HELENA NYBLOMS SAGOR
FÖRSTA SAMLINGEN
ANDRA UPPLAGAN
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907
Han som försvor sig.
Det var en gång en yngling som hette Walter. Han hade bara lust till en
sak, och det var att spela fiol, men det gjorde han också bättre än alla
andra.
Så satt han en dag i sin fars gård och stämde fiolen, och så tänkte han:
»Nu ställer jag mig utanför min mors dörr och där spelar jag så vackert
och så blidt, att hon förstår hur högt jag älskar henne.»
Och så började han spela allt det mjukaste och bästa, han visste, af
sitt hjärtas öfverflöd. Men då öppnade en tjänstflicka dörren på glänt
och hviskade: »Ge dig genast i väg! Mor skall sofva!»
»Så dum jag var!» tänkte gossen. »Det kunde jag väl ha förstått, att
inte skulle jag hålla på att spela när mor ska sofva.»
Så gick han bort till andra ändan af huset och ställde sig utanför sin
fars dörr.
»Nu ska jag spela så morskt och frimodigt,» sade han till sig själf,
»att far ska bli glad och komma att tro på mig.» Och så började han med
de käckaste tag öfver fiolen, så det sjöng i väggarna.
Men genast öppnade en tjänare dörren till faderns rum och sade:
»Gå din väg! Far skall arbeta.»
»Jaså!» sade gossen till sig själf. »Det borde jag väl ha tänkt, att
inte går det an att spela när far ska arbeta!» Och så gick han bort
ifrån gården.
Han gick genom susande skogar och blommande ängar, öfver höga berg och
djupa dalar, och så kom han till en stor stad.
»Nu ska jag väl spela för dem här i staden, så de kunna tänka sig allt
det vackra, jag sett på vägen,» sade han till sig själf och så ställde
han sig vid ett gathörn och spelade. Men alla som gingo förbi hade så
rasande brådt och inte alls tid att stanna och lyssna till hans spel;
slutligen kom en man med en stor käpp och en silfverträns om hatten och
lade handen på hans axel.
»Här får ingen spela på gatan!» sade han. »Sluta genast upp, annars tar
polisen dig!» — Ja, då fick han ju sluta. Men så fick han veta, att det
om kvällen skulle bli stor fest på rådhuset, och där skulle spelas till
dans. Då gick han och bad, att han också skulle få spela med på sin
fiol.
»Å ja, ¯en¯ mer eller mindre kan ju göra detsamma,» svarade man honom,
och så fick han lof att vara med på kvällen.
Man hade prydt den stora rådhussalen så fint med gröna kransar och röda
pioner och fladdrande band, och under taket svängde kronor af tunnband,
omvirade med löf, i hvilka hundra vaxljus strålade. Men i salen visade
sig all stadens finaste ungdom. Hand i hand kommo de för att dansa.
Gossarna voro klädda i knäbyxor och långa spetsiga skor. De buro korta
kappor öfver axlarna och ringar på fingrarna. De unga jungfrurna voro i
sammet och siden, breda öfver länderna och tjocka öfver magen, med feta,
hvita händer och slätkammadt gyllene hår. De voro hvita och röda som
smultron med grädde, och hade pärlor i öronen och på bröstet. Och de
unga flickorna och de unga gossarna dansade hand i hand, ibland två och
två, ibland i långa rader och i stora ringar, fram och åter på det
bonade golfvet.
Kring väggarna sutto mödrarna och pratade och kacklade som höns i en
hönsgård, men i rummet bredvid sutto fäderna och drucko öl och renskt
vin och skreko och skrålade som om fienden hade kommit i landet.
Ja, ¯det¯ var ett gille!
Musikanterna handterade sina instrument med största fart och kläm, men
ju klarare trumpeterna smattrade och ju raskare fiolerna arbetade, desto
högre pratade och skrattade alla människor i danssalen. Det var som om
de ville visa, att de alldeles kunde öfverrösta musiken.
Walter kunde då rakt inte tycka det vara någon glädje att stå och spela
för ¯det¯ sällskapet. Men så bad han anföraren för musiken, att han
skulle få lof att spela något vackert när de hvilade mellan danserna.
»Ja, kan det roa dig, så var så god!» sade mannen, och då det nu för en
stund blef tomt på golfvet i danssalen och alla hade satt sig till hvila
på bänkarna längs väggarna, så steg Walter fram, lyfte sin fiol och
började spela. Han tyckte, att det liksom låg kärlek i luften. Här voro
så många vackra flickor och så många ståtliga unga män, som måhända nog
skulle ha lust att säga hvarandra hvad deras hjärtan tänkte på, men inte
hade mod därtill. Nu ville Walter låta dem höra huru ett älskande hjärta
talar, och han började sjunga så varmt och så ömt på sin fiol, att han
själf fick tårar i ögonen. Ett ögonblick spetsade man öronen nere i
salen, men så började man tala dubbelt så högt som förut, och efter en
stund ropade den förnämsta dansören:
»Nu är det nog med de där klagovisorna. Låt oss nu få en ‘Allemagne’!»
Ja, då fick Walter ju sluta tvärt och åter börja dansmusiken med de
andra. Men då han på morgonsidan gick bort från dansgillet, så tänkte
han:
»Så dum jag kunde vara att tro, att alla de där kalla och stolta
människorna skulle bry sig om min musik! Nej, nu går jag ut på landet
och spelar för bönderna. Det är folk som ha hjärtat på rätta stället,»
och så gick han utåt landsvägen. Fram på kvällen kom han till en
bondgård, där många människor voro församlade. Karlar och flickor, som
kommit hem från höskörden, hade just slutat kvällsvarden. Nu sutto de på
trappan och omkring brunnen i gladt samspråk med hvarandra. Husbonden
och husmodern stodo i dörren och tillkastade då och då tjänstfolket ett
uppmuntrande ord.
En af gossarna, som fick öga på Walter, ropade till honom:
»Kom hit, spelman, och spela oss ett stycke!»
Walter blef så glad. »Det var det jag tänkte!» sade han till sig själf.
»Det är sådant folk, som har hjärta för musiken.» Och han skyndade in på
gården.
Han började spela en gammal folkvisa, en af dem som ingen har gjort, men
som hela världen känner. Den var så underligt vacker med klang af
bergsbäckar och skogssus och plaskande vågor.
Men knappast hade han spelat ett par takter, förrän en af flickorna
började sjunga därtill. Hon hade en hög, skärande röst. Strax därpå föll
en gossröst in. Det var en djup bas, som rullade så besynnerligt på
tonerna. Och nu började ett par andra röster. De sjöngo just inte så
vidare rent. Efter en stund sjöngo alla med, flickor och gossar, höga
och djupa röster, hvar på sitt sätt. Det var ett riktigt bölande. Walter
kunde inte så mycket som höra sin egen fiol. Han upphörde att spela och
lät de andra sjunga visan ut. Men nu hade de kommit i farten och ville
hafva mera.
En begärde en glad, en annan en sorglig visa. Alla ropade i munnen på
hvarandra: »Om han ändå kunde spela visan, som Jakob spelar så bra!»
sade en.
»Eller den, som gamle spelmannen gaf oss i fjol. ¯Det¯ var en karl till
att spela!» sade en annan; och de refvo och sleto i Walter från alla
sidor. Men genast han började en visa, började också alla skråla igen.
Då lade han ner fiolen.
»Hvad behöfver ni spelman till?» sade han. »Ni reder er ju allra bäst
utan» — och så gick han.
»Ack så dum jag kunde vara att tro, att bönder och bondtöser skulle
vilja höra på mig!» sade han till sig själf medan han vandrade ut i
natten.
Nästa morgon kom han till stora hagar och ängar. Där lågo fåren i
solskenet och läto sig sommarens blommor väl smaka, och Walter satte sig
hos dem på en stubbe.
»Människorna ä’ så konstiga,» tänkte han. »De vilja inte höra på mitt
spel. Nu ska jag spela för er, snälla, tysta djur,» och så började han
en liten sakta och vänlig melodi på fiolen.
Men knappast hade han spelat litet, förrän fåren började fara ikring,
som om han skulle ha velat göra dem något illa. De blängde med sina
gröna ögon och lyfte på öfverläppen, medan benen riktigt slogo slint
under dem af bara ångest.
»Så’na får I ä’!» sade Walter och reste sig. »Men hva ska I väl
egentligen kunna vara annat?» och så gick han.
»Jag tror att människor och djur ä’ lika dumma!» sade han för sig själf.
»Inte ska man vänta sig något af ¯dem¯. Men den vackra naturen! Det är
en annan sak! Alla I sköna, vajande björkar och alla I sakta porlande
källor! I skolen förstå mig. Och nu bryr jag mig bara om att spela för
er!»
Så började Walter spela de ljufvaste låtar han kunde locka ur fiolen.
Men han hade inte spelat länge förrän alla björkarna började hviska till
hvarandra. Och de tisslade och tasslade och fnissade och prasslade, så
Walter mycket väl förstod, att nu passade de på medan han spelade att
säga hvarandra alla sina hemligheter. Och de glada källorna skrattade
och jollrade och stänkte droppar i ansiktet på honom.
»Ja, du spelar bra!» ropade de med sina glada barnröster. »Du spelar
riktigt bra; men dina visor ä’ så korta, de ta genast slut. Hör på oss!
Hör på oss! Hör på ¯den¯ melodin! Ser du, vi, ja vi sluta aldrig, vi!»
och så pladdrade alla källorna och gurglade sig liksom för att bli ännu
klarare i strupen. De hade inte alls tid att höra på Walters fiol.
»Det finns nog ingen på hela jorden som vill höra på mig,» sade Walter
och reste sig. »Hvad ska det då tjäna till att lefva. Jag tror jag går
och hänger mig!» och så gick han in emot den stora allvarsamma skogen.
Men vid skogsbrynet satte han sig ned på dikeskanten för att ännu en
gång se ut öfver denna vackra jord, som låg och lyste under
sommarhimlen, och då fick han syn på en man, som kom gående på
landsvägen och som nalkades stället där han satt.
Det var en underlig karl. Han såg ut som en afsigkommen fin kurre. Efter
tidens sed bar han en stor, brun slängkappa, som han hade kastat öfver
axeln på ett förnämt sätt. På hufvudet hade han en liten, röd mössa,
däri en lång hägerfjäder satt och vippade i morgonluften. På de långa,
smala benen hade han nedhasade röda strumpor, och på fötterna bar han
långa, nedtrampade skor. Han gick raskt framåt med en besynnerlig
vårdslös gång, medan han stack knäna framför sig, och höll hufvudet
böjdt öfver bröstet.
Walter satt och tittade efter honom.
»Den där,» tänkte han, »är bestämdt en gammal afdankad hofman, som en
gång sett bättre dar. Nu ska jag göra ännu ett försök! Om han står
stilla och hör på mitt spel, så ska jag tro, att det ännu finns något
för mig här på jorden att göra, men går han förbi utan att stanna — ja,
då går jag och hänger mig!»
Och så satte Walter fiolen under hakan och började spela. Han tog till
det svåraste och konstfärdigaste stycke, som han nånsin lärt sig. Det
hade dubbelgrepp och drillar och flög ibland upp på de högsta toner, som
kunna nås på fiolen.
»Nu ska jag göra mitt allra, allra bästa!» tänkte han och samlade hela
sin kraft. Men medan han spelade, sneglade han nedåt landsvägen för att
se om den främmande herrn skulle komma att gå förbi, eller om han
möjligtvis skulle bli stående och höra på honom. Nu var han alldeles
nära. Walters hjärta slog högt, medan han arbetade med fiolen. Det såg
ut som om den främmande herrn ville gå raskt förbi, men plötsligt
stannade han, lade armarna i kors, lyfte hufvudet och såg på spelmannen.
Walter hade suttit på dikeskanten och spelat. Nu reste han sig och
började med ny fart. Han tyckte själf, att han aldrig spelat så bra. Det
sjöng och tonade i fiolen, och till och med de djärfvaste språng gingo
som en dans.
Han slutade med en lång, lång drill, och så lät han fiolen sjunka och
såg på den främmande.
Den besynnerlige herrn stod och log. Men så bröt han ut i ett högt,
skallande skratt.
»Det där tyckte du väl att du gjorde riktigt öfverdådigt bra?» sade han
med en hånfull röst.
Walter kände hur han blef röd i hela ansiktet.
»Kan du måhända göra det bättre?» frågade han med darrande röst.
Den främmande herrn svarade blott med en hvissling som tydligen ville
säga: »Jo, det ska du få höra!» och så sträckte han en lång, mager arm
efter fiolen.
»Men fy för hin, så den är stämd!» sade han med en hög, skärande röst.
»Den är ju alltför låg!» Och han satte fiolen mellan knäna och började
vrida på skrufvarna.
»Och stråken sen! Den är ju också slak som ett segel utan vind!» Han
började också att spänna stråken. Medan han höll på därmed, satt Walter
och såg på hans ansikte. Det var ett sådant besynnerligt ansikte. I den
smala pannan växte det mörka, gråsprängda håret ned i en spets. Näsan
var lång och smal och hängde ned öfver munnen i en djärf krökning, och
den långa munnen hade korta, små tänder, som man såg när han log. Ögonen
voro dock de underligaste. Det var stora, svartgråa ögon med svarta
ögonfransar, men han knep dem beständigt ihop, så de sågo ut som två
långa, smala strimmor, i hvilkas midt pupillerna lyste som två gnistor.
Medan Walter satt och såg på honom, tyckte han, att mannen hvarje minut
ändrade utseende. I det ena ögonblicket var han riktigt vacker, i det
andra var han rent förbannadt ful. Och så hade han så otäcka händer,
långa, knotiga händer, på hvilka alla fingrarna sågo ut som om de hade
flera leder än vanliga människohänder, och slutade med tjocka klunsar i
fingertopparna. Det var gräsligt, så han stod och vred och vred på den
arma fiolen. Men nu tycktes han ändtligen ha fått den i ordning.
»Passa nu på, min sparfunge!» sade han till Walter, och satte
instrumentet under hakan.
»Nu ska du få höra hur man ska spela fiol!» och så började han.
Vid allra första stråkdrag, som han gjorde öfver fiolen, kände Walter
det, som om någon slagit honom öfver nacken med ett spö. Han spratt till
och satt spikrak och lyssnade. Var detta verkligen hans egen fiol?
Det strömmade toner ur den som droppar från en springbrunn, som vågor
från en bergbäck, som stormande hvirflar från en fors. Det sprakade som
tusen gnistor från en hväsande eld. Det skrattade och dansade och flög
och yrde om hufvudet på honom, så han ryste i hela ryggen af fröjd och
fasa. Och beständigt steg det i kraft och mångfald. Det var som om hela
luften sjöng omkring honom. Det trängde sig in på hans hufvud och hans
bröst, så det svindlade för honom. Han höll sig fast i gräset med båda
händerna, där han satt, och då spelet slutade på en hög drill, som
darrade öfver hans hufvud som ett blänkande svärd, kände han det som om
han skulle dö. Han satt likblek med båda händerna fulla med afrifvet
gräs och stirrade på den främmande.
»Tja! se ¯så¯ ska man spela!» sade denne i upprymd ton.
»Man skall veta, hvilken makt som finns i den här lilla tingesten!» och
han svängde fiolen framför sig. Han tycktes ha blifvit i riktigt godt
humör af att höra sig själf spela.
»Nu ska vi ta till något helt annat,» sade han så. »Nu ska det bli
kärlek af. Nu är du skön jungfrun, som sitter där och glor i din
jungfrubur, och jag är en hjärtnupen ungersven, som ska spela henne ut
genom fönstret. Hör nu på!»
Han började med att skrapa öfver alla strängar medan han jamade och tjöt
som en katt, men plötsligt upphörde han, lade bågen så sakta som luft
öfver strängarna, och så började serenaden. Han spelade på samma gång
sången och ackompanjemanget, och något så ljuft och tjusande hade väl
Walter aldrig hört i hela sitt lif.
Det vaggade och snyftade i strängaspelet som suckar från ett längtande,
blödande hjärta, medan sången sväfvade som brinnande böner, än sakta
hviskande, än stigande och svällande. Den slutade med tre suckar, den
ena saktare än den andra, som liksom ströko Walter öfver kinden med
smekande ömhet. Han tog med handen till ansiktet och märkte att det
simmade i tårar.
»Ja, ser du,» sade spelmannen sakta och sträckte ut stråken emot Walter.
»Här ha vi tösen hängande på bågspetsen. Det gick som en dans!» och så
skrattade han liksom invändigt med ett besynnerligt doft skratt.
»Du kan visst spela allt,» sade Walter. Han kunde knappast tala.
»Ja, det tror jag nog jag törs säga,» svarade den främmande. »Är det
något du särskildt kunde ha lust till?»
»Kan du spela så där ståtligt och stort och bredt, så det låter som
glädje och festlighet?» frågade Walter.
»Det ska du genast få höra,» svarade spelmannen.
»Nu är det alltså kejsaren som kommer! Vi se redan hans följe där långt
borta på landsvägen, och nu ska vi ta emot honom med triumfmarschen.»
Han drog ett par stora ackorder öfver alla strängarna. Det lät som om
trumpeter och horn hade blåst fanfarer. Och så började triumfmarschen.
Den började dämpad, som om den väntade på någon som skulle komma, men
steg och steg beständigt i styrka.
»Där ha vi dem,» sade spelmannen och började buga. »Där ha vi kejsarens
följe, hans riddare och hofmän, och där — där ha vi kejsaren själf!»
Han bugade sig så djupt, att toppen af hans hägerfjäder rörde vid
landsvägen.
Det brusade af toner omkring Walter. Det var som om en hel orkester hade
utbrutit i jubel för att hylla kejsaren. Han tyckte nästan att han såg
honom rida förbi på vägen och bockade sig själf i största ödmjukhet.
»Nu draga de bort,» sade spelmannen, då musiken blef svagare och
svagare, till dess den helt dog bort.
»Och nu skratta vi åt hela packet!» sade han så och lät stråken flyga
öfver strängarna, så det klingade som ett gapskratt.
»Var det så du ville ha det?» frågade han Walter.
»Du var mig en fan till att spela,» sade Walter. Han kunde inte finna
ord för sin beundran. »Hvad är du egentligen för en människa? Hvad heter
du?»
»X. Y. Zeta, så mycket du vill veta!» svarade spelmannen och visade
honom spetsen af sin tunga.
»Nå, det angår mig för resten inte,» svarade Walter. »Och du lärer
naturligtvis inte konsten ifrån dig.»
»Det har jag redan gjort åtskilliga gånger,» svarade spelmannen. »Och
jag har haft många snälla lärjungar.»
»Men det tar väl en gräsligt lång lärotid, innan man kommer underfund
med ditt spelsätt?» sade Walter.
»Å, det är inte tiden det kommer an på,» svarade mannen. »De flesta
människor tro att det beror på det här!» och han viftade med handen. »I
stället för att det skall sitta här!» och han pekade med toppen af sitt
långfinger på pannan. »¯Här¯ sitter det, min herre! Jag skall säga dig,
att du är lika dum som de flesta andra. Du vill spela för människorna
hvad du själf tänker på. Hvad tror du folk frågar efter ¯dina¯ tankar?
Du skall spela för dem, hvad ¯de¯ helst vilja höra. Du skall spela för
dem hvad ¯de¯ tänka på. Du ska alltid veta: ¯Den¯ vill ha det så, ¯den¯
vill ha det så! Nu ska de få det precis som de vill ha det.»
»Men hur i all världen ska jag kunna veta hur de ¯andra¯ vill ha det?»
frågade Walter och gjorde stora ögon.
»Det ligger i luften! Det vädrar man,» svarade spelmannen och spärrade
upp näsborren som en jakthund.
»Nej,» svarade Walter. »Det vädrar jag aldrig. Jag har nog med att komma
under fund med hvad jag själf går och funderar på.»
»Ja, jag kan tänka det!» svarade spelmannen. »Och det är därför ingen
gitter höra på dig, och det är därför du blifvit så sorgsen, så du höll
på att gå och hänga dig.»
»Hur kan du veta det?» frågade Walter. Han blef riktigt rädd.
»Det såg jag genast på dig. Du såg så hängfärdig ut. — Men ser du, jag
har en liten dosa full med en ganska egen sort snustobak. Om du bara
skulle få en enda pris ur den dosan, då skulle du också genast få det
rätta väderkornet, så du alltid precis skulle förstå, hvad du ska spela
för folk.»
Härmed tog han fram en liten näfverdosa ur sin bröstficka och smällde på
locket med sina långa fingrar.
»Det måtte vara en riktig trolltobak, den där!» sade Walter och sneglade
till dosan. »Men det kostar väl stora pengar att få sig en pris ur den?»
»Hvad skulle du vilja bjuda mig?» frågade spelmannen.
»Jag äger intet annat i hela världen än mig själf,» svarade Walter
modfälld. »Hvad skulle jag väl då kunna ge dig?»
»Å, det är mycket bra,» svarade den främmande. »Det är alldeles nog om
du ger mig dig själf. Jag har en inbiten lust att rå om unga själar.»
»Hur menar du?» frågade Walter. »Hur ska vi göra upp handeln?»
»Det är mycket enkelt,» svarade spelmannen. »Jag ger dig nu på eviga
minuten en pris ur min dosa, och därmed är din lycka gjord. Sedan kan du
roa dig bäst du gitter i tio långa år, men efter den tiden tillhör du
mig. Då kommer jag och kräfver dig.»
»Tio år!» sade Walter gladt. »Det är ju en skön, lång tid. Och ännu är
jag bara aderton år. Men hur skall jag finna dig, när betalningstiden är
inne?» frågade han så.
»Det blir mycket enkelt,» svarade den främmande. »När stunden kommer,
ska jag skicka dig mitt visitkort. Men kom ihåg,» tillade han, och hans
underliga ögon blixtrade. »Kom ihåg, att om du lurar mig och inte
infinner dig, där jag stämt möte med dig, då är det slut med dig. Jag
tål intet uppskof i mina inbetalningar.»
»Du kan vara säker,» svarade Walter. »Jag ska inte låta dig vänta; men
låt mig nu få smaka på tobaken.»
Den långe herrn räckte den lilla näfverdosan tvärs öfver diket till
Walter, som dök ned i snuset med två fingrar, tog sig den största pris
han kunde åstadkomma, och snusade upp den i näsan med darrande ifver.
Han nös genast tre gånger och strax kände han som en smäll i
hufvudknoppen. Det blef så underligt klart inne i hjärnan på honom.
»Gif mig fiolen!» sade han ifrigt och räckte handen efter instrumentet,
som den främmande ännu höll.
»Var så god,» svarade mannen. »Här har du den! Nu kunna vi ju genast
försöka om mitt medel hulpit dig. Spela mig nu ett stycke, sådant som du
tror att ¯jag¯ skulle tycka om det.»
Walter stirrade på honom. Plötsligt tyckte han, att mannen hade fått ett
helt annat utseende.
»Du är stygg,» sade Walter. »Du är elak och fräck! Nu ska jag spela ett
stycke efter ¯ditt¯ sinne.» Han satte stråken till fiolen, och det var
som om den dansade af sig själf. Den flög så lätt som en ljusstråle
öfver strängarna, och allt hvad Walter ville den skulle spela, det
spelade den ögonblickligen.
Det var en vild, flygande dans med skärande oljud och vågade språng och
långa drillar, som tjöto som hånskratt.
Den långe herrn knäppte med fingrarna. »Bravo! Bravo!» ropade han.
»Precis som jag vill ha det! Det var en dans med fart och humör, och
inte något känslopjunk. Ja, nu är du klar till att hjälpa dig själf!»
Därmed slog han sin stora kappa öfver axeln och nickade till Walter.
»Farväl så länge, min lilla lärjunge!» ropade han. »Alltså om tio år!
Och pass på att vara precis!» och därmed gick han med så långa steg in
emot skogen, att han inom ett par sekunder var försvunnen. Det var som
om han blåst bort som en låga.
Walter rätade på sig. Det föreföll honom som han plötsligen blifvit en
hel karl och han grep fast om halsen på sin fiol som om han fått tag i
den för första gången i lifvet, och så vandrade han ut i världen för att
pröfva sin lycka.
Han märkte genast, att den pris han fått af mäster-spelmannen hade
klarat alla hans begrepp. Nu gick han icke längre och grubblade öfver
sina egna tankar, han spelade allt hvad de andra önskade, och han kunde
genast se på deras ögon hvad de ville höra.
En ville ha det vildt, en annan ville ha det mildt. En ville ha det
roligt, en annan varmt och soligt. En ville ha det flott och fräckt, en
annan ville ha det stramt och korrekt. Somliga tyckte om sant och fromt,
andra nöjdes med grant och tomt.
Walter visste precis hur de önskade det, och alla voro de så innerligt
nöjda med honom. Och han spelade sig fram till ära och heder, till
gyllene dukater och granna kläder, och alla slogos om att få tag i
honom.
Enhvar tyckte, att Walter just spelade ¯honom¯ till nöjes, och Walter
log emot hög och låg, emot flickor och gossar. Han brydde sig inte mera
om ¯hvad¯ han spelade, bara alla voro nöjda med honom och sade honom
vackra saker. Slutligen blef han fast i kungens gård, ty ingen kunde som
han läsa kungens tankar och spela dem fram på fiolen. Och han gick klädd
i sammet och siden, med rosetter vid knäna och diamantring på
lillfingret, och med doftande olja i håret.
Och han hade blifvit så fin och förnäm, att folk reste sig när han kom
in i rummet. Och ve den, som vågade säga ett ord eller röra på sig när
Walter satte stråken till fiolen. En sådan blef genast utkörd ur
kungasalen.
Förr i världen hade Walter knappast någonsin lämnat fiolen ur händerna,
men nu hängde den på väggen när han inte spelade för folk. Han tyckte om
att hvila sig mellan allt det där eviga spelandet, och för resten hade
fiolen blifvit så främmande för honom, sedan den inte mera spelade hans
egna, men bara alla andra människors tankar.
Ibland kunde Walter plötsligt tänka: »Hvad är det som fattas mig? Jag
har ju allt hvad en människa kan önska sig: pengar och heder och min
konungs ynnest, och jag behöfver aldrig ängsla mig för morgondagen. Hvad
¯är¯ det väl som fattas mig?» Han undrade då, om det kunde vara tanken
på att all denna härlighet en gång skulle taga slut, när spelmästaren
kallade honom att möta sig. Men det föreföll honom att vara något så
långt borta i en aflägsen framtid, att han inte alls behöfde bekymra sig
däröfver. Han tänkte inte på att åren gingo. Han räknade dem aldrig och
han märkte därför icke, att det kom en dag då de tio åren voro slut.
Det var en kväll, Walter hade spelat för kungen. Han hade spelat många
lustiga och glada saker, ty han hade genast sett på kungens ögon att han
var i upprymd sinnesstämning och önskade muntra visor. Nu hade alla gått
till ro, men Walter dröjde ensam kvar i den stora salen.
Han kände sig inte glad till mods, men han kunde inte förklara sig
grunden därtill. Måhända var det därför, att han i kväll helst hade
velat spela de sorgliga melodier, af hvilka hans hjärta var fullt, men i
stället hade han varit tvungen att spela alla kungens glada tankar.
Och inte hjälpte det att kungen klappat honom på axeln och sagt, att han
var den bästa spelmannen i hela världen. Den stora salen var nu tom, och
i Walters hjärta var det också tomt. Han stod med fiolen i handen och
såg på månskenet, som silade in genom fönstren. Då tyckte han plötsligt,
att det blixtrade alldeles tätt utanför det mellersta fönstret, men han
tänkte att han nog sett galet, ty himlen var ljus och stjärnklar.
Han gick ändå nära fönstret för att titta ut, och då fick han se något
som låg och lyste på fönsterkarmen utanför. Det var en liten bit
skinande hvitt papper. Han räckte handen ut efter det, och då såg han
tydligen i månskenet hurusom på papperet stod skrifvet med stora
bokstäfver: »X. Y. Zeta väntar dig i morgon vid soluppgången på
stenberget. Kommer du icke, så kommer jag och hämtar dig.»
Plötsligt stod det klart för Walter, att de tio åren just voro slut
efter denna midnatt, och nu var han icke mera sin egen herre. Nu hade
tiden kommit, då han skulle afbetala sin skuld.
Hvad skulle nu komma?
Det ryste i honom af en obestämd fasa för något obekant, som skulle göra
slut på hans frihet. Och hvad var det för resten för en frihet han haft?
Han som varit kungens och hvar mans tjänare. Han som hade gjort hela
världen till viljes, men tegat med hvad han själf hade att säga. — Men
nu var det inte tid att stå och sörja. Det var bara att lägga benen på
nacken och ge sig i väg för att inte komma för sent.
Han tryckte hatten ned öfver pannan, tog fiolen under armen, slog kappan
öfver axlarna och skyndade ut i natten.
Det var en skön, kall månskensnatt. Himlen var ljus och stjärnströdd och
månskenet flöt i strömmar öfver jorden. Walter sprang allt hvad han
kunde, ty det var en ganska lång väg upp till stenberget. Han såg sin
långa skugga springa bredvid sig på den hvita vägen. Nu kom han in i
skogen, och då han gått några timmar, såg han hur stjärnorna började
blekna. Det ljusnade i öster, och snart skulle solen gå upp. Han
skyndade då framåt med dubbel fart och snart var han ute ur skogen och
uppe på vidderna. Han kunde redan se stenberget rakt framför sig. Rundt
omkring bredde sig öppna fält med kort gräs. Där brukade herdarna vakta
sina hjordar. I morgonrodnaden kunde han skönja hur det rörde sig mellan
de små buskarna. Det var de ulliga ryggarna af fåren, som började vakna.
Då hörde Walter plötsligt en så egen melodi. Först trodde han att det
var en fågel, men nu förstod han, att det var någon som blåste på flöjt.
Så brådt han hade, fick han ändå lof att stanna och lyssna.
Han tyckte det var den vackraste, enklaste melodi, han nånsin hört. Den
lät som om morgonstjärnan själf skulle ha sjungit den uppe i himlen, så
klar och lycklig tonade den här i ensamheten. Den trängde helt in i
Walters hjärta och fyllde honom med en så ljus och stilla glädje, att
tårarna kommo honom i ögonen. Nu såg han hvarifrån tonen kom. Det var en
liten ljushårig herdegosse, som satt på en sten och blåste flöjt.
»God morgon!» ropade Walter till honom. »Hvad du spelar vackert!»
Gossen såg upp, men svarade inte. Efter en stund började han blåsa igen.
»Så vackert du spelar!» sade Walter åter. »Är det för fåren du blåser?»
»Jag blåser för mig själf,» sade gossen sakta och spelade vidare utan
att bry sig om Walter.
»Hvar har du lärt dig den där vackra visan?» frågade Walter ånyo.
»Den sitter här i pipan,» sade gossen och vände på flöjten. »Jag tycker
om den, därför låter jag den komma fram.»
Morgonrodnaden blef allt starkare på himlen, och Walter började känna en
underlig frossa öfver hela kroppen. Det var något som sade honom, att
hans öde snart skulle vara afgjordt, och han blef med ens så förfärligt
rädd, att han tyckte han hellre skulle vilja dö än gå upp till
stenberget.
»Hör du, lilla gosse,» sade han till herdegossen. »Jag skall vara på
stenberget vid soluppgången, men jag är så förfärligt rädd.»
»Hvad är du rädd för?» sade gossen och skrattade. »Är du rädd för
solen?»
»Nej, jag är rädd för någon jag skall möta där, en sträng herre, som
vill mig illa.»
»Inte ska du vara rädd,» sade gossen. »Här uppe finns inga stygga. Här
är godt att vara.»
»Men den mannen jag ska möta,» sade Walter. »Han bor inte här. Han
kommer för att ta mig bort med sig. — Vill du inte gå med och försvara
mig?»
»Jag har ju inte så mycket som en käpp,» sade gossen.
»Det gör ingenting,» sade Walter. »Men jag skulle känna mig så trygg om
du ginge med mig.»
»Ja, kan det göra dig glad, så kommer jag gärna med,» sade gossen. »Men
då få vi allt skynda oss, så jag fort kan vara tillbaka till fåren
igen.»
Han lade sin lilla hand i Walters, och de började båda att springa allt
hvad de kunde; gossen på sina bara fötter, Walter på sina sporrklädda
stöflar. Då de nalkades stenberget, såg Walter hurusom en lång, gänglig
figur stod emot en af de bara tallarna där uppe, och han förstod genast
hvem det var.
»God morgon,» sade spelmästaren och tog till mössan med två fingrar.
»Det är bra, att du är punktlig. Men hvad är det för ett påhäng du har
med dig? Hvad ska ungen där att göra?»
»Å, jag skulle vilja, att du också hörde ¯honom¯ spela en gång,» svarade
Walter. »Jag för min del har aldrig hört något vackrare.»
»Den där bytingen!» sade den långe herrn hånfullt. »Är det på den där
flöjten han spelar?»
»Ja,» svarade Walter. »Och det gör han så vackert, att man inte kan låta
bli att gråta.»
»Då måtte man vara ett sådant smörhjärta som du,» svarade spelmästaren
och skrattade. »Du skall väl inte kunna inbilla mig, att ¯jag¯ skulle
kunna gråta öfver att en bondunge blåser flöjt?»
»Ska vi slå vad?» sade Walter. »Så sant jag står här, så ska han kunna
spela tårar i dina ögon.»
»Men hvad ska vi slå vad om?» frågade spelmästarn.
»Om min frihet,» svarade Walter. »Om du bara fäller en enda tår när han
spelar för dig, då har han betalat min skuld, då har du ingen rätt öfver
mig längre.»
»Topp!» svarade den långe. »Det är jag med om! Men nog kunde vi spara
oss den komedin, ty när solen går upp är du i alla fall min.»
Den lille gossen hade inte alls förstått hvad de två talade om. Han stod
och såg ut öfver det vida landet, som låg i morgondimmorna och väntade
på solen.
»Vill du spela det stycket, jag hörde, en gång till?» frågade Walter.
»Ja, om du vill, då gör jag det gärna,» svarade gossen och började
genast att spela.
Den långe herrn satt på en sten med ryggen vänd till hälften emot honom
och tycktes icke ge minsta akt på hvad han spelade, men efter en stund
vände han litet på sig, och bäst som det var, hade han gjort helt om.
Han satt med armbågarna mot knäna och hufvudet stödt i händerna och
lyssnade.
Walter märkte att det försiggick en så märkvärdig förändring i hans
ansikte. Hans långa, smala ögon, som han annars knep ihop, öppnade sig
och skeno som två flammor. Hans breda mun upphörde att le, och hans
lilla, smala panna fick några djupa veck mellan ögonbrynen, som kommo
honom att se så allvarlig och sorgsen ut.
Den lille gossen gaf icke minsta akt på honom. Han spelade i allt lugn
på sin flöjt, och det klingade så klart och lyckligt i morgonluften där
uppe på berget, medan det blef rödare och rödare på himlen. Det var
nästan som om flöjttonerna lockade solen närmare och närmare.
Walter kände en sådan frid och lycka strömma in i sin själ, att han rent
glömde bort, att det var hans eget lif som stod på spel. Men då han såg
bort till den store spelmannen, ja, då fick han se något så underbart.
Tårarna tillrade ur hans ögon och föllo i tunga droppar ned mellan hans
långa fingrar.
»Du gråter!» ropade Walter. »Se, du gråter! Nu har du ingen rätt öfver
mig mera.»
»Jag gråter visst inte!» svarade den långe herrn förargad och torkade
fort bort tårarna med baksidan af handen. »Men man får en så otäck
snufva här uppe i morgondimmorna. Jag är inte van att vara så tidigt
ute.»
»Visst gråter du!» ropade den lille gossen. »Men hvarför gråter du?»
»Din satans unge!» ropade den långe herrn och reste sig. »Hvarför skulle
du komma och blanda bort korten för mig?»
Hans ögon blixtrade och han såg så där grym och elak ut, som Walter kom
ihåg honom från deras första möte. Men gossen lät icke skrämma sig. Han
fortsatte att blåsa på sin flöjt i all stillhet, medan de första långa
solstrålarna sköto upp öfver horisonten.
»Ja, jag ser, jag har förlorat spelet,» sade den store spelmästarn och
slog kappan stramt öfver skuldrorna. »Men mister du en, stå dig tusen
åter, och inte må du tro jag grämer mig öfver förlusten af en sådan
sparfunge som du!»
Han spottade framför sig så det fräste i kiselstenarna, och så gick han
med långa steg, utan att vända sig, bort öfver stenberget och försvann
bak klipporna.
»Hvad det var synd om honom!» sade den lille gossen och såg efter honom.
»Han såg så ledsen ut!»
Walter darrade öfver hela kroppen. Han böjde sig ned och tryckte gossen
fast till sig.
»Ja, nu får jag springa tillbaks till fåren,» sade den lille och gjorde
sig lös, och så sprang han allt hvad han orkade nedför berget.
Men Walter tog fram fiolen och såg länge på den.
»God morgon, min hjärtevän!» sade han och vände på den i morgonsolen.
»Det är länge sedan vi två mötte hvarann på tu man hand. Det är som om
jag rent skulle ha glömt bort dig för alla de människor vi skulle spela
för. Men nu ska vi allt börja ett nytt lif tillsammans. Nu vet jag hur
man ska spela. Man ska spela för sig själf!» och så kysste han fiolen.
Alla mina lamm och alla mina björnungar.
Det var en gång en liten prinsessa, som var mycket lycklig.
Hon ägde allt det bästa i världen; en pappa och en mamma och ett litet
hvitt hus, som låg midt på en stor grön äng, full af hundra tusen
millioner hvita blommor.
Och där på ängen hade hon också en hel skara af små hvita, krusiga lamm.
Man kunde icke se något sötare! De voro så runda och mjuka som bollar,
med nosar så ljusröda som rosenknoppar och klara gröna ögon.
Så snart prinsessan hade kommit upp om morgonen, hade blifvit tvättad
och fått på sig sin hvita klänning, skyndade hon sig ut på ängen,
klappade i sina små händer och ropade:
»Alla mina lammungar! Alla mina lammungar! Kom, så ska vi dansa!»
»Bää, bää,» ljöd det från alla håll, och så kommo alla de hvita lammen
tumlande från ängens olika sidor, och då började där en munter dans.
Prinsessan i midten och alla de små krusiga lammen rundt omkring hoppade
och sprungo på det gröna gräset, till dess prinsessan föll omkull med
benen i vädret.
Då lade de sig alla ned på de hundra tusen millionerna blommor och läto
solen skina på sig.
»Å, hvad jag är lycklig!» sade den lilla prinsessan. »Ingen i hela vida
världen är så lycklig som jag!»
Ängen buktade sig i backar och dalar och var här och där bevuxen med
stora träd, men längs ena sidan gränsade den till skogen, den stora,
allvarliga granskogen, som växte upp efter berget.
Mellan ängen och skogen var en hög, hög gärdsgård af långa, smala
granstammar, och man kunde blott på ett enda ställe komma igenom den.
Midt på gärdsgården fanns en liten grind, men till den hade prinsessan
nyckeln.
Men djupt inne i den mörka granskogen bodde en ung prins. Han hade byggt
sin jakthydda där inne och höll sig där en björngård.
Innanför ett stängsel hade han sex små björnungar, de allra roligaste
man kunde se.
De sågo ut som sex lefvande muffar, med täta, silkesmjuka pälsar, stora
mjuka tassar och små lömska och dumma ögon, som sutto på sned i
hufvudet.
Så snart prinsen hade kommit upp om morgonen och hade badat sig i källan
och klädt sig i sin jaktdräkt, gick han bort till sin björngård, öppnade
grinden och ropade:
»Alla mina björnungar! Alla mina björnungar! Kom så ska vi leka!»
Och så kommo alla sex björnungarna rusande ut som sex glada skolpojkar
och kastade sig öfver prinsen.
De rullade honom omkring på gräset, slogo honom med tassarna, lyfte
mössan af honom och slogo kullerbyttor öfver hans ben.
»Oj!» ropade prinsen. »Ingen i hela världen har så lifvadt som jag!»
Men så hände det en dag, att då prinsessan kom ut på morgonen och ropade
på sina lamm, kom intet af dem springande.
Hon ropade och ropade och klappade i händerna, men förgäfves.
Då började hon springa omkring för att leta efter dem, och i en grop
under ett stort askträd fann hon dem alla hopkrupna.
De lågo så stilla som en snödrifva, men de skakade alla öfver hela
kroppen och blinkade med sina gröna ögon, och när hon talade till dem,
svarade de endast: »Mää! Mää!» med små darrande röster.
Då förstod prinsessan, att något måtte ha skrämt dem, och hon satte sig
att vakta på dem.
En stund efteråt såg hon, att någon kom gående och stannade och tittade
ut mellan gärdsgårdsstörarna. Då reste hon sig och gick bort till
gärdsgården och tittade in i skogen.
Där stod prinsen!
Han var klädd som en riktig prins, må ni tro! Han hade röd sammetsblus
och stöflar med sporrar. I mössan hade han tre orrfjädrar, och om halsen
hade han svansen af en ekorre, som han själf hade skjutit.
Den lilla prinsessan stack sin lilla näsa in mellan gärdsgårdsstörarna.
»Är det du, som skrämmer mina lamm?» frågade hon.
»Det var väl mina björnungar,» svarade prinsen. »Jag var ute och
promenerade med dem i soluppgången.»
»Har du björnungar?» frågade prinsessan. »Akta dig, du, de kan vara
farliga!»
»De ä’ så lifvade!» svarade prinsen. »Men hvad gör du med dina dumma
lammungar?»
»De ä’ så söta!» sade prinsessan.
Emellertid måste prinsen lofva, att aldrig mera gå förbi med sina
björnungar, ty när lammen endast kände lukten af dem på långt håll, voro
de nära att dö af ångest.
Han höll också hvad han lofvade, men däremot kom han själf ofta på andra
sidan gärdsgården och stod och hängde och tittade in mellan stolparna på
prinsessan, som dansade med alla sina lamm bland de hundra tusen
millionerna hvita blommor på den gröna ängen i solskenet.
När hon icke orkade dansa mer, hände det att hon gick bort till
gärdsgården, och där stodo hon och prinsen och pratade.
Störarna stodo så tätt, att de blott kunde se hvarandra med ett öga i
sänder, och där stodo de och klämde fingrarna kring gärdsgårdsstörarna,
och stucko nässpetsarna in i mellanrummen.
En dag hade prinsen sin ena hand ombunden.
»Hvad har du gjort med din hand?» frågade prinsessan.
»Stött den på en sten!» svarade prinsen.
»Visst inte!» ropade prinsessan.
»Rifvit den på en gren!» sade prinsen.
»Visst inte!» svarade prinsessan.
»Nåja ... en af björnungarna har bitit mig,» sade prinsen.
»Där ser du, hvad jag sa!» sade prinsessan. »De ä’ farliga! Och när de
nu få stålklor och huggtänder, bli de ännu farligare!»
»Ja, men de ha en päls, som är så mjuk som silke och så tät som sammet,
och det är så läckert att klappa dem!»
»Kanske det också blir läckert, när de biter hufvudet af dig?» sade
prinsessan.
»Pytt!» svarade prinsen. »Det förstår du inte!» och så gick han.
Så gick sommaren. Lammen växte så fort, att man nästan kunde se det;
mycket fortare än små barn.
De voro icke längre så mjuka och runda, icke så lätta i kroppen och så
hvita i ullen, och när prinsessan klappade i händerna och ropade:
»Kom så ska vi dansa!» togo de endast ett par skutt och började därpå
beta i all maklighet.
»Ni är inte så söta som förr!» sade prinsessan och såg missnöjd på dem.
»Ni börjar att se så långnästa och dumma ut.»
Prinsens björnar växte också för hvar natt.
De voro icke längre så muntra och lekfulla.
De började att få stålklor och huggtänder, och deras ögon sågo för hvar
dag allt lömskare ut.
»Jag tror, att prinsessan har rätt,» sade prinsen. »Ni är inte att lita
på!»
Då hände det en morgon, när prinsessan kom ut, att hon fann ett af sina
lamm dödt på ängen.
Det hade blifvit bitet i halsen, och blodet flöt öfver gräset och
fläckade de hvita blommorna ända bort till gärdsgården, som på detta
ställe var nedbruten med våld.
Prinsessan blef både ond och ledsen, och hon befallde sitt folk, att de
skulle göra gärdsgården dubbelt så hög på detta ställe.
Mest ond var hon dock på prinsen. Hvarför passade han icke på sina
björnar!
Då hon nästa morgon kom ut, såg hon att på gärdsgården hängde den
finaste kappa af röd sammet, fodrad med björnskinn och med två gyllne
spännen till halsknäppe.
Hon förstod genast, att det var en gåfva från prinsen. Han hade dödat
den björnunge, som bitit hennes lamm och fodrat kappan med skinnet.
Men hvad brydde hon sig om det!
Fina kläder kunde hon få så mycket hon ville. Men ingen hade lof att
röra hennes lamm!
Hon lät kappan hänga, och då åskregnet kom, blef den alldeles förstörd.
Nu vågade icke prinsen visa sig mera vid gärdsgården, och prinsessan
kunde vara i fred med sina lamm. Men ju längre sommaren led, dess mindre
brydde hon sig om dem.
»Ni är inte längre små glada, hoppande lamm,» sade hon till dem. »Ni är
snart en hop gamla tråkiga får; — gå er väg!»
Och fåren hoppade åt sidan och läto henne gå förbi. De ville numera
också helst slippa att dansa. De stodo helst och mumsade och mumsade på
det gröna gräset från morgon till kväll.
Prinsessan hade också fått en ny hvit klänning, som räckte ända ned till
fotleden, hon kunde icke rusa omkring så vildt som förr.
Hon gick omkring på den gröna ängen och suckade och band kransar af alla
de hvita blommorna. Men inne vid jakthyddan satt prinsen, mörk i hågen
och såg på sina björnungar. De voro snart vuxna björnar med väldiga
tassar och en tung, luffande gång.
»Odjur!» sade prinsen och knuffade dem. »Hade inte en af er dödat
prinsessans lamm, så hade jag inte så tråkigt, som jag nu har!»
Men så hände det en afton, då prinsessan gick på ängen, att hon fick se
prinsens röda sammetsjacka lysa bakom gärdsgården. Han stod där och
hängde liksom förr i världen.
»Hvad gör du där?» frågade prinsessan.
»Man måtte väl ha lof att titta!» svarade han.
Prinsessan teg. Hon fortfor att binda på sin krans.
»Du ville inte ha min kappa,» sade han därpå.
»Tror du, att man betalar rödt blod med röd sammet?» svarade hon.
»Pytt, fårblod!» sade prinsen.
»Oskyldigt blod,» sade prinsessan. »Du ska skjuta dina björnar!»
»Jag har ju skjutit den, som bet ditt får!» svarade prinsen.
»Ja, men de andra också!» sade prinsessan.
»Nej!» ropade prinsen.
Då gick prinsessan så långt bort på ängen, att han icke kunde tala med
henne längre.
Nästa afton stod han där igen.
»Hvarför dansar du inte mera med dina lamm?» frågade han.
»De ä’ gamla får nu,» svarade prinsessan. »De ä’ inte längre glada att
dansa med. Men hvarför går du inte hem och leker med dina björnungar?»
»De ha blifvit vilda björnar,» svarade prinsen.
»Skjut dem!» sade prinsessan.
»Nej!» svarade prinsen, och så gick han.
Tredje kvällen stod han där igen och hängde.
»Prinsessa!» sade han. »Öppna dörren, så ska jag komma in och dansa med
dig. ¯Jag¯ kan dansa, må du tro!»
»Ja, om du först skjuter dina björnar,» sade prinsessan.
»Ja, jag ska väl göra det då,» svarade han.
»Hur många har du?» frågade prinsessan.
»Jag har tre,» svarade prinsen och tittade upp i träden.
»Å, du har bestämdt flera,» sade prinsessan.
»Nåja, jag har kanske fyra,» svarade han.
»Inte fler?»
»Jag har ju sagt dig, att jag har fyra,» svarade han och såg ned på sina
skor.
»Ja, då tror jag dig ju,» sade prinsessan. »En prins kan inte ljuga.»
»Det är sant; jag har visst fem!» svarade prinsen och ref af sig mössan,
»men den femte är den allra bästa, och den skjuter jag inte.»
»Ja, då går jag!» sade prinsessan.
»Jag skall sätta den i bur!» ropade prinsen efter henne.
»Björnar vilja inte bo i bur,» svarade hon.
»Jag skall smida den i länkar.»
»Den sliter sina länkar,» svarade prinsessan.
Nu var hon långt, långt borta som en hvit prick mellan de hvita
blommorna.
»Ja, då ¯ska¯ jag skjuta den! Jag ska! Jag ska! Lofva mig bara, att du
vill öppna grinden och släppa in mig på ängen!»
»Kom igen i morgon!» svarade prinsessan.
Nästa morgon stod prinsen åter vid gärdsgården.
»Nu är det gjordt!» sade han. »Jag har skjutit mina björnar!»
»Talar du sanning?» frågade hon.
»Dagsens sanning,» svarade prinsen.
»Se mig in i ögonen, när du säger det,» sade prinsessan.
»Ja, men jag kan ju bara se ditt ena öga genom gärdsgården,» svarade
han.
»Då får jag väl öppna grinden,» sade hon, och så satte hon nyckeln i
låset och släppte in prinsen på ängen.
Där stod han nu i sin röda sammetsblus, stöflar med sporrar, orrfjädrar
i hatten och ekorrsvansen kring halsen.
»Tror du mig nu?» frågade han. »Hvad ser du i mina ögon?»
»Jag ser mig själf!» svarade prinsessan och skrattade. »Jag står där i
min hvita klänning midt på ängen med de hundra tusen blommorna!»
»Och nu ska vi dansa!» sade prinsen och tog henne om lifvet, och så
började de att dansa.
Det gick som en hvirfvelvind öfver gräs och blommor, öfver backar och
dalar, hela den gröna ängen igenom.
Månen gick upp som en stor röd sköld öfver fjärden, och stjärnorna kommo
fram på himlen, och daggen föll på gräset, men de fortforo att dansa,
medan prinsen sjöng:
»Hasselbuskar de ä’ små,
de ä’ fulla af nötter!
Dansa lätt min unga brud,
du fryser om dina fötter!»
Och om de icke ha upphört att dansa så dansa de ännu.
Moster Kajsas skrin.
Det var en gång en gosse, som hette Erik. Han var både stark och vacker,
och han kallades af de andra unga gossarna för »starka Erik», men
flickorna kallade honom »vackra Erik».
Han hade just ingen lust att arbeta men stod gärna i byns utkant vid den
stora gröna planen, där ungdomen om sommarkvällarna lekte eller slogo
boll.
Här stod han med ryggen mot muren, armarna i kors och sin lilla
tobakspipa i munnen. När flickorna gingo förbi, nickade han vänligt, och
var det en vacker flicka, lyfte han höfligt på mössan, men när gossarna
gingo förbi, skickade han ofta ett försmädligt ord efter dem. Han mokade
gärna gräl, ty han tyckte om att slåss.
Också var han så stark, att de flesta voro rädda att slåss med honom,
och i hvilket spel han gaf sig in, vann han.
Erik hade hvarken far eller mor, och för resten endast en släkting; det
var gamla moster Kajsa.
Moster Kajsa var en gammal ogift kvinna, fattig och ful, alldeles
förskräckligt ful, tyckte den vackra Erik.
Hennes kropp var liten och hoptorkad, och hon kunde icke hålla hufvudet
upprätt på halsen. Det hängde och slingrade som på ett nyfödt barn.
Ögonen voro små och röda, och den långa näsan hängde ända ned öfver den
tandlösa munnen. Att ögonen sågo goda och vänliga ut, och att munnen
kunde säga milda ord, det märkte icke Erik.
»Det är förskräckligt, hvad moster Kajsa är ful,» sade han endast. »Det
är inte underligt, att käringen aldrig har kunnat få en man.»
Om lördagskvällarna brukade gamla moster Kajsa gå upp till kyrkogården
och vattna grafven, och då hände det ofta, att hon gick förbi Erik, som
stod vid muren och rökte på sin pipa; ty moster Kajsas lilla hus låg
alldeles intill den gröna planen, där de unga lekte.
När då moster Kajsa kom stapplande fram vid sin käpp, med en liten
vattenkanna i den andra handen, nickade hon vänligt till Erik och sade:
»God afton, vackra Erik!»
Och Erik gaf henne en liten nådig nick tillbaka och svarade:
»God afton, gamla fula moster Kajsa!»
Då hände det en afton, medan Erik kastade boll med några kamrater ute på
ängen, att han så häftigt slog till bollen, att hans ena byxknapp flög
af, och han var på vippen att tappa byxorna.
De andra började att skratta, och då blef Erik röd i ansiktet. Han tålde
icke, att man skrattade åt honom; han ville bara beundras.
Han tog ett grabbtag i linningen på sina byxor, men i detsamma såg han
upp till moster Kajsas lilla hus. Hon satt där uppe i fönstret bakom
geranierna och stickade på sin strumpa, och nu vinkade hon till Erik och
öppnade fönstret litet på glänt:
»Kom upp, Erik, så skall jag hjälpa dig!»
Erik hade aldrig förr varit inne i moster Kajsas hus.
Det var så litet, och fönsterna så små, att han nu mätte det från
skorstenen till jorden. Han trodde, att han väl knappt skulle kunna stå
rak där inne. Då han kom genom ingångsdörren, måste han uppför en liten
hönstrappa, ty moster Kajsa bodde på öfre botten. Inunder bodde en
skomakare.
Ofvanför trappan låg moster Kajsas lilla rum. Det var så litet, att om
Erik hade lagt sig på golfvet och sträckt ut sig i sin fulla längd,
skulle han ha blifvit tvungen att draga fötterna till sig, och han måste
böja hufvudet för att komma in genom dörren, men då kunde han nätt och
jämnt stå rak under taket.