efter hvilkets uppläsande Actor Krogerus anhöll att detsamma erhålla
till påögnande, emedan han i anseende till dess vidlyftighet nu ej vore
i tillfälle att gjöra (!) de påståenden hvartill han kunde äga fog,
hvarå Vederbörande afträdde, emedan i Rätten
_Beslöts_:
Handläggningen uppskjutes till den 2:dra instundande October. Aktor får
Judéns förklaring mot att vid 20 D.s.m. vite återlemna den samt bör då
»gjöra» sina slutpåståenden.
Kämner Rätten den 25 Sept. 1827.
2 §.
Dictamen till Protocollet.
Till bemötande och upplysande af de, enligt Högvällofliga Prokurators
Embetets förordnande, utaf Herr Stads Fiscalen Adolph Julius Krogerus
vid Loflige Kämner Rätten såsom anklagelse-punkter emot mig anmärkta
ställen uti det af mig ifrån trycket utgifna lilla arbete under
rubrique: Anteckningar af Tankar uti warianta Ämnen, liksom vore de
stridande emot den Christna Lärans grundsatser och dogmer, får jag
ödmjukast anföra följande:
Något som strider emot vår Trosbekännelse och den rena Evangeliska
Läran eller dess höga anda, tror jag mig aldrig hafva skrifvit, så
mycket mindre, som sådant högeligen skulle strida emot min egen
öfvertygelse derom. Jag har endast antecknat flygtiga tankar, mäst uti
Moralfilosofie, utan att deri vela yttra någon stridighet emot den
sanna Religionen, som endast af oförnuftet antastas och Satan sjelf
röjde dumhet och högmods anda, då han gaf sig i strid med en högre
Makt. Uppenb. B. 12 v. 7.
Jag har icke velat yttra någon Religionsstridighet, och finnes uti
någon af mina många smärre skrifter något blott till utseende af denna
beskaffenhet, så återkallar jag det högtidligen, och öfverlemnar allt
till en alfvarlig vederläggning. Jag hoppas, att ett uppriktigt sinne
för misstag icke skall stemplas med brottslighet; ty äfven en god åker
kan växa ogräs. Jag har aldrig förklenat det vördnadsvärda uti den
allmänna öfvertygelsen, jag har endast sökt antasta och efter min
förmåga förebygga missbruk och missförstånd, beifra de oriktiga och
skadliga begrepp, som fördomen fattat, för att såmedelst afvända den
oförnuftiga säkerheten vid utöfvandet af laster.
Förseelse i handlingen kan möjligen finna sin ursäkt uti den menskliga
svagheten. Men att söka försvar för denna svaghet, gör förseelsen
oförlåtlig, som derigenom får utseende af uppsåtlighet och försvagar
principen om det rätta, hvilket dock alltid bör vara vårt rättesnöre,
vårt oryggliga syftemål, om ock förmågan dervid skulle vara bristande;
ty det är redan en grad i fullkomlighet, att åtminstone i princip
erkänna det rätta och sanna. Att söka utvägar till afvikelse derifrån,
är vanhedrande och öppnar banan för lasterna,----och endast egen
vinning kan då afhålla eller påskynda brottsligheten.
Ledd af uppriktighet och god afsigt vid författandet af den
öfverklagade Brochuren, tror jag mig nu kunna upplösa all den förmenta
tvetydighet, som blifvit tillagd de till anklagelse deri anmärkta
ställen. Sålunda, då jag pag. 21 talar om offer, som de första Christne
icke kunde förgäta och som vid Christi ankomst hos Judarne mycket
missbrukades, hvilket med uttrycket: _welat muta rättfärdigheten_
åsyftas, menar jag med offrande det materiela och onyttiga, ja
skadliga, som Christus sjelf ville afskaffa, och hvaremot han äfven i
Templet ifrade. Och sedan Frelsaren uppfyllt sin höga bestämmelse samt
uppoffrat sig för menskligheten ansågo, åtminstone efter benämning i
Bibeln, desse Christne detta uppoffrande äfven för offer under
allegorie af _Påskalamb_, hvilket var ett offerdjur, och troligen
förstodo de fleste af dem således ännu icke hemligheten och höjden af
Försoningsverket. Sålunda liknades ju Christi död vid offer, och detta
har jag kallat _offrets allegorie_.
Menniskorna hafva redan i hedendomen, i de äldre tidehvarven medelst
offrande sökt förebygga brottets följder och ansågo offret för en
försoning. Derpå har jag syftat med uttrycket: _den förmenta
försoningen genom offerblod_, och detta var icke ovanligt ännu vid
Frelsarens ankomst. Se der det hvad jag menat; men icke har jag
framställt Christi förtjenst såsom en missförstådd allegorie, utan sökt
skilja en missförstådd allegorie ifrån Christi förtjenst.
För öfrigt torde hela afhandlingen, der dessa utlåtelser förefalla,
bära vittne om sitt rena syftemål, ehuru ideerna genom ord här och der
kunnat blifva mörkt och på ett mindre vanligt sätt framställde efter
den bildning jag till en stor del mig sjelf förvärfvat. Jag har vid
lediga stunder anställt forskningar uti hvarjehanda ämnen. Har jag uti
allt icke kunnat hinna till klarhet, må sådant uti upplysningens och
tolerancens tidehvarf, för en god afsigt, hellre ursäktas än hårdt
bedömmas.
Hvad å pag. 37 uti en, om jag så må kalla det, half filosofisk
afhandling _om synders förlåtelse_ anföres om den moraliska
sinnesförfattningen, så bestrides dermed ingalunda Christi förtjenst.
Deraf hade hellre bordt slutas till sådan mening: att sålänge menniskan
är förhärdad i synden och föraktar Christi lärdomar, så länge kan hon
icke anses vara Frelsaren tillgifven, icke kunna tillräkna sig Guds
välbehag, emedan en slik princip vore likaså försmädlig emot Gud som
vådlig för menskligheten. Christus anmanade alltid menniskan till
bättring och ödmjukhet. Förlåtelsen för Christi skull, som jag icke har
afhandlat, är en skänk ifrån höjden, öfverstigande förnuft och
filosofie. Men, för att bestyrka mitt påstående om den nödvändiga
sinnesförändringen till bättring, får jag här åberopa Aposteln Pauli
ord uti Ebr: 10:26: rörande vådligheten för förhärdade syndare: _0m vi
sjelfviljande syndom, sedan vi förstått hafve sanningen, då står oss
intet offer igen för synden_.
Uti nyssnämnde afhandling hade ock noten å pag. 40 kunnat anmärkas till
anklagelse, emedan jag der anfört att Guds allvetenhet är för hög, att
af oss afgörande bedömmas. Svaret derå skulle blifvit: att jag
derigenom ingalunda velat förnärma Guds allvetenhet, utan endast hyst
misstanka till menniskans förmåga, att kunna omfatta denna hans höga
egenskap; ty att tro sig veta hvad Gud vet, är vanvett, emedan
menniskan i sådant fall borde vara åtminstone Guds vederlike i
vetandet.
Ytterligare å pag. 45, hvad som angår _tro_ i religieust hänseende,
menar jag tro hos alla folkslag, utan afseende å någon viss Religion
eller Sect, och kallar den endast derföre religieus, emedan hvarje folk
har tro om Gud, och Gud visserligen är huvudmålet uti all Religion. Och
är deras tro uppriktig i anseende till det högsta Väsendet, så måste
den bestå uti själens innerliga tillgifvenhet och förtröstande vördnad
för detta Väsende, uti en lefvande visshet om hans välbehag till den
förbättrade, dygdiga menniskan. Första början till afhandlingen om tro
ger ju redan tillkänna, att jag menat tro i allmänhet, då jag säger:
_Få ord finnas i menniskornas språk af mera vigt, och likväl af mera
varierande betydelse än tro_. Deremot den sanna tro, som Christendomen
förutsätter, och som är högre än den blott historiska, har jag varit
för svag att med ord beskrifva, och torde endast med känslan kunna
omfattas. Jag anser derföre för obilligt, att ställas till ansvar äfven
för det jag icke vidrört.
Slutligen, och hvad som beträffar anförandet å pag. 54 och vidare
framåt uti _Betraktelsen om Fritänkeri_, finnes deri den Christna
Religions Läran visserligen icke åsyftad. Denna uppsatts är en
filosofisk afhandling, skrifven allenast för att söka beslå alla tiders
fritänkare, eller för att åtminstone leda deras håg till dygden, ju
renare ju bättre, utan inverkan af all egennytta, som de då böra
åsidosätta, om ock vissheten om ett lif efter detta, i anseende till
deras vankelmod i bevisningen, för dem ej vore absolut. Hvaremot
bevekelsegrunden til det goda uti den Christna Religionen, som jag icke
afhandlat, är af den högre beskaffenhet, att den i det sublima öfvergår
begreppet om dygd, och genom Christus förenar menniskan med Gud, då
moral-principen icke mera beror hvarken af egennytta eller icke
egennytta, utan det goda i handlingen blir en följd af den rena
tillgifvenheten för himmelens och jordens Beherskare, då ock vissheten
om salighet är ådagalagd genom tro och kärlek till Christus, äfvensom
tro och kärlek utgöra grunden för all Christlig dygd; ty utan kärlek
finnes ingen dygd, och utan en dygdig sinnesförfattning ingen kärlek
till Gud och hans Utkorade.
Uti omförmälde afhandling har jag icke velat lära någon Christen hvad
han tro skall, än mindre förleda honom uti en så grannlaga punkt; jag
har endast för en fritänkare sökt stänga fräckhetens och lastens bana,
dit han genom vacklande grundsatser lätteligen kan störta, om ej helst
dygden skall afhålla honom ifrån förderfvet. Om han i sin blindhet icke
kan begagna Christendomenss ljus, är dygden honom dock en ledare genom
lifvets chaos, intill dess hans ögon förr eller senare öppnas. Detta
öde voro forntidens Filosofer underkastade, innan den Evangeliska
Lärans värmande ljusning antändes. Der jag å pag. 54 säger: _Den som är
upplifvad af välviljan, så att han äfven utan belöning kan utöfva det
goda, hans själ sväfvar öfver sinnlighetens inskränkta synkrets_ m.m.:
bör det ingalunda så tagas, som kunde menniskan genom sin dygd sätta
sig öfver gudomligheten eller förakta Christi förtjenst; derigenom
bleve ju förhållandet upp och nedvändt; genom slikt oförnuft skulle ju
äfven dygden förlora sitt värde och menniskans högmod likna Satans vid
dess affall. Dygden gör menniskan endast mera förädlad, mera
älskansvärd, och liksom qualificerad till sin bestämmelse.
Genom föregående korta och enfalldiga commentarier torde det vara
utredt, att jag uti de angifne punkterne af mitt lilla arbete
beklagligen blifvit missförstådd, och att de ingenting irrlärigt eller
anstötligt innehålla, ehuru de såsom ryckta utur sitt sammanhang
derigenom fått ett svårare utseende, hvaremot jag ser mig föranlåten
åberopa 5 § uti Kongl: Förordningen af den 26 april 1774, angående
Skrif- och Tryckfriheten, der det heter:------_må ingen utom dess
bokstafliga innehåll på något sätt draga eller förtyda, utan bör alt
hvad deremot icke klarligen strider anses lofgifvit att skrifva och
trycka_. Anhållande fördenskull jag, att varda frikänd från klagomålet,
rörande bokens innehåll i religieust hänseende. I sammanhang hvarmed
ock frågan om dess censur af sig sjelf förfaller, emedan den egentligen
afhandlar icke den delen af vår Religion, som angår Läran och våra
Christendoms Stycken, utan moralen i allmänhet, och företrädesvis den
Christna, som förädlad, byggd på välvilja och kärlek, lyser klart
framför alla andra systemer deri. Detta har jag nogsamt uttydt pag. 12:
Om grundsatser i moral-filosofien. Och den varma tillgifvenhet, hvarmed
jag alltid omfattat denna sköna moral, som jag tror hafva riktat min
sinnesstämning, så att jag vågar åberopa all min vidsträckta bekantskap
å många orter i landet, att vitsorda om min i menskligt hänseende
klanderfria vandel och de grundsatser jag beföljt t.e: under de många
år jag befattat mig med barna-undervisning,----denna varma
tillgifvenhet säger jag, har ock förledt mig, att till upphöjande af
den filosofiska moralen uti mina forskningar understödja densamma genom
den Christna, hvarigenom jag kunnat gifva anledning att bli
missförstådd. Finnes jag sålunda felaktig, så äger jag tröst endast uti
uppsåtets renhet; ty jag önskar menniskans förädling och fullkomnande
redan här i lifvet, för att sålunda förberedas till delaktighet uti
Frelsarens förtjenst.
Då Gud begåfvade med förmåga, att kunna inse skilnaden emellan godt och
ondt, rätt och orätt, gaf han henne jemväl viljans frihet, för att
fullkomna sin moraliska skapelse på jorden. Det beror nu af menniskan,
att söka antingen sin vidare utbildning eller sitt förderf; ty det
moraliska värdet här i lifvet kan icke skapas, det måste utvecklas. Att
likväl, utan välvilja och kärlek, ja, uti ett lastfullt tillstånd
trakta efter njutning och salighet, är ej öfverensstämmande med den
plan Gud oss förelagt, i det han ställt dygden i förvandtskap med
sällheten, emedan det annars kunnat vara för honom en stor lätthet, att
göra menniskan genast till en himmelens innevånare.
För öfrigt är bokens innehåll bestående af varianta ämnen, uti korta
afhandlingar, i hvilket fall jag ansett censuren öfverflödig, emedan
skrifter af dylik beskaffenhet sällan finnas dertill befordrade, ehuru
de ganska ofta angå theologiska och religieusa ämnen, liksom mitt
ifrågavarande obetydliga arbete, deri jag väl här och der anfört de
dyra benämningar Gud, Christus och Religion, som annars kunna ofta
förefalla uti den måst profana skrift, men ingalunda motsägande vidrört
de gällande dogmerna, än mindre förnedrat mig till ovärdigheten af
blasfemie. Jag är hvarken atheist eller Religions föraktare, men jag är
ock ingen blind anhängare af andras meningar. Det heter uti 1 Thess: 5:
21: _Pröfver allting, och behåller det godt är_.
Boken, som sedan blifvit så mycket missförstådd, och derigenom än
framdeles kunde gifva anledning till förargelse, ehuru jag å sista
sidan, vid rättelserna, icke otydligen gifvit tillkänna, att mistag
deri varit möjliga, vill jag icke begära fri ifrån sequestern, som alla
redan blifvit verkställd, åtminstone icke annorlunda, än med det
förbehåll, att denna förklaring jemväl tryckes och, till undvikande af
vidare missförstånd, hvarje exemplar af boken bifogas; ty jag älskar
ordning, lugn och sämja så i enskilt som allmänt afseende. Men jag
lemnar sådant till vederbörandes godtfinnande och anhåller endast om
mitt befriande ifrån allt vidare åtal, och att jemväl Boktryckaren Herr
Anders Cederwaller i följd deraf ej måtte något till last räknas,
emedan jag, ehuru sjelf utan afsigt och den ringaste aning derom,
allena varit upphof till all den obehaglighet, som genom det utgifna
arbetet blifvit väckt, och hvars innehåll han icke tilltrott sig att
granska och bedömma, utan rättade sig, som vanligt vid utgifvandet af
mina öfriga arbeten, mäst på finska språket, det han icke känner, efter
min utsago derom, så i anseende till ämnen som deras utförande. Det
skulle smärta mig att vara en orsak till hans ofärd, liksom det redan
smärtar mig, att genom det anspråkslösa arbetet hafva vållat så mycket
besvär för många värdiga Män uti deras Embets befattning; men hvilket
jag, under min krossade sinnesstämning, föresatt mig att framdeles
undvika medelst undvikande af ett vådligt författare-nöje, som dessutom
vid ganska trägna tjenstegöromål, dem jag icke försummat, genom
långvarighet redan skadat min helsa och sånär förvandlat mina ögon till
blindfenster.
Jac. Judén.
Den 2:dra October 1827.
1 §.
Med föranledande af denne Rätts den 25:te sistlidne September § 2
fattade Beslut uti det af Stadsfiskalen J.A. Krogerus emot Magistrats
Secreterarn H:r J. Judén och Boktryckarn H:r Anders Cederwaller
anhängigt gjorde mål, emot den förre att hafva författat och emot den
sednare att genom trycket hafva utgifvit en bok under Titel
»Anteckningar af tankar i Varianta ämnen», som ibland annat innehåller
åtskilligt rörande Religion och Salighets Läran framställt på ett sätt
som icke öfverensstämmer med den Tro hvartill församlingen i Vårt Land
sig bekänner, företog K:r R:n nu sagde mål till vidare handläggning uti
öfvervaro af ej mindre Actor Krogerus, än tilltalte Judén och
Cederwaller; och återlemnade nu Krogerus den honom till påögnande
lemnade förklaringen, jemte det han å Boktryckaren Anders Cederwaller
yrkade ansvar för det han utan vederbörande Consistorii granskning
genom trycket utgifvit ifrågavarande skrift hvilken onekligen rörde
religieusa ämnen, men öfverlemnade den öfriga delen af målet till
Domstohlens bepröfvande. Sedan de tilltalte återhemtat sitt förra, och
ej vidare tillades, afträdde vederbörande, emedan i Rätten öfverlades
till följande
Utslag:
Förevarande mål har K:r R:n under öfvervägande tagit, och funnit att de
af författarn till ifrågavarande skrift H:r Magistrats Secreterarn J.
Judén pag. 21 och 37 yttrade åsigter och nyttjade uttryck rörande Läran
om Christi förtjenst äro så mörkt framställde och så litet
öfverensstämmande med den i Vår heliga skrift grundade och i våra
symboliska böcker af vår kyrka antagna Lära, att Hr Magistrats
Secreterarn sjelf i dess aflemnade förklaring ej kunnat nöjagtigt
utreda dem, utan nödsakats tillstå att han »som mäst förtackade sin
bildning sig sjelf, icke kunnat hinna till klarhet uti allt» hvarigenom
han således sina misstag sjelf erkänner. Vidare har Hr Magistrats
Secreterarn pag. 45 framställt sina tankar om tro i religieust
hänseende på ett med de af vår församling antagna Lärobegrepp stridande
sätt, och har icke genom genom det i sin förklaring uppställda
påstående att mena tro hos alla folkslag, kunnat ursägta sig, då
Christna Religionen af en stor del af folkslag bekännes, i synnerhet af
dem för hvilka boken i hänsigt till Localen och språket måste vara
skrifven, och deras tro nödvändigt under denna allmänna Definitionen om
religieus tro med inneslutes. Sluteligen äro de pag. 54 uppställda
satser om vårt förestående öde i evigheten, om ock som Hr Magistrats
Secreterarn förklarar sig, blott philosophiska, ändock genom deras
framställning stridande emot Christendomen och Vår Kyrkas Lära. Då
således Hr Magistrats Secreterarn Judén i detta arbete icke endast
antecknat flygtiga tankar i moralphilosophien, utan å flera ställen
inlåtit sig i betraktelser om religieusa ämnen, och framställt dessa på
ett sätt som icke är öfverensstämmande med Vår församlings Lärobegrepp,
fördenskull pröfver K:r R:n oagtadt Magistrats Secreterarn Judén
högtidligen återkallat allt hvarigenom någon Religions stridighet
uppkomma kan, då denna återkallelse ej utplånar brottsligheten, som
derigenom blifvit begången att han oftanämde Skrift genom trycket
utgifvit, skäligt, fälla honom Hr Magistrats Secreterarn Judén att
jemlikt 1 § af Kongl. Tryckfrihetsförordningen af den 26 Aprill 1774.
böta 300 D.S.M. eller 144. Rub. S:r, till treskiftes, deraf 2 delar
tillfaller denne stad och 1/3 del Actor Stadsfiscaln Krogerus, och
hvilka vid bristande tillgång böra försonas med 28 dagars fängelse vid
vatten och bröd, hvarutom alla Exemplaren af ifrågavarande skrift böra
confisceras och förstöras; beträffande åter Boktryckarn Hr Anders
Cederwaller, så ock emedan han emot tydliga stadgandet i sednare
momentet af nyss åberopade paragraph och kongl. förordning utan
vederbörande consistorii tillåtelse genom trycket utgifvit oftnämde
skrift som ostridigt angår Vår Lära och Christendomsstycken,
fördenskull fällas Cederwaller i stöd af meranämde Kongl. förordning
att derföre böta 200 D.S.M. eller 96 Rub S:r likaledes till treskiftes,
och hvilka i brist av botum jemväl böra försonas med 28 dagars fängelse
vid vatten och bröd. Som å inkallandet af sades hvaröfver S:derne
äfvensom Actor gåfvo missnöje tillkänna och fördenskull underrättades
att häröfver får besvär anföras uti Högl. Kejs. Åbo Hof Rätt innom 45
dagar härefter, denne dock oräknad och således sikt den 16:de
instundande November Kl:n före XII om middagen; etc. etc.
Ank. den 22 nov. 1828.
Wi, Adolph Fredric von Willebrand, President utii Kejserlige Åbo Hof
Rätt, Riddare af Kejserlige S:t Vladimirs Ordens Andra Class med stora
Korsset och Kejserliga S:t Annae Ordens Första Class; Vice President,
Ledamot uti Kejserliga Senaten för Finland, Riddare af Kejserlige S:t
Annae Ordens Andra Class; Hofrätts-Råd och Assessorer: Helse Herr
Landshöfdingen och Riddaren af Kejserlige Annae Ordens Andra och S:t
Vladimirs Ordens Fjerde Class, Välborne, Carl August Ramsay, med Gud
allsmäktig vänligen! Af Kejserliga Hof Rättens i dag gifne Utslag på
Magistrats-Secreteraren Jakob Judéns, och Boktryckaren Anders
Cedervallers besvär uti ett emot dem angifvet mål om brott emot
skrif- och tryckfriheten, bifogas härhos ett exemplar, för att
tillställas Actor i målet, Stads-Fiscalen Julius Adolph Krogerus,
hvarjemte den af Besväranderne hit ingifne borgen för de dem ådömde
böter, i afseende å Utslagets befordrande till verkställighet. Herr
Landshöfdingen meddelas. Kejserliga Hof Rätten befaller Herr
Landshöfdingen och Riddaren Gud allsmäktig vänligen. Åbo, den 19
November 1828.
På Kejserliga Åho Hof Rätts vägnar.
A.F. v. WILLEBRAND. Torsten Molander.
Lofl. Magistraten i Wiborg.
Af. H. K. Åbo Hof Rätts den 19 dennes meddelade utslag på
Magistratssecreteraren Jacob Judéns och Boktryckaren Anders
Cedervallers besvär uti ett emot dem angifvet mål om brott emot
skrif- och tryckfriheten, bifogas härhos ett exemplar, för att
tillställas Actor i målet stads-Fiscalen Julius Adolf Krogerus; Och
jemte det den af bemälde Besvärande uti H. K. Hof Rätten praesterade
borgen för de dem ådömda böter härhor jemväl bilägges, har jag skolat
anmoda Tit. att sagda Utslag till Laga verkställighet befordra, samt
att i sådant afseende i sinom tid hos mig anmäla, huruvida Judén och
Cedervaller låtit sagde Utslag emot sig vinna laga kraft, eller icke,
på det, i förra fallet, de confiscerade och härstädes förvarade
exemplaren af den utaf Judén författade skrift, må kunna Tit.
tillsändas. Wiborg å Ls. den 26 November 1828.
A. RAMSAY. G.C. Ekeblom.
Ödmjukt Memorial!
Vid det Magistraten, till följe af Högvälborne Herr Landshöfdingen
och Riddarens Memorial af den 26 dennes N:o 5350, tillställt Actor
Stads-Fiscalen Adolph Julius Krogerus dess med Memorialet i sådant
afseende, äfvensom till verkställighet, hit ankomna exemplar af
Högloflige Kejserlige Åbo Hof Rätts den 19 i denne månad meddelade
Utslag, på Magistrats Secreteraren Jacob Judéns och Boktryckaren Anders
Cedervallers besvär uti ett emot dem angifvit mål om brott emot
Skrif- och Tryckfriheten, hafva jemväl de sistnämnde tillstädes varit
och förklarat sig belåtne med Utslagets innehåll, hvarvid ock
Magistrats Secreteraren Judén sjelfmant afbördat de Boktryckaren
Cedervaller ådömde böterne Nittio sex Rubel Silfver med Tvåhundrade
åttatio åtta Rubel Banco Assignationer, hvarföre ock i Räkenskaperne
behörigen redovisas skall: hvilket allt Magistraten får hos Högvälborne
Herr Landshöfdingen och Riddaren härigenom ödmjukast tillkännagifva.
Wiborgs Rådhus den 29 November 1828.