
Lyssnen till ljuden; o! lyssnen en hvar!
WÄINÄMÖINEN, uppe på klippan vid sin harpa.
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
Ödsligt öfver öde grafvar
Tryckta tyna tysta slafvar.
Irrande i imme-skrudar
Hasta hamnar, hasta Gudar
Mana mandomen och styrkan
Hämnas hädda fäders dyrkan.
Gudarna hädas;
Stjernor ej skina.
Fädren försmädas;
Vindarna hvina.
Vinden hvinar, tallen susar;
Glömda gömmors kraft framrusar;
Glömda Gudar nederstiga
Hämdens här till härnad viga.
Ur hemlandets vallar
Nu hamnar framrusa,
Vid vågen som svallar,
Vid forssen de brusa,
Kring skakade tallar,
Kring harpan de susa:
Vaknen, vapenföre, vaknen,
Friheten i Finland saknen!
CHOR.
Vi vaknat, vi vaknat,
Vi tändt våra bloss.
Den griftro J saknat,
Förvänten af oss,
J hamnar, som stigen
Ur hemlandets barm.
J hem-Gudar, vigen
Till seger vår arm
Mäktige Ukko, helga vår harm![4]
För Wäinämöinen med silfrade håren,
Och för Emoina, så fager som våren,
Sträck utur molnen din skyddande arm!
WÄINÄMÖINEN, nedkommen på scenen jemte Emoina.
Trofaste Finnar! Korsets läror härjat
Nog länge öfver våra fäders ben.
Tid är, på renad jord, att dagens klara sken
Höjs, öfver kullens topp, mot friheten J bergat.
De forssar, sjöar, fält, der lifvets första år
Likt glada morgondrömmar ilat;
De tegar fädren plöjt, de hyddor, der de hvilat,
Allt väntande framför oss står;
Och hösten närmar sig; och hämden vägen visar;
Och Svensken, oberedd, med fasa sakna skall
All hjelp ifrån sitt land; den stängs af hafvets isar.
Må våren vittna om hans fall!
Anropom Gudarna. Vi deras bilder finne
Hos Siarn Turilas. Vid helga trädets stam
Han lyckligen dem doldt. I morgon är hon inne
Den stund de åter träda fram.
Från Kyro skogens djup ren hinna bordt hit nära
Den unge Joukavainens tropp.
RUHO.
Får han din dotters hand?
WÄINÄMÖINEN.
Den mäst sig höljt af ära
Uti vår frihetsstrid, har rätt till detta hopp.
Åt den som själens höghet parar
Med tankans eld i styrkans år;
Som ypperst mot min väntan svarar,
Uti den strid som förestår;
Bland minnen af de flydda åren,
Vid foglars sång på friad strand,
Och glädjen, blommorna och våren;
Jag skänker min Emoinas hand,
HOR
Kucku, kucku, hembygdens kucku
Ljudar på befriad strand,
Då när Räddarn af vårt land,
Får till lön Emoinas hand.
EMOINA, afsides.
Kucku, kucku, anande, kucku,
Känner du mitt hjertas val,
Tystna då i lummig sal,
Rörd af mina gömda qval.
WÄINÄMÖINEN.
Sjung, kucku, sjung, från denna mängd af sjöar,
Kring uddar, vikar, näs, i slingrande förbund,
Der forssars vreda svall förbyts emellan öar
I lugna, spegelklara sund.
Vid åsars tall och dalars ljusa grenar,
Till Satakundas elf, af vexlad fägring rik,
Två stora vattendrag du moderligt förenar
Invid din strand, du vackra Vik,
Der är jag född, der önskar jag få hvila.
Der är en luft så frisk, der är en äng så grön,
Der gjuts i själen lugn, dit mina tankar ila,
Jag aldrig sett en nejd mer skön.
(till Emoina)
Du har ej fått de första åren
Vid elfvens lummigt krökta strand
Uppväxa, likt en ros om våren
Uti ett fredadt blomsterland;
Nej, dina första blomningsdagar
Hos en förjagad far, i öknars djup förgått.
Nu skall den hämd, som mig ledsagar,
Bereda dig en bättre lott.
EMOINA.
Ack! hämden ej min själ behagar
Jag danades att älska blott.
Nej, din Emoina aldrig saknat
En sällhet som för hjertat var.
Jag gladt ur milda drömmar vaknat,
Att slutas i din famn, min far.
Då sommarns fägring ögat glädde,
Jag njöt dess lifvande behag.
Då vintern allt i drifvor klädde,
Jag lyssnat till din harpas slag.
Ett bättre öde jag ej känner,
Men sakna skall det lugna tjäll,
Der, i en krets af dina vänner,
Jag njöt naturen och var säll.
För detta målet, dit du sträfvar,
En hemlig oro varnar mig.
Förlåt, min far, din dotter bäfvar,
Men skall i döden följa dig.
WÄINÄMÖINEN
(till Emoina) (till folket)
Ej bäfva, hoppas blott. Gån, våra båtar lagen
I ordning nedom forssens fall,
Vid lugna bugten der. Vid första skymt af dagen
Min röst till aftåg mana skall.
CHOR af folket i det de gå af scenen.
Gryningen på glittrande bölja
Tyde Wäinämöinens makt.
Kraftfullt tagom då i akt
Åraslagens jemna takt,
Sjöfrun hastar opp att oss följa[5]
Frusande i våra spår
Kammar hon sitt långa hår;
Manar segren att bli vår.
ANDRA SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. KARLAR och TÄRNOR af Wäinämöinens betjening,
som vid ett tecken af honom i början qvarblifva, men sedermera
aflägsna sig.
WÄINÄMÖINEN, (som under slutet af Choren gått in i kojan, återkommer
derifrån med uttryck af sorglighet).
Förgängligheten tryckt sin stempel
På detta fridens fordna tempel;
(till betjeningen som qvarstadnat)
Nu bräckligt, fugtigt, kallt. Man nedom denna sten
En björnhud brede öfver mossa, ofvanföre
Vid trädens grenar fäst ett skygd man göre;
En stockeld der; oss lemnen sen.
Mitt barn, i denna nejd jag hvilat
Från jagtens mödor mången gång;
Och bildningen kring rymden ilat
Med ungdomskänslans djerfva språng.
För sinnena naturen blänkte.
Vid böljor, gnyende förbi,
Som perlors glans mot solen stänkte,
Flög rik och hög min fantasi.
Harmoniskt sammangjöt sig dånet
Af forssens fall med vindens sus;
Och hjertat kände himla-lånet
Af lifvets kraft och tankans ljus.
Från branten der jag lärde echo
Att genljuda min Soinas namn
Men alla drömda bilder veko
För verkligheten i dess famn.
J, ljufva minnen af det flydda,
Den åldrige J lifven än
Se, min Emoina, denna hydda!
Hör, åt din mor jag reste den!
Du hör mig ej. Med drömmen som dig dårar,
Mig anar att din själ är åter sysselsatt.
EMOINA, liksom uppvaknande.
Natt är omkring min syn, och kring mitt hjerta, natt.
WÄINÄMÖINEN.
En bättre dag som gryr skall klarna opp de tårar,
Hvari, en töcknig stund, dig sänkt
Den Svenske Riddersman, som kom så oförtänkt
Upp mot min tillflygtsort, att mina fjät förfölja.
EMOINA
Hans bild mitt hjerta söker dölja.
WÄINÄMÖINEN.
Nej, sök förjaga den.
EMOINA
Och minnet att han var
Vår hyddas skyddsgud och försvar
Då Svenska jägarhorn rundt kring oss hördes skalla.
Din sjukbädd blef ej störd, ty Riddarn lydde alla,
Vid dörren länge dröjd, liksom att vakta den.
WÄINÄMÖINEN.
Att forska i din själ med rofbegärigt öga.
EMOINA.
Jag såg blott i hans blick det ädla, milda, höga.
Han önskade att bli din vän,
Och derföre i höst han ville komma åter.
WÄINÄMÖINEN.
Vän med en Svensk! Jag minnet har
Af sonen som jag mist, af makan jag begråter.
EMOINA.
Är hvarje Svensk då en barbar?
WÄINÄMÖINEN.
Törhända ej; men dem från Finland drifva,
Det är vår rätt, det är vår pligt.
Den känsla Riddarn väckt, du bör ej insteg gifva
Uti din själ, mitt barn, det är af vigt.
EMOINA.
Hulda far, förlåt mitt svaga hjerta,
Som förgäfves lyssnar till din röst.
Det är något, både fröjd och smärta,
Ljuft och sorgligt, som bor i mitt bröst,
O! det är, liksom på rosen-skyar,
Han, den ädle, höjdes för min syn.
Denna syn hvar morgon sig förnyar,
Sjunker, tårfylld, ned på aftonskyn.
WÄINÄMÖINEN.
Allt irrsken sjunker så tillbaka.
Din bädd är färdig, hvila der.
(Visar den färdige mossbädden.)
EMOINA.
Hvar hvilar du?
WÄINÄMÖINEN.
Mig tillhör vaka,
Mitt kall som Höfding det begär.
Gå att i sömnens sköte digna.
(Emoina sänker sig på mossbädden i bedjande ställning.)
Bed, förrn ditt öga sluter sig,
Din moders ande dig välsigna
Och sväfva himmelskt öfver dig!
(Emoina lägger sig ned på björnhuden vid stockeldens sken.
Wäinämöinen tar sin harpa, sätter sig på en sten ett stycke
derifrån, och sjunger vid harpan.)
Hvila dig, fromma
Öknarnas blomma.
Lifvets öden,
Flodens flöden,
Fåfängt jordbäddar bomma.
Verldsanden bryter
Klippan, som skryter;
Vågen vaggar,
Kufvas, fraggar,
Finner banan och ryter.
Böljor på bölja
Dånande följa,
Alla stupa
I det djupa,
Der dem dälderna dölja.
TREDJE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande. TURILAS, nedkommande från
gångstigen bakom kojan, med en lyckta i handen.
TURILAS.
Wäinämöinen!
WÄINÄMÖINEN, hastande honom till mötes.
Turilas!
(De omfamna hvarandra.)
TURILAS.
Hvad fröjd att åter råkas
Efter tjugu långa år. Kom sitt och låt oss språkas.
(De sätta sig på 2:ne nära hvarandra belägna stenar.
Turilas släcker lycktan.)
WÄINÄMÖINEN.
Du, som verkat obemärkt, förtrycket skådat nära,
Säg, har folket minnen qvar af fädrens Gudalära?
TURILAS.
Hopens tro är vanans dotter; makten leder vanan.
Minnen jag dock hållit vakna dig att öppna banan.
WÄINÄMÖINEN.
Känner du de Svenskes Höfding öfver dessa bygder?
Är det sant att han är tapper, att han äger dygder?
TURILAS.
Ja, ty värr och christne Patern Anton han predikar
Fridsamhet, och folkets kraft med bojans tyngd förlikar.
WÄINÄMÖINEN.
Ur den christna lärans villor skimrar fram en blanning
Af försonlighet och frid, som kunde vara sanning.
TURILAS.
Låt ditt sinne ej med grubbel vid det skimret stanna.
Segra blott, och dina Gudar skola bli de sanna.
WÄINÄMÖINEN.
Sanningen är ingen slaf af segren eller döden,
Fri, i ljusets rymd, den sväfvar öfver våra öden.
TURILAS.
Fastän samma solen lyser, samma åska dundrar,
Ena tiden jagar bort hvad annan tid beundrar.
Men hör
(Seende sig omkring.)
Hvem hvilar der?
WÄINÄMÖINEN.
Min dotter.
TURILAS.
Lyss hon?
WÄINÄMÖINEN.
Nej,
Hon sofver.
TURILAS.
Är det visst? Det könet tror jag ej,
Det gynnar främlingar.
WÄINÄMÖINEN.
Hvad säger du?
TURILAS.
Att flärden
Styr det, lär det att le och gäcka alla band
I alla stånd, i alla land.
WÄINÄMÖINEN.
Ej då vi rätt förstå att vårda lifvets värden.
Ack, Turilas du aldrig var
Säll såsom make, säll som far.
Ljufva kön, vid känslans morgonljusning
Himlasyner du framkalla vet.
Styrkans ålder vid din fot med tjusning
Anar lifvets stora hemlighet.
Du är skapt att älska och behaga;
Du förstår att glädjens blommor strö;
Plågans tyngd du lär oss att fördraga;
Lär oss lefva, hjelper oss att dö.
TURILAS.
Ha! bara svärmeri! Mig kan det ej förblända.
Man sagt att Riddaren din dotter såg
I somras på sitt spejartåg
Och funnit henne skön.
WÄINÄMÖINEN.
Kanhända.
Se sjelf och döm.
TURILAS.
Jag ser men Joukavainens brud,
Hon hatar Riddaren?
WÄINÄMÖINEN.
Hon lyder mina bud.
TURILAS.
Som qvinnor lyda.
WÄINÄMÖINEN.
Hörde män mig möta skulle
I Birkala, säg, fylla de mitt hopp.
TURILAS.
På sagdan dag till fädrens offerkulle
De närma sig: jag ordnat deras lopp.
WÄINÄMÖINEN.
Men Svenskarna från borgens murar?
TURILAS.
Misstänka ingenting, ty folket samlas plär
Vid kullen nu som förr, då skörden slutad är
Och Svensken från sin borg på folket endast lurar,
Som, glömmande sitt slafveri,
Får, efter gammal sed, fortsätta samma vandel,
Med lekar, rådslag och byteshandel
Blott offring tillåts ej.
WÄINÄMÖINEN.
Stort offer der skall bli.
TURILAS.
Stort offer denna natt oss hämden vill beskära.
Hör! Svenske Riddaren, följd af en utvald hop
Och Patern Anton, är oss nu helt nära.
WÄINÄMÖINEN, eldigt.
Helt nära!
(fattar sin lur, för att sammankalla sitt folk, men hindras af)
TURILAS.
Hör till slut, och upphöj inga rop,
Hans afsigt vet jag; men blott att nu i hvila
I Kyro by försänkt, når han sitt sista mål
För Joukavainens tropp, som smygande lärt ila
Att tända hämdens första bål
I christna kyrkans torn, i christna härens bäddar.
WÄINÄMÖINEN.
Hvad säger du?
TURILAS.
Ur byn sig ingen räddar.
Då lågan flammar opp, till tecken, trakt från trakt
Upptändas eldar; då begynnes fejden
Vid borgen; Svenskarna, kringspridde der i nejden,
Förgöras med en hast; och borgens svaga vakt
Angripes plötsligen af sammansvurnas skara.
Förmår den värja sig mot denna första fara,
Den, då du hunnit fram, dig icke motstå skall.
Från kullens höjd sjung borgens fall.
När Wäinämöinens harpa klingar
Från kullen, som den fordom gjort,
Då dåna hämdens starka vingar
Från rum till rum, från ort till ort.
WÄINÄMÖINEN.
Och frihet skall mitt härrop vara
Från kullens höjd till sjö och land.
TURILAS.
Och frihet tjusta genljud svara
Från Saimens våg till Auras strand.
WÄINÄMÖINEN
Och fädrens offerkulle vare
Föreningspunkt för allas mod.
TURILAS.
Och Ukkos makt sig uppenbare
Der korsets brutna fäste stod.
BÅDA.
Du, fädrens Gud, som vi åkalle,
Ifrån oss träldoms-oket hvälf!
Och frihet öfver Finland skalle
Från Satakundas höga elf.
TURILAS.
Men natten skrider fram. Snart hämdens stund är slagen.
Jag går, sen nu om allt åt dig jag lemnat del,
Att Gudabilderna framställa uti dagen
Och elda hopens mod med heligt gyckelspel.
WÄINÄMÖINEN.
Men hvarför gyckelspel? Mig skälet nu förklara.
TURILAS.
Styr menskan som hon är, ej som hon borde vara.
Jag Joukavainen sagt att Patern offret är.
Dröj här i stillhet du: ro fram vid morgonranden
Mot helga trädets dal, ej långt från Sjuro-stranden.
Kom, offra; derifrån mot borgen för din här.
(Turilas, som emedlertid tagit sin lyckta och tändt den åter,
går tillbaka densamma gångstigen som han kom.)
FJERDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, sofvande.
WÄINÄMÖINEN.
Välan, må hämdens lågor rasa
Ren denna natt!
(Hans blick faller uppå sin sofvande dotter, och efter att hafva
betraktat henne en stund fortfar han med en, nästan till sorglighet
nedstämd ton.)
Sof, dotter, hvila du! --
Vid matta flämtningar, som från en tynad brasa
Mot skuggorna sig bryta nu,
Sällsamma skepnader kring djup och kullar
Så tyste sväfva; sus af vinden blott jag hör
Och forssens jemna dån, som oupphörligt rullar.
En oförklarlig tyngd mitt väsen rör.
Jag måste sätta mig; jag skall ej ögat sluta,
Men blott mot detta träd en stund mitt hufvud luta.
(Somnar in.)
FEMTE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN och EMOINA, sofvande. DRÖMMAR, föreställande SJÖ-FRUN,
SKOGSGUDEN, BERGS-KUNGEN, SJÖ-RÅN, SKOGS-RÅN, BERGS-TOMTER,
HAMNAR af aflidne Finske män, VÅLNADEN af Wäinämöinens maka.
OSYNLIG CHOR.
Stigen, stigen, stigen
Ur böljornas, skogarnas, klippornas barm,
Dolda makter, och vigen
Till seger hämnarens arm.
SJÖFRUN, uppstigande ur starkaste forssen.
Dig Sjöfrun vill hälsa
Ur sjudande dån.
Kalewas Son,
Gå, hemlandet frälsa.
Andar,
som hvirflen i brushingens immor,
Bilden kring Svenskarna villande dimmor.
SKOGS-GUDEN synes, öfver ett berg, föregången af en örn.
Dig Skogs-Guden kallar
Från ljungande örn;
Vredgade björn,[6]
Rif lejonets vallar.
Gastar, som herrsken i skogarnas hiden,
Fasa och död ibland Svenskarna spriden.
BERGS-KUNGEN, framträdande ur en klippa, som öppnar sig.
Från klippornas bäddar
Står Bergs-Kungen opp.
Hemlandets hopp,
Mitt välde du räddar.
Dvergar, som kraftigt i bergena svingen,
Sluten kring hämnarn den skyddande ringen.
CHOR och BALLET af Skogs-Rån, Sjö-Rån och Bergs-Tomter.
Vi helge din harm.
Fädernas ära,
Fädernas lära
Väpne din arm.
Må Svenskarnas Borgar med jorden jämnas.
Hämnas! hämnas! hämnas!
HAMNAR, som upstiga omkring Wäinämöinen.
Hvilar du Son?
Vårt stoft trampar våldet. Hör du dess hån!
ALLMÄN CHOR.
Kivutar, rör i din väldiga gryta,[7]
Maka om bränderna, elden gör stark.
Härlig är fångsten hvaraf du får skryta,
Svenskarmas hamnar till plågornas mark
Drifvas i hopar. Öppna din boning;
Hämd! hämd! hämd!
(Vid en harmonisk och ljuf melodi visar sig hastigt ofvan om den
sofvande Emoinas läger Vålnaden af hennes mor, omgifven af ett
klart sken.)
VÂLNADEN, med mild stämma.
Försoning.
WÄINÄMÖINEN spritter till, vaknar, och alla syner försvinna.
Hvad syner? Hvilka ljud? -- En dröm. Hvad kan den båda?
Osynliga makter omgifva mig här.
Försoning! -- Ljusa hamn! -- Hvad känslor hos mig råda!
(Fonden har emellertid mer och mer börjat blifva upplyst af ett
tilltagande sken, som tillkännagifver en i nejden varande stor
eldsvåda. Wäinämöinen blifvande det varse)
Ha, Joukavainen du är der!
Af flammorna färgas den sjudande forssen,
(hastar opp på en hög sten)
Se, kyrkan så hög i den brinnande byn,
Med lågor som fladdra kring glimmande korssen.
De svigta! -- De ramla! -- Dråpliga syn! --
(Med utrop)
Folk, Gudarna vakna! --
(Hastar af scenen.)
SJETTE SCENEN.
EMOINA, ensam.
(Störtar opp ur bädden vid Wäinämöinens utrop.)
Jag kommer!
(blir eldskenet varse)
Hvad fasa!
O Gudar, jag darrar -- Hvar är du, min far? --
Är detta din vilja att lågorna rasa
Och varelser lida?
(En Svensk Riddersman synes från en klippa på andra sidan om forssen,
förföljd af Finnar. En, som på något afstånd ifrån de andra är nära
att upphinna honom, störtar han i forssen, hvarefter han försvinner
bland klipporna i rigtning uppåt, förföljd af Finnar.)
Ha! -- Riddarn det var.
Han, skyddarn af min faders dagar!
Barbarer, hören mig! --
(Ilar till forssbrädden, der hon stannar med uttryck af förtviflan.)
För klipporna jag klagar
Och kan ej rädda! --
(Högt oppe i fonden synes en båt, häftigt roende öfver elfven
i lugnvattnet ofvanom forssen, och kort derefter flere andra
båtar, som förfölja.)
Ack! -- Der syns han i en båt --
Nu når han denna strand. -- -- De honom förfölja! --
Han flyger bland klyftorna, kommer hitåt
Mot Finnarnas skaror. -- Skall honom jag dölja? --
Ja, ropar känslan, som bor i mitt bröst.
(till Riddarn)
Kom, skynda hit, skynda! --
SJUNDE SCENEN.
EMOINA. RIDDAR CARL. Sedermera FINNAR af Joukavainens
och Wäinämöinens folk.
RIDDAR CARL, studsar.
Gud! hvilken röst!
(Vill att hasta utföre samma väg som Wäinämöinen och Finnarna,
då de lemnade scenen.)
EMOINA, hejdande honom.
Nej, nej, icke dit! Följ mig hit, hit i kojan,
Som förr du min far, nu dig skydda jag kan.
RIDDAR CARL.
Du? skydda mig?
EMOINA.
Ja.
RIDDAR CARL.
Blott den tjusande bojan,
Som tänds af ditt öga...
EMOINA.
Fort, lyd mig!
RIDDAR CARL.
Välan.
(Går in i kojan, Emoina lägger sig på mossbädden tätt utanför dörren,
låtsande en djup sömn. Finnarne af Joukavainens folk, som förfölja
Riddaren, framkomma.)
BLANDADE RÖSTER af Finnar.
Skyndom oss, flygtingen undan oss ilar!
Han ur vårt sigte förlorades här.
Hvem är den qvinnan på mossbädden hvilar?
Hvad hon är skön! Furstens dotter hon är.
Hennes sömn må ingen störa.
Ilom, sökom öfverallt.
Alla Svenskar nedergöra,
Joukavainen oss befallt.
NÅGRE, som begifvit sig utföre, återkomma.
Finnar hvimla åt den kanten,
Ej bland dem han finnas må.
ANDRE.
Forssen der, och klippe-branten
Lodrät der -- hvar är han då?
RUHO, med åtskillige af Wäinämöinens folk inkommande.
Hvilket gny? Hvad är å färde?
JOUKAVAINENS FOLK.
Här en Svensk försvunnit har,
Som oss syntes utaf värde.
Höfdingen det säkert var.
EN RÖST.
Vi i kojan söka böre.
RUHO.
Håll, omöjligheten finn.
Då hon hvilar utanföre,
Ingen kunnat slippa in.
JOUKAVAINENS FOLK..
Trogen lydnad oss tillhöre.
Uti kojan, öfverallt
Flygtingen vi söka böre,
Joukavainen så befallt.
WÄINÄMÖINENS FOLK.
Vi det läger skydda böre
Fursten åt sin dotter valt.
Hennes hvila ingen störe,
Wäinämöinen så befallt.
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN.
WÄINÄMÖINEN.
Att störa friden här, hvem vågat det försöka?
EN RÖST.
En flygting här försvann, det är vår pligt att söka.
WÄINÄMÖINEN.
En gångstig, föga känd, här bakom kojan går
Längs bergets remna opp.
FLERE RÖSTER.
Oss skyndom, här är spår.
EN RÖST.
Att flygtingen undkom jag nu kan förklara.
CHOR af dem, som skynda uppföre gångstigen.
Gången opp mot höjden går.
Skyndom, skyndom, här är spår.
NIONDE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA. RIDDAR CARL. FINNAR.
WÄINÄMÖINEN, till Ruho och Finnarna.
Gån! --
(väcker sin dotter)
Vakna! -- Vi segrat. Snart skole vi fara;
Kom, följ mig mot stranden. -- Hvi darrar du så? --
Du synes ångestfull? --
EMOINA, utom sig.
Dröj, dröj! Jag kan ej gå
Från dessa rum ännu! --
WÄINÄMÖINEN.
Säg skälet, unga qvinna.
EMOINA.
Jag kan ej ord för fruktan finna.
För min skull -- o för min! -- förbarma dig, min far;
Ett lif, ett enda lif, i denna fasan spar.
WÄINÄMÖINEN.
Och hvadan denna bön? -- Säg ut, hvad du syns erna!
EMOINA.
Hvad lågor! -- Hvilka mord! --
WÄINÄMÖINEN.
Sof du ej, unga tärna?
EMOINA.
Nej.
WÄINÄMÖINEN.
Flygtingen du såg?
EMOINA.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Såg, hvart han försvann?
EMOINA.
Ack! frälsa Riddaren!
WÄINÄMÖINEN.
Förmätna, hvar är han?
EMOINA.
Han döljs.
WÄINÄMÖINEN.
Af hvem?
EMOINA
Af mig.
WÄINÄMÖINEN.
Hvar?
EMOINA.
Låfva först förskoning.
(på knä)
Jag drömde om min mor, den ljusa höjde sig
i härlighetens glans och stämman ljöd försoning.
WÄINÄMÖINEN, bestört.
Försoning! -- Samma dröm!
EMOINA.
Låt minnet föra dig
På den som hägnade din hydda.
Betala nu din skuld och Riddarns dagar skydda.
WÄINÄMÖINEN,
Hvad vågar du begära?
EMOINA.
Ädelmod
Utaf en upphöjd far.
WÄINÄMÖINEN
Men hämnens andar sväva
Kring mig och känslor jäfva.
EMOINA.
Hvi höjs min moders hamn om himlen ej är god.
WÄINÄMÖINEN, som försöker att göra sig lös ifrån Emoina och gå
till kojan.
Döljs han i kojan?
EMOINA. i ångest.
Nej, vid knän jag hänger.
RIDDAR CARL som öppnat dörren till kojan, kommer fram med
blottadt svärd.
Jag detta tillstånd ej förlänger.
EMOINA, med anskri.
Ah!
WÄINÄMÖINEN kastar att taga sin lur, och ropar ur den.
Finnar!
RIDDAR CARL, ställer sig med ryggen mot en klippa i en ställning,
som utmärker föresatts att försvara sig. Finnar framkomma
med skyndsamhet på scenen.
Dyrt, jag sälja skall mitt lif.
EMOINA. i ställning som ger tillkänna att hon ernar betäcka honom
med sin person.
Jag lofvat honom skydd.
WÄINÄMÖINEN.
Min vilja, kämpar, hören,
Och denna främling, oskadd, fören
Så han kan undanfly.
(till Riddaren)
Dig härifrån begif.
Säg det förtryckarfolk, hvars färgor du ses bära,
Att hämd är vårt begär, att frihet är vår rätt;
Att Wäinämöinen, son utaf en Furste,
Som länge vårdat Finlands ära,
Hvars välde våldets härar kränkt;
Hvars maka dog af skräck, då Svenska vilddjur ryckte
Från hennes famn den son, hon mot sitt hjerta tryckte;
Dig både lif och frihet skänkt.
Jag uti skogars djup försökt att undandölja
En dotter, som till tröst jag äger ensam qvar.
Hör Svensk! Den tigerhjerta har,
Som vågar hennes förfölja.
Gå hädan långt.
RIDDAR CARL.
Hvad mig du om min frihet sagt,
Är fästadt vid mitt svärd, och står ej i din makt.
Mitt lif, det är en skänk utaf ett ringa värde,
Dock tackar jag för den, så som det höfs en Svensk;
Och skattar högt en dygd, som ädelt fosterländsk
Hos fiender jag känna lärde.
Förtryckar-lynnet blef ej Svenska krigarns lott.
Dock vill han stäcka våld, så det sig ej förnyar.
Oss Svenska kustens brända byar
Till Finlands hyfsning drifvit blott.
Jag fattade ej klart din mening med: _Förfölja_
_Din dotters lugn_. Dess dyrkan i mitt bröst
Jag aldrig tänkt för dig att dölja;
Men tänkt bereda dig en lugn och firad höst
Inom din fosterbygd. Med fridens bud i handen,
Utfärdadt af min Kung, jag gick att söka dig.
Den Son du saknar följde mig;
Försök att rädda undan branden,
Barbar, din egen son. Jag läser i din själ -- --
(Wäinämöinen röjer den djupaste bestörtning.)
Spörj Pater Anton, flyg, farväl. --
(Hastar af scenen, följd af betäckning.)
TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE, utom Riddaren.
WÄINÄMÖINEN, utom sig.
Min son, min son! -- Förskräckeliga irring! --
Man ile, flyge härifrån
Att sluta mördandet. -- Hvad dröjsmål! -- Hvad för virring?
Fräls, fräls, barbar, din egen son.
(Alla hasta af scenen.)
ANDRA AKTEN.
Teatern föreställer uti en bergig ock vild skogstrakt en mera behaglig
däld. Midt i fonden står ett lummigt löfträd, dyrkadt som heligt,
i närheten af en källa. Sex stycken groft i träd skurna Afguda-bilder,
föreställande Ukko, Pohjola och Tapio, hvar med sin maka, äro uppställde
invid trädet, Gudarna på högra och Gudinnorna på den vänstra sidan.
Hvarje Afgudabild är omgifven af en nisch, formerad af friskt granris
och prydd med löf och blommor. Midt på Teatern står, med roten i marken,
en bränd träd-stam. Turilas kula synes på ena sidan nära Avant-scenen.
Den är beklädd ofverallt med tallbark, och försedd med en stark dörr,
som tillstänges inifrån.[8]
FÖRSTA SCENEN.
TURILAS, ensam.
Skön denna morgon är, och festligt jag beskrudar
Kring helga trädet Finlands Gudar,
Dem jag ur kulan dragit fram.
Ett härligt offer snart blir fast vid denna stam.
Jag hämdens flammor såg; gny hördes; den är mogen
Och hämnarena snart bordt hinna hit i skogen.
Men Joukavainen syns.
ANDRA SCENEN.
TURILAS. JOUKAVAINEN.
JOUKAVAINEN.
Jag är i raseri,
Och jag begär ditt råd emot förräderi.
TURILAS.
Hvem är förrädaren?
JOUKAVAINEN.
Det Wäinämöinen blifvit;
Han, på sin dotters bön, åt Riddarn frihet gifvit.
TURILAS.
O! det är oerhördt!
JOUKAVAINEN.
Hör mera. Patern, han,
I yra om sin son, ifrån mig rycka söker;
Men jag fört Patern hit från Kyro by, som röker...
TURILAS, med ilska.
Att offras genast.
JOUKAVAINEN.
Ja, rätt talat, vise man.
TREDJE SCENEN.
TURILAS. JOUKAVAINEN. Folk inkommande under en vild marsch,
förande PATER ANTON bunden emellan sig.
CHOR och Marsch.
Genom skogar, öfver vågor,
Ila vi med svärd och lågor.
Fram mot borgen taga vi.
Hämd och död åt tyranni.
Gudar, detta offer tagen!
Gudar, våra fjät ledsagen!
Gudars hägn än Finland har,
Helga trädet än står qvar.
TURILAS.
Qvar helga trädet står, och härligt i dess hägnad
Sig Finlands Guda-bilder te.
Ej någon våge fram. Må här till deras lugnad
Åt Plågomöjan offret ske.
Ymnigt med halm omkring Christ-Patern linden;[9]
Zirligt sen honom vid trädstammen binden;
Eldbrasan under sen antändas må.
CHOR.
Af detta offer stor gamman vi få.
(Bränsle sammanföres vid roten af den midt på teatern befintelige
kolade trädstammen, under det att Joukawainen synes ifrigt samtala
med Turilas, och halm lindas omkring)
PATER ANTON, som utbrister:
J blinde hedningar, J kunnen ej förfära
Sanct Henrics lärjunge med edert raseri.
Med tjusning möter jag min tidigt vunna ära,
Att bland martyrer räknad bli.
Martyrer för sin tro! Ah vildar, kännen styrkan
Utaf den andas kraft sig gjuter i mitt bröst,
Och bjuder genom denna röst
Er vända om från falska Gudars dyrkan.
(Folket röjer förskräckelse vid dessa ord.)
Ja, falska Gudar. Stock och sten,
Som edra drömmars yra skapat,
Och edra egna lyten apat...
JOUKAVAINEN, afbrytande otåligt.
Fort, smädarns skrud är färdig ren.
(Pater Anton fastbindes vid offerstammen öfver det
ännu icke itända bränslet under vild dans och)
CHOR.
Här får du, Kivutar, gräsliga möja
En knapp i din tröja,
En rem i din sko,
Ett bloss i din stuga,
I taket en fluga,
Som kan, må du tro,
Messa och skria
Litamin
Lustigt och bra.
Ha, ha, ha, ha.
PATER ANTON.
Sanningens bekännare
För er lära tåligt blöden.
Må ett villadt slägte se
Andans seger öfver döden
Stigande från vanskligheten
Härligt mot odödligheten.
CHOR och Ringdans kring trädet.
Messa, messa, käre Pater, messa.
Dansen går rätt muntert och bra.
Lustiger om, må kring helgonets hjessa
Lågorna fladdra. Ha, ha, ha, ha.
JOUKAVAINEN, som slutat sitt samtal med Turilas.
Medan han uppstämmer messan den sista,
Skyndom att börja vår heliga stund.
Lycklig den först finner Tapios gnista
Som tänder bålet. Slut om vår rund.
(De lägra sig i ring och börja hvar för sig att gnida tvänne
trädstycken mot hvarandra, för att, enligt de gamle Finnarnas
sed, erhålla offer-eld.)[10]
PATER ANTON.
Blinda skara, återvänd
Denna falska Gud att dyrka.
Himlaläran skall bli känd
Öfverallt i all sin styrka.
Förrn min aska är försvunnen,
Ljusets seger här är vunnen.
CHOR.
Gnistan icke finna, vi
Och dock ifrigt vi arbeta.
Hvad har kunnat elden reta?
Här är trolleri.
Mäktige Tapio, trolldomen från oss vänd!
Skogarnas Herre, eldgnistan tänd!
JOUKAVAINEN, uppstigande, ropar med hetsighet.
Lapp, gör din skyldighet, trolldomen häf.
(En Lappsk Bålman framkommer, slående, allt efter som han uppropar
efterföljande Gudomligheters namn, med en hammare på figurerna
tecknade på hans trumma, under särskilte grimacer för hvart slag.)[11]
BÅLMANNEN.
Sarakka, Juxakka, Maderakka, Hattara,
Stor-Junker, Lill-Junker, Beiwe, Ajattara![12]
Nåd, Jabmiakka, mig icke förqväf!
(Han faller ned, efter rysliga åtbörder, i sanslös dvala,
omgifven af Lappar.)
CHOR af Lappar.
I Jabmiaimo nu får han veta
Hvad eldens vrede så kunnat reta.
Han vaknar. Nu rör han på armar, på ben.
Och eld har han med sig.
ALLMÄN CHOR.
Heliga sken!
(Rörelse i ändamål att antända bålet.)
FJERDE SCENEN
DE FÖRRE. WÄINÄMÖINEN. EMOINA. Wäinämöinens folk.
WÄINÄMÖINEN, inkommande med hastighet.
Håll!
EMOINA, ångestfull.
Gudar, hvad fasa!
Gå icke, min far.
De vilddjuren rasa,
O! spar dina dar.
JOUKAVAINEN, betagen vid Emoinas åsyn.
Den qvinnan förtjusar!
Hvad skönhet! Hvad röst!
Hvad känsla berusar
Mitt manliga bröst!
TURILAS, till Joukavainen, hvars förtjusning han märkt.
Till kärlekens yra
Sänk, hjelte, ditt tal.
Låt qvinnan dig styra,
Som frälst din rival.
JOUKAVAINEN, hetsigt.
Som frälsat min rival! Nej, bålet måste tändas.
WÄINÄMÖINEN.
Håll, jag befaller det.
JOUKAVAINEN.
Vår offring skall fulländas.
WÄINÄMÖINEN.
Bor ingen lydnad mer för Wäinämöinens röst
Uti hans tappra Finnars bröst?
JOUKAVAINEN.
Ej sen förrädare du blifvit
Dig Joukavainen lyda kan.
WÄINÄMÖINEN.
Den blinda hetta, som dig drifvit,
Dig tillhör styra, unge man.
JOUKAVAINEN.
Den unge kan den gamle lära,
Att offrens helgd och Gudars ära
Ej störas utan öfverdåd.
WÄINÄMÖINEN
Den af oss, som vet mer om Gudars dolda råd.
Uti naturens gång, må fram som Höfding stiga;
Men den som mindre vet, må tiga
Och lyda. Täflar du med mig?
JOUKAVAINEN.
Jag täflar. Hvari röjer sig
Din visdom, gamle Man, som ej försvara kunnat
Mot Svenskarna de fält du ärft.
Min kraft, den har jag sjelf förvärft
I skogarna, som skygd dig unnat.
Göm detta minne i din barm,
Och frukta för den Gud, som herrskar i min arm;
Hans namn är styrka. Räds, att mot hans lagar bryta.
Han segrade i natt; han ernar segra nu,
Han alltid segra skall. Men du,
Af hvilka bragder kan du skryta?
Jo, af förräderi, att rycka undan mig
En flygtinge, hvars digter dárat dig.
För qvinnoböner vek du gått att äfventyra
Den aktning ibland oss du njutit, gamle man.
Den egen känslas svaghet ej kan styra,
Ej frie männer styra kan.
EMOINA.
Barbarer, låten mig förklara...
WÄINÄMÖINEN, afbrytande henne.
Tag hit min harpa, jag vill svara.
(Han præluderar.)
JOUKAVAINEN, till sitt folk.
Gubben på sin harpa slår,
Hörom svaret, som jag får.
WÄINÄMÖINEN, vid harpan.
Dårliga Ungdom, låt styrkan ej rasa.
Kraften som härjar skall åldras och dö.
Vådeldens broder, den slocknar med fasa.
Vindarna komma och askan förströ.
Styra tillhör ej en kraft som försvinner.
Det föll ett frö ned i jordlifvets famn,
Som växer opp, och ju närmre det hinner
Höjden, sitt ursprung, blir vishet dess namn.
Anar du andan som lifvar naturen?
Röjer du målet för krafternas gång?
Tankarnas väsen hos vetande djuren?
Då är du vis och då tystnar min sång.
CHOR af Joukavainen och Finnar, efter någon stunds väntan.
Sjung, Wäinämöinen, ännu en gång,
Låt höra mer af din härliga sång.
WÄINÄMÖINEN, vid harpan.
Säg, hvem har ordnat de lummiga öar
Du uti böljan ser spegla sin prakt?
Säg, hvem har gjort dessa fiskiga sjöar?
Tryckt uti djupet sin alstrande makt?
Säg, hvems är kraften, som vågorna häfver?
Silar i källan dess svalkande drick?
Färgrika kläder åt blommorna väfver?
Öppnar naturen för vårsolens blick?
Hvem öppnar rymden för foglarnas skara?
Vexternas kalk för de idoge bin?...
Höjderna, lunderna, fjärdarna svara:
Skaparens andedrägt, Verldsharmonin.
JOUKAVAINEN, rörd.
Ja, jag är kufvud af känslornas tvång,
Det bor en Gud i den åldriges sång.
ALLMÄN CHOR, under djup rörelse.
Guden, som bor i den åldriges sång,
Lede vår styrka och styre dess gång.
WÄINÄMÖINEN, med befallande åtbörd, stödd emot harpan.
Jag mer än någon för hämden skall sörja;
Gudarna, friheten, elda mitt bröst.
Vigtigt är det jag af fången vill spörja;
Skynden att lyda den åldriges röst.
CHOR.
Lyda vi vilje och vörda ditt kall.
Fången är här, om hans öde befall.
(Pater Anton, befriad, framföres till)
WÄINÄMÖINEN.
Du är en christen klerk?
PATER ANTON.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Ung du synes vara.
Du kallas Anton?
PATER ANTON.
Ja.
WÄINÄMÖINEN, afsides.
Hans blick till själen går.
(högt)
Din ålder?
PATER ANTON.
Fem och tjugu år.
WÄINÄMÖINEN.
(afsides) (högt)
Min Soinis ålder. Mig förklara,
Hvar föddes du?
PATER ANTON.
I Finland.
WÄINÄMÖINEN,
Finland! -- Hvar?
På hvilken ort?
PATER ANTON.
I Birkala.
WÄINÄMÖINEN.
Din far?
PATER ANTON.
Jag känner honom ej. Ett värnlöst barn af nöden
Jag var vid lifvets morgonrand.
WÄINÄMÖINEN,
Hvem vårdade dig? säg, förtro mig dina öden.
PATER ANTON.
De äro tecknade utaf en högre hand.
Af Eric, Sverges Kung, jag faders huldhet njutit.
Min barndom vid hans hof förflutit;
Men då den Helige, den store Kungen dog,
Sanct Henric i sin vård mig tog.
Den ädles läror och exempel
Mig vigt till Herrans tjenst i Herrans tempel.
Se der om hvad mig rör det enda som jag vet.
WÄINÄMÖINEN.
Din faders namn för dig är då en hemlighet?
PATER ANTON.
Ja.
WÄINÄMÖINEN.
Kände du i byn, som gick i lågor,
En Wäinämöinens son?
PATER ANTON.
Hvart syfta dina frågor?
WÄINÄMÖINEN.
De söka opp mitt barn som lefde, sade mig
Den Svenske Höfdingen...
PATER ANTON, afbrytande lifligt.
Ack! värdes mig förkunna
Hans öde.
WÄINÄMÖINEN,
Han är fri.
PATER ANTON, med innerlig glädje.
O Gud! jag prisar dig
För detta ädla stöd din lära du vill unna!
Jag icke om din son har något mig bekant,
Men om dig Riddar Carl det sagt, så är det sant.
Hur kallades din son?
WÄINÄMÖINEN.
Jag Soini honom nämde.
PATER ANTON, med liflighet.
Det var mitt namn som barn.
EMOINA.
Du ofta talt, min far,
Om märket, som min bror på högra skuldran bar.
En korsad qvist, som föll och skrämde
Min mor, kort förrän han blef född...
PATER ANTON, ytterst lifligt.
Jag bär
Ett märke...
WÄINÄMÖINEN, utom sig.
Låt mig se!
(Blottar Pater Antons skuldra och utropar.)
Min son, min son du är!
(Omfamnar Pater Anton med häftig känsla. Allmän rörelse.)
Min Soini, o mitt barn! Dig sluter jag i famnen --
Hvad känsla utan namn! -- Jag gråtit dig som död! --
Du lefver, o hvad fröjd! --
(till Emoina)
Och du, mitt ljufva stöd,
Min hulda dotter, kom!
(Sträckande andra armen mot henne, sluter han sina båda barn
emot sitt bröst.)
EMOINA.
Bror!
PATER ANTON,
Syster!
WÄINÄMÖINEN.
Dessa namnen,
Uttalade vid fadershjertats slag,
Med lifvet mig försont! -- Af glädje gråter jag,
O, mina barn! vid detta fadershjerta
Nu sluten ömt ett syskonligt förbund,
Stödjen hvaran, vid lifvets år af smärta;
Stödjen hvaran, vid glädjens korta stund.
Sällhetens frö kan endast gro i skygden
Af uppfylld pligt och fasta ömhetsband.
Helgen Ert lif, åt Gudaläran, dygden;
Helgen Ert lif, åt frihet, fosterland.
ALLMÄN CHOR.
Helgom vårt lif, åt Gudaläran, dygden;
Helgom vårt lif, åt frihet, fosterland.
WÄINÄMÖINEN.
Och Finlands Gudar, J, min känsla icke jäfven,
J, hvilka blidkade kring helga trädet stån.
Af årets rika skörd J endast offer kräfven
Åt Tapio en tupp.
(till folket)
Tillreden offret, gån;
Jag vill ett ögonblick åt fadersglädjen unna,
Sen offra, strida, segra.
(De andre på scenen varande aflägsna sig.)
FEMTE SCENEN.
WÄINÄMÖINEN. EMOINA, PATER ANTON.
WÄINÄMÖINEN, till Pater Anton.
Kom, du bör
Aflägga denna drägt.
PATER ANTON.
Nej, den min ära gör.
Den offring afskyr jag du hördes nyss förkunna.
WÄINÄMÖINEN,
Du Finlands Furste-Son?
PATER ANTON.
Inför den Högstes thron
Det sanna gäller blott, ej skillnad till person.
WÄINÄMÖINEN.
Det sanna för en man af ära
Är fosterlandets väl.
PATER ANTON.
Är himlens rena lära.
WÄINÄMÖINEN.
Den christne är det ej.
PATER ANTON.
Den, endast den är sann.
WÄINÄMÖINEN.
Är dina fäders...?
PATER ANTON.
Falsk.
WÄINÄMÖINEN.
Du rasar, unge man,
Som ej förglömma bordt den fara,
Hvarur du rycktes nyss.
EMOINA.
Besinna dig, min bror.
PATER ANTON.
Jag bär mitt vittnesbörd inför en villad skara;
Min sak är Herrans sak; jag vet på hvem jag tror.
Hans finger styr det ljus, som tränger fram i verlden,
Och dessa dygders kraft...
WÄINÄMÖINEN, afbrytande.
Som blixtra fram ur svärden.
PATER ANTON, fortfarande.
Som mana till försoning.
WÄINÄMÖINEN, liksom träffad af ett mägtigt minne.
Hvilket ljud!
PATER ANTON.
Till jordens barn jordens Gud.
WÄINÄMÖINEN.
De Svenske, svara mig, hur följa de hans lära?
PATER ANTON.
Igenom alfvar, ädelmod och ära.
WÄINÄMÖINEN.
Den ära som de röjt, då här de farit fram,
Syns ädelmodig ej, men rysligt alfvarsam;
Och sist, skall jag försoning finna
Uti förföljelsen mot Lalli...?
PATER ANTON.
Lalli, han,
Affällingen, Sanct Henrics baneman!
På lagens bud att honom hinna
Var det som Riddar Carl, den ädle, med en tropp
I skogarna sig trängde vågsamt opp,
Fann honom ej, men såg...
WÄINÄMÖINEN.
Jag vet, han såg din syster.
Nog Soini.
EMOINA.
O min far, din blick är kall och dyster.
WÄINÄMÖINEN.
Min själ är sysselsatt.
PATER ANTON.
Hör Riddarns ädelmod...
WÄINÄMÖINEN.
Min skuld är gäldad ren.
PATER ANTON.
Vet dock, att han förstod
Hvem denne sjuke far i hyddan vara torde.
Han derom föga unga dottren sporde;
Men inom sig beslöt, att på ett värdigt sätt
Förmildra lyckans oförrätt,
Ja, hör mig. Sverges Kung nyss funnit godt besluta,
Att Wäinämöinen fritt, inom sin fosterbygd,
På Riddarns ansvar, må den gärd af aktning njuta,
Som egnas åt hans börd, hans olyckor, hans dygd.
EMOINA.
Jag mina tårar ej kan dölja.
PATER ANTON.
Af glädje strålande, bad Riddaren mig följa
Med honom, och en tropp, i skogars spaning lärd,
Att söka dig. I går vi samlades till färd
Vid Kyro by. Ej sömnen vågad syntes,
Allt fredligt var och tyst.
WÄINÄMÖINEN.
Då hämdens dag begyntes.
PATER ANTON.
Säg, mordets och förvillelsens,
För hvilken Riddarns kraft snart sätta skall en gräns.
WÄINÄMÖINEN.
Hör: Svenske Kungens nåd, hans like, jag, föraktar:
Men lemna fäders arf åt dig jag eftertraktar.
Afsvärj din christna tro!
PATER ANTON.
Nej, aldrig.
WÄINÄMÖINEN.
Aldrig, då
Förbannar jag den stund du föddes.
PATER ANTON, med djup känsla.
Gud!
WÄINÄMÖINEN, ömt.
Du tvekar?
PATER ANTON.
Min salighet jag ej förnekar
För något jordiskt pris, hur högt det vara må,
WÄINÄMÖINEN.
Dig gifs besinningstid. I minnet fäst de orden
Jag sagt, och tänk på mig, tänk på ditt fosterland.
PATER ANTON.
Så högt som himmelen sig hvälfver öfver jorden,
Är pligten emot Gud höjd öfver jordens band.
(Skall af Svenska jägarhorn höras från flera håll. Allmänt allarm.)
ROP, bakom Teatern.
Till vapen! --
SJETTE SCENEN.
DE FÖRRE. RUHO, inkommande med hastighet, kort derefter TURILAS.
RUHO
Svenskarna mot oss sig kasta.
WÄINÄMÖINEN.
Stridsmärket höj, ställ opp kämparna; hasta!
(Ruho skyndar af scenen. Till TURILAS.)
Tag vård om mina barn!
EMOINA, utom sig, under bemödande att följa med Wäinämöinen.
Min far, jag dig besvär...
WÄINÄMÖINEN. öfverlemnande henne åt Turilas.
Jag dig befaller att bli här.
(Starka ljud af blandade stridshorn ifrån många håll.)
Hör Stridshornen skalla
Och blodet käns svalla
Så ungt i min barm.
Kom, frihet, gif styrka,
Den Gud jag lärt dyrka
Skall styra min arm.
(Ilar ut.)
SJUNDE SCENEN.
TURILAS. PATER ANTON. EMOINA.
EMOINA. försökande att följa sin far.
Nej, intet hindrar mig.
TURILAS.
Haf sansning, unga qvinna.
EMOINA.
Man fängslar mig, min far! O hör! o hör min röst!
PATER ANTON.
Håll inne dessa rop, min syster! Dig besinna.
EMOINA.
Besinna dödarna, som rasa mot hans bröst.
TURILAS.
Nej, stilla din förfäran,
Din far går i sitt kall.
Den Finska kämpa-äran
Sin Höfding skydda skall.
PATER ANTON.
Hvad är väl kämpa-äran?
Ett rö för vindars kast.
Blott vid försoningsläran
Står min förtröstan fast.
EMOINA.
Då alla strida, mörda,
Hvar finns försoning? Hvar?
Jag skall den Gudom vörda,
Mig återger min far.
TURILAS.
Hans fäder, Finlands Gudar,
De styra stridens gång.
Snart till ditt öra ljudar
Den Gamles segersång.
PATER ANTON.
Försökom ej förklara
Hvad utgång striden tar.
På vägar underbara
Går nåden underbar.
EMOINA.
Den Gud, mitt hjerta anat,
Jag tänkte mig som god,
Ej att min väg han banat
Bland tårar och bland blod.
PATER ANTON.
Allt luttras här i gruset,
Styrs mot ett högre väl.
EMOINA.
Så ren, som himlaljuset,
Är Wäinämöinens själ.
PATER ANTON.
Han irras om det sanna.
TURILAS.
Den Gamles tro är sann.
EMOINA.
O! låten tvisten stanna,
Jag den ej slita kan.
(Starkt stridsbuller.)
Men hvilket gny?
TURILAS.
Det striden är som rasar,
Dess häftighet förökes mer och mer.
EMOINA.
Min far, min far, mitt hjerta fasar.
PATER ANTON.
Der synes Riddar Carls baner.
EMOINA. med utrop, i begrepp att ila ut.
Ah! Riddarn skall min far försvara.
PATER ANTON, hindrande henne.
Min syster.
EMOINA.
Hvarför hindra mig?
TURILAS.
För våra kämpars kraft är Riddarn sjelf i fara.
EMOINA, staplar tillbaka.
Den ädle Riddarn! ah!
TURILAS, försmädligt.
Hvad rör hans öde dig?
(Emoina närmar sig i ångest mot Avant-scenen. Turilas och Pater Anton
draga sig mot fonden, och synas uppmärksamma på striden.)
EMOINA.
Fasor kring mig sväfva.
I mitt qvalda bröst
Alla känslor bäfva.
Himmel, hör min röst:
Denna stund af fara
Ej din ynnest spar,
Riddarns lif bevara!
Segra låt min far!
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. BIRGER, åtföljd af en tropp Svenske Soldater.
BIRGER, med sin tropp, smygande sig oförnärkt af de andre på scenen
fram bakom Turilas kula, närmar sig Turilas och Anton, som mot
fonden synas hafva all sin uppmärksamhet på striden, och omringar
dem hastigt.
Stämplare Turilas! Fängslen barbaren.
TURILAS, med anskri.
Frälsen mig, Finnar, Svensken är här!
BIRGER, till någre Soldater.
Fören dem hädan! fort! för dem ansvaren!
(Turilas och Anton bortföras med skyndsamhet. Till en Soldat.)
Till Riddarn flyg med bud att Anton räddad är.
(Soldaten går, Finska krigare inkomma.)
NIONDE SCENEN.
EMOINA. BIRGER. Svenska soldater. Finska Krigare.
(Strid i fonden. Både Svenskar och Finnar erhålla förstärkningar,
så att striden mer och mer uppfyller Teatern; sluteligen segra
Svenskarna, och Finnarna dels fängslas, dels fördrifvas.)
EMOINA (i ångestfull förskräckelse, döljande sig för de stridande
vid Turilas kula).
Hvem skall beskydda mig? Hvem sig förbarma
öfver min ångest? Hvart skall jag fly?
Gudar, o Gudar, rädden mig arma!
Fiender störta med buller och gny
Från alla kanter. -- Min fara sig öker.
I denna kula en fristad jag söker.
(Inne i kulan, betraktande dörren med ifver.)
Dörren är säker, låset är fast;
Inifrån kan jag det stänga i hast.
(Hon tillsluter dörren och höres tillstänga låset, då Svenskarnas
seger på Teatern blir allmän.)
BIRGER.
Halt! fatten posto här!
(till en del af sin tropp)
Er må det nu tillhöra
Att hedna styggelsen förstöra,
Nedrifva, störta, hugga ner.
(utmärkande de andra af troppen)
Mot fienden vi skydde Er.
(Betäckningen utbreder sig. Förstöringen begynnes. Birger till
en soldat af betäckningen, som han vinkar fram.)
Vi lyckats. Turilas föll, i sin egen snara.
Din fästmö räddat oss ur en ohjelplig fara,
Då, lyssnande på sammansvurnas tal,
Hon varnat dig, du oss, och vi oss sammanhöllo
Vid borgen. Riddarn kom; vi ryckte fram, och föllo
På fienden, som trängt sig hop i denna dal.
(Afguda-belätena hafva emellertid blifvit störtade, offer-tillredelserna
förstörde. Nedhuggning af det heliga trädet företages, och nedrifning af
kulan, hvars starka ingång man förgäfves sökt öppna, begynnes.)
BLANDADE RÖSTER.
Hedna Gudar, ingen skoning!
Hedna tillhåll, ingen fred!
Detta trädet, denna boning
Rifvom ned, huggom ned!
(Det heliga trädet faller med brak och dân.)
BIRGER.
Bra, gossar! hurtigt! raskt!
(Stenar nedfalla från kulan, som rifves.)
EMOINA, innanföre, med ett gällt anskri.
Hjelp!
BIRGER, med förvåning.
Nödrop af en qvinna
Hos gubben Turilas! Besynnerligt minsan!
(Uppehåll med rifningen. Birger vid dörren af kulan.)
Så öppna, skynda dig! -- Opp, säger jag. -- Välan,
Då du dig icke vill besinna,
Så skyll dig sjelf för hvad som sker.
(Stridsbullret utom Teatern tilltager, kulans hvalf ramlar,
och Emoina synes afdånad ibland ruinerna.)
Är det en Engels bild jag ser!
(Svenskarna betrakta henne med bestörtning, som afbrytes genom
en häftig strid.)
TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE. RUHO, med en stark tropp Finnar.
RUHO.
Gudaförstörare, hämden Er kalle!
BIRGER.
Kämpande vikom! Stridshornet skalle!
(Det stötes i stridshornet, Svenskarna vika långsamt och i god
ordning från Teatern, förföljde af Ruho och hans tropp häftigt,
men utan ordning.)
ELFTE SCENEN.
EMOINA, afdånad. Villervalla af Finnar, sedermera WÄINÄMÖINEN,
sist RUHO.
(Stridsbuller på båda sidorna af Teatern.)
CHOR af flyende Finnar.
Skräck och död oss väntar här,
Helga trädet fallit är.
(Rådvill förvirring, Wäinämöinen inkommer.)
Räddom, räddom oss ur striden.
WÄINÄMÖINEN.
Stån! Rädden äran! Er ej spriden,
Stån kring Er Höfding! Stån mot fienden! --
SÄRSKILTE RÖSTER.
Från alla kanter oss Svenskarna tränga;
Oss flygten de stänga;
Hvad återstår? --
WÄINÄMÖINEN.
Att dö som män
Kring Gudarna.
RUHO, åter tillbakadrifven.
Som de vi falla
I stoftet trampade...
WÄINÄMÖINEN, uttrycker fasa vid åsynen af den hedniska helgedomens
förstöring, blir varse Emoina och ilar till henne.
Min dotter!
(med genomträngande ton)
Hon är död! --
Afdånad blott! Mitt barn! mitt sista hopp! mitt stöd!