En guldsmed stod en dag och solade sig på tröskeln till sin butik.
Då kom en bonde långsamt gatan fram, hälsade en smula förläget på
guldsmeden och sade:
— Jag skulle vilja fråga om en sak.
— Var så god, sade guldsmeden, jag skall stå till tjänst, om jag kan.
— Jo, jag går liksom och undrar, huru mycket en guldklimp kan vara
värd, sade bonden och rev sig bakom örat.
Se så, tänkte guldsmeden, nu har han funnit någon skatt i jorden. Här
gäller det att hålla sig framme och göra en god affär.
— Stig in! Stig in! min gode man, sade han vänligt. Sådana saker skall
man inte tala om ute på gatan.
Därmed förde han in bonden i ett rum innanför butiken, tog fram en
flaska vin och en skål med bakverk. Det går lättare att språka, när man
fått litet i västen. Var så god och ta för sig! Jag har mera i skåpet,
sade han och trodde sig få ännu större vinst, om bonden blev litet
lurig.
Denne var inte buskablyg utan tog för sig ordentligt. Det var länge
sedan han smakat så fina kakor. När guldsmeden hade fyllt på hans glas
den ena gången efter den andra, frågade han i skenbart likgiltig ton:
— Nå, min gubbe, hur stor ungefär är den där guldklimpen?
Bonden blinkade slugt med ögonen och sade, i det han smuttade på vinet:
— Ja, jag kan inte säga precis. Kanske så stor som min hattkulle.
— Jag hade just tänkt mig det, sade guldsmeden och sken upp som en sol.
För den klumpen skall jag ge dig en bra summa, så mycket, så att det
räcker till en riktigt fet och duktig gris.
— Inte mer? sade bonden.
— Ahjo, det räcker nog till två.
— Inte mer?
— Vi få väl se, det kanske blir till tre grisar. Tag bara fram
guldklimpen först, så skall jag väga den.
— Ta fram, sade bonden, det är just liksom litet kinkigt — se, jag
ville bara fråga, vad en sådan klimp skulle vara värd, i fall jag
händelsevis skulle hitta, någon. Tack för god välfägnad och adjö!
(Tyskland)