En för ifrigt fortsatt jakt i skärgården och sedan inträffande motvind
och storm hindrade oss till vår stora förtrytelse att efter vår afsikt
hinna hem till staden innan julaftonen. Tvärtom kastades vi ute i öppna
sjön hela kvällen i ett tillstånd, som varit vådligt med en sämre slup,
än den vi hade, och högst odrägligt, om icke en af sällskapet förstått
att någorlunda förströ vår ledsnad genom sin munterhet och sina
historier.
Denna man var utlänning och förde ett skepp, som tillhörde honom själf
och hvarmed han öfvervintrade i vår hamn. Han var mindre än andra
angelägen om att få fira julaftonen på fast land och hade inga
anförvanter, som saknade honom vid gröten och tårtan. Dessutom var han,
hvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och
vatten rent af förhärdad, och då han satt vid styret i sin egen slup,
hade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för
hvarje våg varit i fara att snudda vid månen.
Emellertid var och förblef vår segling på intet vis angenäm. Vi
kryssade och gjorde slag af två och tre kvart mil utan att vinna
särdeles för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motverkade seglen.
Omsider uppgåfvo vi alldeles hoppet att uppnå fasta landet och beslöto
att lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa
ute i hafvet, och söka tak öfver hufvudet hos lotsarna, som där hade
sin koja. Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den
muntra kaptenen lät slupen ränna af dit för god vind.
"Utan skryt, gode herrar", utbrast han nu, i det han tog sig en djup
klunk kall punsch, "kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och
likväl bestods mig en sådan, om ej en vida bättre, då jag än var blott
fyra, fem år gammal och allena till sjöss på köpet. Jag har icke nämnt
om att förhållandet är med mig tvärtemot hvad det vanligen är med
människobarn; jag vet nämligen bättre, hvart det skall bära af för mig
i världen, än hvadan jag kommit. Alltnog: då jag var vid pass fem år,
och detta har bort vara, som man sagt mig, för omkring trettio år
sedan, befann jag mig en natt ute på vida hafvet såsom nu, med den
skillnad, att jag då låg för vind och våg och nu har två orefvade segel
opp, att jag då var stel af köld och nu är varm ända i lilltån. Jag
minns föga af omständigheterna vid denna min första expedition; men
hvad jag kommer ihåg, är att jag lämnades ensam på en klippa i vilda
sjön och ville färdas efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var
kolmörkt som nu, och då jag försökte ro, slogos årorna mig ur handen af
första våg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning, vet jag ej,
men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet
således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar
eller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs,
voro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder. Jag växte
upp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skägg begynte
växa, då jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl.--Se så,
båtshaken ut, tag törn!--Jag tror, den onde visar mig vägen bland
stenarna här."
Slupen låg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande
klippor; man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt
kölden ur kroppen. Kaptenen och två jungmän blefvo kvar vid slupen och
sysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma
stugan.
Där stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den
vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett
stort grenigt ljus jämte några enkla. Väggarna voro fullt behängda med
nät och andra fiskbragder, och hörnen af stugan blänkte af hvita getter
och killingar, som skockat sig dit.
Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid
bordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medelålders man med hans
hustru och fem barn, af hvilka fyra höllo en förfärlig konsert på
stentuppar, hvartill det femte och äldsta ackompanjerade med en
skrällande trumpet af träd.
Då vi inträdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i
golfvet åt de skrålande barnen och nickade åt oss vänligt och utan
tvång.
Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och
fixerade oss skarpt. "Hvadan är ni, godt folk", sade hon, "har ni ej
hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet? Men så
har ni ej skjutit efter lots, förbanna mig, ni det gjort.
Vid dessa ord spottade hon sig på de rynkiga fingren, nappade branden
af det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i synen. "Hå hå",
fortfor hon nu, men så skall haren vara förhärdade hvit, för att man
skall bry sig om att jaga honom in på julafton. Få se, hvad man nu kan
få till mat åt er alla? Strömming finns här, gunås, och Anna får
försöka att klämma getterna litet bättre; men gröt kan ingen ge sig att
koka här midt om natten."
Såväl gumman som de andra båda ställdes snart till freds i detta
afseende. Vi afpälsade oss, värmde oss och gjorde oss välkomna genom en
kopp punsch, som gärna bjöds vårt värdsfolk af oss och än hellre af dem
emottogs. Snart voro vi hemmastadda och funno oss särdeles väl i den
varma stugan. Den gamla ville börja sitt bestyr med vårt nattläger och
yrkade på att skynda med getternas mjölkning, då en tillfällighet
afbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem
vi ej kunnat förutse.
Kaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning
där, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och
var klar att ligga i land för natten. Förrän han gick in i värmen med
sin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa af
skottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion
i bestyren.
Den gamla hörde dånet och kastade vårdslöst ifrån sig en hufvudkudde af
ejderdun, som hon just bar i handen. "Hörden I", sade hon med skakad
stämma, "hörden I icke ett skott? Så må Gud förbarma sig öfver Juno,
som ej kunde vintra i Norge, utan vill bulta sig mot blindgrundet så
tids på året. Sätt ut med båten, gosse, och håll väl i nordväst, så att
du har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej för dem; skynda
bara!"
För yngre öron än gummans var det ej svårt att genast finna hennes
misstag. Den så kallade gossen, hennes fyratioåriga son, afbröt leende
hennes påminnelser och sade halft brydd och halft medlidsam: "Alltid
spökar det i edra öron, kära mor, och skott skall ni höra, om en fluga
stampar på er graf, sen ni gått till hvila i den en gång. Men gissar
jag rätt, så var det en harskrämma, som någon af herrarna lät pusta vid
stranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka."
"Hå hå", sade den gamla, "alltid vilja de unga vara kloka; men jag är
icke galen, icke heller född af galna föräldrar. Gud hjälpe mig, men
julafton, som är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej
därför, och hvad kunde jag, arma kvinna, göra? Men sätt er för brasan
ni, främmande godt folk, så vill jag berätta er, hvad en svag kvinna
gjorde och hvad lön hon hade därför."
Vi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och den unga
värdinnan tillsamman bestyrde oss kvällsvard och värmde upp den kalla
mat, vi medhade. Men den gamla begynte:
"Det är nu för längre tid sedan, än många af er, gode vänner, minnas
tillbaka, om jag ser rätt på edra anleten, då jag en julafton, sådan
som denna, var allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två
ungar, som sprungo omkring mig, behöfde hjälp själfva mer, än de kunde
vara mig till hjälp. Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks
hvina i vindsluckan, är dock denna blåst som en andedräkt mot stormen
då. Vi väntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade
farit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen och kanske hålla
sig lustigare på kvällen där, än de här kunde det. Men då för tiden var
jag rödare än nu i synen och hade ett hjärta i mig, som var godt nog
för en kvinna. Jag satt och läste i psalmboken, som jag gjorde, då ni
kom in, och barnen hade nyss fått kvällsvard och lekte med sina
småsaker, som de fingo till julklappar. Den äldre, som var tio år då
och nu är gammal och vis, seglade med ett skepp af bark på
stugugolfvet; den yngre hade fått vårt fiskbräde till båt och gladde
sig åt det och åt ett pärlband af glas med ett guldhjärta på, som min
man skänkte mig och som jag fästade på gossens hals för kvällen. Så
voro vi där, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjöss. Gud skall
förlåta mig, hvad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sådant.
Jag tog den äldre med mig för att sköta fockskotet, lossade en båt och
seglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag befallte honom
gå in i stugan tillbaka; men han stannade kvar och ropade gråtande
efter mig, tills blåsten och hafssvallet snart öfverröstade hans skri.
När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt
nordvart mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn
förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp
som en lax med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så kvinna
jag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i
hamnen. Och denna afton skulle jag minnas med fröjd, så länge jag
lefver, om allt hade varit där hemma, som det bort vara. Klockan var
fyra på morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få
hvila, men denna hvila blef värre än arbetet förut. Den yngre gossen
var försvunnen. Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen
hela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande
och mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg
jag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse
bar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig
kärare än lifvet."
Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt. Kaptenen hade kommit
in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han
fixerade i stället väggarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett
gammalt fiskbräde, som hängde på väggen vid spiseln och ren var nästan
sönderrispadt på midten, ehuru några sirater på bägge ändarne voro
tämligen väl bibehållna.
När gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref
upp rock och väst och framtog ett glaspärlband, som han lade ned på
hennes knä.
Den gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad
på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals och
snyftade utan att säga ett ord. När hon därpå lyfte upp sitt anlete,
strålade glädjen in i bottnen på skrynklorna däri.
"Och så lik din far, som om han gick uppdagad!" började hon nu,
"allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad
dig ränna ut till sjöss allena? Var det väder för dig? Men jag var ett
får, som ej band dig fast vid sängstolpen, så hade du väl fått hållas
hemma. Gud ske lof! Nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min
graf, hvart jag gjort af med mitt barn."
Vår öfverraskning kan man lätt föreställa sig; men den julkväll, som
hotade att bli oss så ledsam, blef gladare än mången annan.