Med förvåning och, jag måste säga det uppriktigt, med ledsnad läste jag
för någon tid sedan på Helsingfors Morgonblad ert "Svar till den gamle
trädgårdsmästaren", i synnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant
anledning påstår er vara den, till hvilken min gamle vän skrifvit de
underrättelser om sin dotters sorgliga öde, dem jag låtit införa i
nyssnämnda tidning och kallat "Den gamle trädgårdsmästarens bref". Då
många af mina och den numera aflidnes gemensamma vänner, boende i
skilda orter af landet, känt min föresats att offentliggöra dessa bref
och samma aktningsvärda personer nu öfverraskas af ett svar, utgifvet
för dens, som fått brefven, och fullt af hårda beskyllningar mot den
fromme och fridsamme mannen, hvad skola de väl, åtminstone i första
ögonblicket, tänka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och
hållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel
att under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min hand
sin bekännelse och sina sorger för att sedan bryta lös och anfäkta hans
vördnadsvärda och skuldlösa minne. Må ni därföre själf döma, om min
ledsnad icke varit billig och om jag icke haft skäl att så fort som
möjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit
svaret, äfven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det
kunnat falla er in att yrka sådant, förekommer mig verkeligen
oförklarligt, så mycket mer som stor anledning är att förmoda, det ni
alldeles icke känt den person, från hvilken ni säger er hafva fått
brefven. Åtminstone har man i annat fall svårt att begripa er
fullkomliga okunnighet om hans redan för en god tid tillbaka inträffade
frånfälle. Det är dock vanligt bekanta emellan, att den ena får veta af
den andras död, så att, då man ser någon skrifva bref till en, som
redan en längre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att
förtroligheten varit ringa eller ingen. Också bestyrker ert svar i
flere punkter sannolikheten af en sådan förmodan. Ni tyckes nämligen
antaga, att min aflidne vän all sin tid varit trädgårdsmästare, och vet
ej, att han ända till sitt femtionde år, då hans ålder och andra
tillfälliga omständigheter tilläto honom att välja ett oberoende
lefnadssätt, varit en nitisk och verksam ämbetsman i staten. Att jag
kallade honom trädgårdsmästare, kom blott däraf, att han själf i
förtroligare brefväxling plägade underteckna sig så. Väl älskade han
ensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på vägen
att krossa hans hjärta, och sant är äfven, att han någon gång fick
anledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på
världserfarenhet i yttre mening, men allt detta störde icke hans lugna
verksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhället
än vården af en trädgård. Han var en vän af blommor, och han var det
redan som ung; orätt tror ni dock, att han lefvat ett medvetslöst lif,
liksom begrafven i ett blindt tycke för dem. Han älskade dem såsom
oskyldiga bilder af den frid, till hvilken han själf genom strider
kommit, eller han älskade dem för deras anspråkslösa skönhet, eller
kanhända mest af det mänskliga behofvet att äga någonting på jorden att
gifva trefnad och lycka åt. Sådan var han, sådan skall han åtminstone
till grunddragen återfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkeligen
icke haft om händer förr, än ni läste dem på Morgonbladet. Och denna
försäkran torde ni äfven utan vidare bevis låta gälla såsom sann, om ni
besinnar, huru orimligt det måste förefalla hvar och en, att min vän
skulle i åratal underhållit brefväxling med en man, som med sådan
intolerans betraktar hans åsikter af lifvets viktigaste förhållanden.
Låt oss därföre komma öfverens därom, att ert postskriptum är allenast
en dikt och att orsaken, hvarföre den icke lyckats fullkomligare,
endast är att sökas i den köld, att icke säga den afsky, hvarmed ni
tror er böra förkasta diktens hela konst, öfver hvilken ni i ert svar,
tyvärr, uttalat en alltför hård fördömelse.
Skulle ni nu anse mig i mina anmärkningar mot ert postskriptum hafva
gått till väga med för stor vidlöftighet och ifver, må jag sluta dem
med den bekännelse, att jag i denna mindre viktiga del af min
skrifvelse till eder både velat nedlägga och verkeligen nedlagt all den
lilla vrede, ert svar väckt hos mig, för att icke störas af någon
ovänlig stämning vid affattandet af den berättelse och de anmärkningar,
jag nu går att framlägga för eder.
Redan länge hade jag fägnat mig åt hoppet att få träffa min gamle vän.
En resa, som jag för angelägenheter ärnade företaga till de trakter,
där han bodde, gaf mig utsikt att vid förbifarten kunna besöka hans hem
och efter flere års frånvaro åter tillbringa någon dag i hans trefliga
sällskap. Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig på
min färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla
värld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag
själf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock
icke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det
var afton, då jag nådde min väns boning. Tystnad rådde i nejden; jag
hörde blott suset af vinden, som då och då flög med snö genom de kala
träden. Jag stannade ovillkorligt en stund på gården och vill icke
försöka att skildra de känslor, som i denna ödslighet genomströmmade
mitt hjärta. Ingen vänlig strimma af ljus inbjöd mig nu till min väns
rum, Rosas kammare var äfven mörk som grafven, och blott i den gamle
tjänarens låga fönster såg jag eld. Jag inträdde till honom. Han satt
ensam vid sitt bord framför en uppslagen bok, som jag såg vara en
bibel. Den gode mannen syntes öfverraskad af ett besök, som säkert var
alldeles ovanligt under nuvarande omständigheter; men då han igenkände
mig, bröt en tår fram ur hans öga, och jag märkte tydligt, att hans
röst darrade, då han bad mig vara välkommen. Jag beklagade de
förluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott
sorgligt sitt gråa hufvud och kramade hårdare min hand.
Samtalet under kvällen ledde från den ena omständigheten vid Rosas och
hennes fars död till den andra, och det var mig på en gång sorgligt och
kärt att få höra de närmare uppgifterna om båda. Jag hade icke
tilltrott den gamle tjänaren den klarhet och verkliga insikt, han under
vårt samtal i all sin enkelhet röjde. Väl var det mig bekant, att det
förhållande, som ägt rum mellan honom och hans husbonde, i synnerhet de
senaste åren, varit mera det förtroliga mellan tvenne vänner än det
aflägsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle äga
bekantskap med frågor, som vanligen ligga helt och hållet utom den
tjänande klassens område, var en sak, som jag aldrig kunnat vänta. Jag
tillkännagaf min förundran häröfver och tillade den anmärkning, att jag
icke kunnat föreställa mig honom, som jag i min aflidne väns bref sett
skildrad såsom intagen af en blind tro på förebud och dylikt, så långt
framom den bildningsgrad, på hvilken vidskepelsen eljest plägar vara
hemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han på sin ålderdom fått
af sin herre inhämta många goda lärdomar, emedan denne icke försmått
att i sin ensamhet tala med honom i allehanda ämnen, och i afseende å
sin vidskepelse sade han sig redan från barndomen hafva sett och hört
omtalas underliga tilldragelser i världen, äfvensom han märkt, att
mången spådom besannats. Jag åtnöjde mig med denna förklaring, och då
jag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de båda numrorna af
Helsingfors Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest
mot min väns åsikter, och tillfälligtvis äfven hade till hands de bref,
som föranledt ert svar, beslöt jag att meddela den gamle mannen dessa
båda akter för att se hans sätt att upptaga och betrakta dem. Det
viktigaste af hvad som i anledning häraf föreföll mellan oss har jag
behållit i minnet och ber att få framlägga det i trogen teckning för
er. Om ni på ett och annat ställe finner att ett hårdare ord undfallit
den gamle, så må ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade
lynne. För min del underlät jag icke att, så mycket i min förmåga stod,
söka mildra hans ifver, så ofta jag befarade, att den kunde förleda
honom till något bittrare utbrott, hvilket ni lätt torde kunna inhämta,
om ni behagar följa gången af vårt samtal.
Jag gjorde början med att uppläsa för den gamle min väns bref. Han
åhörde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han förstod att
med djupare deltagande följa de skildringar, som i dem förekomma. Men
då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den
åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med
ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår
föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans
stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började
läsningen af ert svar. Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den
gamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat,
såg jag honom stiga opp och med häftighet gå några hvarf fram och åter
i den trånga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom
tröstad sade: "Låt det vara skrifvet. Hvar och en söker sitt bästa på
sin väg; men väl gör den, som ej fördömer". Då jag sålunda såg honom
åter lugnad, beslöt jag att, liksom från er ståndpunkt, göra honom
några frågor i anledning af min väns bref. Jag började med att antyda
ett lätt tvifvel om huruvida den aflidne ställt människans omsorg om
sitt eviga väl så högt, som denna viktiga angelägenhet borde ställas,
och sporde honom, om han ansåg något annat än Guds uppenbarade ord vara
värdt att älskas och betraktas.
Afgörandet af den första punkten hemställde den gamle till den eviga
domaren; i afseende å den andra utlät han sig vidlöftigare.--
"Hvarföre", sade han, "skulle den värld, som omger människan, så
härlig, hvarthelst hon skådar, vara skapad, om icke äfven den vore värd
att älskas och uppbyggelig att betrakta? Och hvad är väl bibeln annat
än en förklaring öfver denna värld, i hvilken
och öfver hvilken Gud är uppenbar och härskar? Vi kalla ju bibeln
ordet; och hvilken annan mening kan därunder ligga än den, att den
innehåller liksom ord till och benämningar på alla de förhållanden, som
förefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva
sin motsvarighet i världen, så vore det ett tomt ord och skulle likna
ett namn, som icke betecknade någonting i naturen. Om nu så är, hvarför
skulle det vara människan förmenadt att med kärlek och tröst skåda in i
världen och där finna i verk, hvad Gud i sitt ord förkunnar?"
Dessa den gamle mannens åsikter väckte hos mig ett särdeles intresse,
och jag önskade att kvarhålla honom än vidare vid samma ämne. "Menar ni
då", sade jag, "att blotta betraktandet af världen och lifvet är
tillräckligt för människan till sanningens inseende, och är således
ordet öfverflödigt?"
"Ingalunda", svarade den gamle och lade sin hand på den uppslagna
bibeln. "Att se in i världen utan att urskilja de föremål, som i den
finnas, utan att äga ord och namn för dem, det är som att se in i en
sol eller en natt, där allt sammansmälter i hvart annat; därföre säger
det uppenbarade ordet: sådant finnes i Gud och skapelsen, se och förnim
det till din uppbyggelse och frid! Men om jag, som nu allenast upprepar
ur minnet, hvad jag ofta hört min aflidne herre säga, och som själf är
ovan att tala i så höga ämnen, får bruka ett enfaldigare sätt och likna
stora ting vid små, så ville jag gifva er i handen denna bok, som
innehåller en förteckning på de blommor och örter, som vi alla somrar
plägat odla. Om ni nu föreställer er, att ni aldrig sett sådana och
icke heller finge se opp från denna bok för att betrakta dem i sin växt
och blomning, så kunde ni läsa, så länge ni lefver, deras namn och
skulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likaså vore det eder
onyttigt att sommaren igenom hålla edert öga på denna trädgård, om ni
icke urskilde den ena blomman från den andra eller, hvad som är
detsamma, hade namn på dem och deras egenskaper. Ordet behöfver därföre
saken och saken ordet, och båda måste i hvarandra sökas och finnas.
Därföre må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds
värld och där se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi
hvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i
vår trädgård."
Ännu ville jag göra ett inkast. "Ni har", sade jag, "jämfört ordet med
världen och sagt, att de båda höra tillsamman, såsom namnet hör till
den sak, det betecknar; men säges det icke sant, att världen är ond,
fördärfvad, från Gud fallen? Huru kan den då hafva något gemensamt med
Guds heliga ord?"
"Man kan", svarade den gamle, "med världen mena allenast det, som är
fallet och förtappadt; men man kan också med den mena Guds heliga och
försonade värld, såsom man med ordet kan förstå den döda bokstafven,
men äfven andans ord."
Så ungefär erinrar jag mig hans uttryck, så förstod jag dem åtminstone.
Jag fann, att han såg världen i ett mildare ljus, än ni tyckes se den,
att den för honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, likaså helig som
det uppenbarade ordet, hvars läror han trodde den i sig innehålla,
likasom en sak i sig innehåller alla de sanningar, som om den kunna
sägas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erkände det
uppenbarade ordets nödvändighet och trodde, att människan icke af egen
makt kunde komma till insikt af det trösterika lif, som i skapelsen
möter hennes ögon; men att han tillika ansåg det vara nödvändigt till
vinnande af en sann och båtande kunskap att med ordets ledning uppsöka
i världen motsvarigheter till de läror, detta lämnar. Ändteligen finner
jag såsom en följd af hans satser, att då ordet förkunnar försoningens
sanning såsom den högsta, en försoning måste vara till i världen och i
den evigt fira sin höga seger.
Frågar ni nu, hvarthän allt detta syftar, så svarar jag: först att bota
den förfärliga söndring, i hvilken man råkar, om man antager, att
världen blott och endast står såsom en fientlig myndighet mot Gud, och
icke besinnar, att försonaren söndertrampat ormens hufvud, det är,
brutit världens makt och gjort den underdånig; sedan att inleda den
öfvertygelse, att världen, sådan den andas omkring oss, är likasom
ordet en helig källa till vår frid och förtröstan, endast vi med ordets
ljus och försoningens tro i våra hjärtan betrakta dess företeelser, och
sist att skydda min aflidne vän för beskyllningen att hafva vandrat
förtappelsens väg, för det han älskat naturen och gladt sig åt att
äfven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet
och frid dyrkade.
Ser ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare
bemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i
anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur
dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och
fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan
och död. Och hvad är för oss bibeln, om icke ur densamma den gudomliga
sanningens anda skiner emot oss? Likaså endast en samling af ord, icke
mer bidragande till vår uppbyggelse, än de äro det i en ordbok, där de
alla kunna återfinnas. Nu är det kristendomens milda och segrande lära,
att man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man
icke får frukta för bibeln, därföre att man i den finner ord, som i
och för sig själfva och utom sitt förbund med andan vore tomhet och
mörker, och likaså icke bäfva för världen, därföre att den är död utom
Gud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att
söndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara
fallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af
andan, världen såsom ond öfvervunnen af Kristus. Och då så är, hvarföre
skulle man envist vela se strid och splittring i allt, såsom om ingen
seger öfver söndringen vore vunnen, hvartör icke hellre med trons fasta
förhoppning dröja vid allt, tills man sett denna seger af detsamma
bevittnas?
Min gamle vän har på något ställe i sitt bref yttrat, att kivet skapar
sin skönhet af mörker och ljus. Han betraktade blomman i sin trädgård
och fann, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en
själfmäktig, oförenlig strid med ljuset, utan tvärtom i försoning med
detta, och denna iakttagelse, ledde väl den honom till en okristlig
tanke?
Ett den skarpa söndringens sätt att se jorden är att se henne såsom ett
dystert fängelse för anden, ur hvilket denne blott genom att ändteligen
upptagas till en jorden motsatt himmel kan befrias. Kristendomen
erkänner icke en sådan andens träldom, ty den vill hafva vunnit seger
öfver fängelsets tvång och gjort det till en glädjeboning. Ett exempel:
ni har i ert fädernesland arbetat för hvad ni ansett rätt och godt, ni
har där fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflägsen del af
jorden för att äfven där uträtta det goda. Då äro de länder, som ligga
mellan er och det ställe, dit ni syftar, de haf, som skilja er
därifrån, onda tvingande makter, som hämma er frihet, om icke er ande
har medel att öfvervinna deras tvång. Akta er då att bäfva tillbaka!
Denna bäfvan föder af sig den grymma önskan att en gång se alla dessa
länder, alla dessa haf, som ligga i vägen för er goda sak, borta och
alldeles upphäfna ur skapelsen, och den punkt, till hvilken ni ville
vara förflyttad, sammanfallen med den, på hvilken ni befinner er. Hvart
skulle det väl leda, om uppfyllandet af en sådan önskan vore tänkbart,
hvart, om icke till att upphäfva allt?--Nej, låt er ande fatta sig
själf i mod och förtröstan, och den skall äga krafter att kufva det
fientliga i afståndet och dock låta den rika härligheten, som bildar
detta afstånd, vara kvar till er hugnad och glädje. Vill ni nu, om ock
endast såsom i en spegel eller ett mörkt tal, se, huru försoningen
segrar öfver världen utan att tillintetgöra den, ja, utan att göra den
till annat än skönare och mera himmelsk, så betrakta de medel,
människoanden i lugn och långsam, men evigt säker fortgång funnit och
finner att besegra afstånden och dock hafva till sin fröjd i behåll den
jord, som bildar dem. Märk, huru en rymd, som fordom antingen helt och
hållet gäckade eller med långa tiders tvång belade den mänskliga
viljan, nu likasom böjd och kufvad åtnöjer sig med offret af några
dagars ansträngningar och försakelser, om man ens får bruka så
allvarsamma benämningar och icke snarare bör säga några dagars segrar.
Och sålunda, när skall väl mänskligheten upphöra att i stigande klarhet
realisera den lära, att människoanden måste vara jordens herre och icke
jordens slaf, taga af den sin glädje och icke sina bojor?
Jag nämnde, att människans fortgång till frihet eller, om ni så vill,
till sitt högre lif sker i likhet med växtligheten långsamt och utan
språng. Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka
sin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från
jordens stoft och blottade för solen för att låta den på en gång
tillägna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att
fullkomnas. Af edra åsikter följer, och ni torde äfven tillåta mig
säga, att ni påstår, det ett sådant blott steg för steg skeende
fortskridande till det högsta och till målet är af alldeles intet
värde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra åsikter, kalla
det blott synd och skam. Låt oss då närmare betrakta denna sak. Frågan
kan i biblisk anda framställas så: Hvad är en sann omvändelse?
Att omvändelsen är den fallna människans återgång till Gud, därom kunna
vi icke vara oense. Men nu blir det att betänka, huru denna återgång är
för människan verkställbar och huru den visar sig. Er tanke är den, att
omvändelsen är half eller snarare ingen, om icke människan på en gång
flyr till Gud och når honom; min tanke åter är, att den är half och
ingen, om icke människan flyr till Gud. Skillnaden är häri orden ringa,
men i tillämpningen stor och viktig. Föreställ er, att ni aflägsnat er
från ert hem och gått vilse, men kommer ändteligen på en höjd, ser ert
misstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det
åter. Är då er omvändelse half, därföre att ni ej ögonblickligt kan
vara där ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan
värde och förlorade? Ingalunda! Vägen är lång, den måste med tålamod
tillryggaläggas. Människans väg till Gud är evigt längre; hon kan ej
öfverspringa den i en blink, hon måste vandra framåt med ögat på sitt
mål, hopp och saktmod i sitt hjärta och med glädje öfver hvarje steg,
hon gör, om hon icke skall störta med brustna krafter, innan hon hunnit
hälften af sin bana. I det hem, från hvilket ni gått vilse, sitter en
vän, som ser er återvända. Var säker, att han icke försmår de steg ni
gör, utan tvärtom räknar dem alla och gläds öfver hvart och ett, såsom
om han redan hade er i sina armar. Så ligger visst i hvarje steg, som
människan gör på lifvets väg, en hel omvändelse, och hennes varma
sträfvande till Gud är af honom, icke förkastadt, utan upptecknadt,
henne till salighet.
Jag återkommer till mitt samtal med den gamle tjänaren, från hvilken
jag nu nog länge varit borta. Den häftighet, den sinnesrörelse, hvarmed
min aflidne vän emottog upptäckten af sin dotters själstillstånd,
förekom mig främmande för hans karaktär. Jag frågade i anledning däraf,
om hans förhållande mot den goda flickan icke någon gång varit mindre
mildt, än det bort vara.
"Han var människa", svarades mig, "och då han såg sitt enda barn och
sin ålderdoms glädje förstöras, kan ingen undra, att hans sinne
upprördes. Han hade, så plägade han ofta säga, skickat sin blomma bort
för att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld, han ville
se sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlöst fram utan
att betänka, att hon måste krossas. Jag säger eder, herre, att då detta
folk ser en människa, som lefver som andra, är det dem, som om de
skulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att
hon skall falla och ohjälpeligen fördärfvas; men de råka så utom sig
själfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan:
_hoppa!_"
Ehuru jag önskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde
jag dock icke neka, att hans liknelse inträffade med verkliga
förhållandet. Det är också afgjordt, om man en gång antar, att ett
återgående stegvis från den vådliga ställning, i hvilken människan
genom sitt naturliga affall befinner sig, icke är annat än synd och
skam, att man tillika måste uppmana henne att göra ett språng till den
rätta punkten, äfven då hon därigenom måste helt och hållet krossas.
Och med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket
människan råkar, om allt, som omger henne i världen, blir för henne
likgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin
betydelse och för henne liksom falla bort och försvinna, och om hon
sålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller,
sviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig själf, af
längtan att en gång i honom få sofva. Just i anledning af denna sista
tanke frågade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro för sig
själf, hvaraf den goda Rosa tycktes plågas, och den ängsliga omtanke,
hvarmed hon nästan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om
huru hennes räkning inför den evige domaren en gång skulle komma att
utfalla, till hennes väl eller till hennes fördärf.
"Hon var", svarade mig den gamle, "ett godt barn, och frid vare med
henne. Hon var vår glädje, likasom hon hade sin glädje af att tänka på
oss och för oss lefva och verka. Ty jag kan säga, att också jag var för
henne kär. Sedan blef det annorlunda; hon hann då endast tänka på sig
själf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrämde hennes
oerfarna sinne och genom fruktan lärde henne att bli lika egennyttig
som de själfva. Men", tillade han med en nästan triumferande
förtrytelse, "jag hoppas, att det skall gå dem så, som jag hört att det
gått med en annan af deras trosbröder."
Denna sista vändning i hans lynne och tal väckte min nyfikenhet, och
jag frågade, hvad som då händt denne. "Det var", svarade han halft
leende, "en krigare, som drog ut i fält. När striden börjades, öfverkom
honom en oro, ingalunda af fruktan för farligheterna, som han borde gå
till mötes, utan fastmer af bekymmer om huru han vid stridens slut
skulle kunna inför fältherren redogöra för sitt förhållande under den.
Han begynte att ängslas, skilde sig från de andra, satte sig ned,
betraktade med ömkan sina kamraters käcka framtågande och talte: 'O,
trummans och gevärets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar
kommer efter striden och att man måste vara betänkt på att då kunna
hafva bestånd! Räkenskapsstunden nalkas; väl den, som sett sig före så,
att han då icke förkastas.' I sådana tankar glömde han, af ångest för
sig själf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det
säges, att prygel blef den arma mannens lön för hans bekymmer om
räkenskapsstunden."
Detta utfall af den gamle var både i ton och ord en uppenbar bitterhet,
och jag hade önskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga,
hade tillåtit mig att skarpare beifra det sårande i hans uttryck. Nu
måste jag inskränka mig till att blott bedja honom med större
skonsamhet betrakta människor, som, om de än fara vilse, likväl alltid
måste värderas för den värma för lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf
de drifvas och ledas. Den gamle ville icke låta förmå sig att antaga en
blidare stämning, och jag kunde icke annat än ursäkta denna hans
oförsonlighet, då jag betänkte de smärtande förluster, som stört hans
ålderdoms lugn och dem han nödvändigt måste tillskrifva de personer,
mot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vårt samtal om
försonlighet och mildhet i bedömande af andra till tanken på ett
viktigt moment i er bekännelse. Jag gjorde mina slutsatser på följande
sätt. Om man antar, att hvarje steg, som människan gör mot ett högre
ljus utan att genast fullkomligt nå och omfatta det, är såsom om det
icke vore gjordt, utan värde och alldeles icke bidragande till hennes
frälsning, så måste man också uttala fördömelse öfver hvar och en, som
under sin vandring här icke uppnått detta ljus.
Den gamle mannen, för hvilken jag framställde detta resultat, tog med
ifver ordet: "Säg icke", började han, "om man antar; man må hafva
antagit eller icke, så finnas sådane, som tro sig med all visshet kunna
fördöma er och mig och hvar och en, som med oss framhärdar i samma
tankar. Jag har hört folk säga, att hedendomen, som funnits förr, än
uppenbarelsens ljus kom öfver människosläktet, icke varit annat än en
styggelse för Gud, att"----dock jag vill skona er från att höra flere
af dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den
frågan: Huru får människan döma sin like? Det är afgjordt att, då hon
äger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste
kunna bedöma en annans handling eller tanke, huruvida den är
öfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna
handling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela
väsentlighet, utan blott en yttring af densamma, så är klart, att den
dom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då
detta väsende evigt är ett fält för människan att uppdaga, så kan hon
väl icke tillvälla sig rättighet att döma öfver annat än det, som hon i
detsamma upptäckt, det vill säga: hon kan döma öfver personens
handlingar m.m., men domen öfver personen själf måste hon öfverlämna åt
Gud. Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa
skulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna
glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat;
huru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som
felet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet
icke mäter. Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett
människohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det
tillåter oss säga: "Denna människa är syndig", men nekar oss att säga:
"Denna människa är synd". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck,
så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit
väsende åt en synd.
Så tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt
bref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka
på att förkorta mina andraganden och vill därföre förbigå det samtal,
som än vidare och långt in på natten ägde rum mellan mig och den gamle
tjänaren. Jag finner också, att de tre viktigaste satser, i hvilka er
åsikt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar
den skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det
själfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och
den stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappelsens dom öfver
varelser i Guds värld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsamman och
framspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna
blott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga
gränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, liksom
säger till bloden i edra ådror: "Håll dig i hjärtat allenast; hjärtat
är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner dig utom
detta." O, min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror: den
skall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det
för att lefva och lifva. Säg icke, att människan i den mänskliga
handlingen, i konsten, vetenskapen är stadd på förtappelsens väg; äfven
dessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjärta, religionen, och hon
måste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke
består af hjärta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en för den
själfviskhet att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål
för all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen.
En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar
och handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant
och handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristna bör
eftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin
handlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft,
att det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget
själf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes
altare.--Sist några rader i afseende å er stränghet att döma andra. Det
förtäljes i en skön legend, att en yngling begaf sig från sitt hem för
att tjäna den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne
älskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin
tjänst. Under kvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig
därvid. Ynglingen märkte däraf, att det fanns en mäktigare herre, än
den han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg
han undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant
skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på
hvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus
och tjäna honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han
kunde finna försonaren för att ägna honom sina krafter. Den fromme
mannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock
ynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna
den han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han
finge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden
af en flod och ålade honom att där bära öfver den farliga böljan fromma
pilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden
och begärde hans hjälp, och att densamme, som icke kunde läsa eller be,
dock befanns värdig att bära världens försonare.
Krafterna äro mångfaldiga, gåfvorna mångfaldiga och sätten att arbeta i
Guds ändamål likaså. Säg därföre icke, då ni ser en broder, som icke
vakar och tänker i böner såsom ni: "Se, denne är en förtappad". Säg
snarare: "Låt mig se efter om icke äfven denne står vid den brusande
flodens strand och trotsar vakor, mödor och faror och kämpar med sina
friska lemmars krafter för att bära däröfver Kristi utkorade och arbeta
för hans sak".
Jag slutar här. Måtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar
se en fridsam hälsning äfven från min bortgångne vän. Dessa åsikter
hafva under hans jordiska lefnad varit hans, och då han nu ser i en än
högre förklaring deras sanning, skall han säkert icke fördöma er för
den hårda dom, ni om honom uttalat, att han icke känt det minsta af
hvad kristendom är.