Förberedelser.
Aldrig har en jordisk verld, sägs det, varit värre splittrad än vår
nuvarande, som är bräddfull af alla slags föreningar, utom möjligen de
äktenskapliga, hvadan dessa senare så mycket oftare beskrifvas både på kors
och tvärs af våra moderne diktare. Men mig vetterligt har ännu ingen hittat
på att förklara, sönderdela och åter sinka i hop det sakförhållande, att
vår tids qvinnor ha en stark fallenhet för, att, till trots för den gamla
naturlagen om motsatta köns dragning, sammanklumpa sig inom sitt eget,
eller ock rent af sammangadda sig liksom bi utanför den öfverfylda kupan
under svärmningstiden. Naturligtvis kan ingen begära att jag skall
dissekera detta nutidsfenomen, ty jag har i våra likställighetsdagar samma
rättighet som många a£ våra skriftställare och föreläsare, att smita ut
från en vetenskaplig svårighet, med förklaring att »här ej är rätta
platsen» för dess anbringande, samt att jag endast velat påpeka den
märkliga omständigheten, att 5 svenskor slöto sig tillsammans för att, utan
annat beskydd än himlens (som ännu räknas till maskulinum) göra en fotresa
i det märkliga land, hvars fjell ju skola öfverlefva verldens förstöring.
Sedan fyra af oss på en profvandring i Danmark öfvertygat hvarandra om, att
ingen af oss tagit ömmare intryck af skomakares spetsigheter, uppgjordes
vilkoren för den blifvande fotresan i Norge. A: ett osvikligt godt lynne;
b: hvardera en rensel, hvars innehåll ej fick öfverstiga en tyngd af 15
skålp.; c: fritt val mellan ett paraply och en käpp, som _icke_ skyddar mot
regn; d: hvardera 100 kr., antingen i fickan eller i en liten vaxdukspåse,
buren som amulett på ett osynligt band kring halsen då vi lemna Kristiania;
e: alla manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres
endast för _yrkesförare_, i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa
vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar, floder, strömmar och
elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af sällskapets
ungdom hjelpa Ave öfver.
Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette
person, en qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen
på en specialkarta öfver Kristians amt.
Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare,
blefvo beslut och handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling
till turister skedde något hastigare än vi sedan kunnat önska, i det
drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif, endast bestod af
våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och
hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte
reskamrat, en medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas,
då jag senare talar om allas vårt intima förhållande till kandidaten under
alla faror och lefnadsbehof.
Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela
sällskapet:
_Kandidaten_ (som just håller på att skapa sig ett _namn_), 29 år, försedd
med helsa, matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll
lyckligtvis aldrig i sin helhet blef utforskadt, fast vi mer än anade, att
diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af hela, hvita
linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt
klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal
och en svart gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under
renseln, och ett par i »Dagens Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett
snöre vid kandidatens lifrem, förde en något bakåtvänd sväfvande tillvaro
under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en hatt, som enligt
en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att
kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning.
Så kommer:
_Ellen_ (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon
henne oförklarlig orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de
namn hon lagligen erhållit i dopet och påtvingat henne detta), hon är
begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta på nacken; ett ypperligt
lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver höft och
skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet,
nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är
sällskapets vägvisare, troget understödd af:
_Heggen_, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med
grå gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig
ressjal öfver skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt
lynne och ett dopnamn, som blott begagnades i svalare stunder. Vidare:
_Hertha_, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt
påstående iklädd en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för
öfrigt hemsydd rensel, buren i plaidrem på sidan, handskar och stor
uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla väder och förhållanden samt
under vandringarna hyllande valspråket: _Festina lente_.
Och så kommer _undertecknad_, 53 år, om man ej vill räkna mig det till
godo, att jag är född de sista dagarne i december i thet året 1832. God
fotgängerska, utom när det gäller att gå öfver strömmar och deras gelikar,
hatare af stor packning i allmänhet och af den hemgjorde renseln i
synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena
skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång
tvålplåster, som aldrig efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet
möjligen kunde behöfva visa på de norska gästgifvaregårdarne.