HYLLOS.
Drottning, jag har ilat hit,
För din skull skickad af din son.
TEKMESSA.
O, lefver han?
HYLLOS.
Väl, att jag här dig funnit.
TEKMESSA.
Svara, lefver han?
HYLLOS.
Helt visst var han ej fallen, när han sände mig.
TEKMESSA.
Välsignad vare allbeskyddarn Zeus och han,
Som förr en trogen stridskamrat hos Ajas stod,
Härbrytarn Ares. Hjärta, hör, Eurysakes
Har nyss ännu på jorden andats, tänkt på mig!
Säg, var hans mod obrutet, var han utan sår,
Stolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort!
HYLLOS.
Osårad syntes själf han vara, fast hans skrud
Var blodbestänkt från hjässan till sandalerna,
Och manlig och befallande stod han för mig.
TEKMESSA.
Han sände dig med uppdrag; hvilka voro de?
HYLLOS.
Att föra dig från dessa stränder skyndsamt bort
Till någon holme, någon ö vid kusten, där
Mer gömd du kunde vara.
TEKMESSA.
Himmel, är då allt
Förloradt?
HYLLOS.
Drottning, skynda, kom! Min båt är snart
I ordning att dig motta. Kanske hinner jag
Tillbaka än till striden, innan allt är slut.
TEKMESSA.
Se ditåt, andas icke där Eurysakes?
Mitt lif är, där han lefver, annorstädes ej.
För, om du vill, mig närmare till honom; då
Jag följer dig, men bort från honom,--trefaldt nej!
HYLLOS.
Hvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt
Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade,
Stridvana skaror strömma till Leiokritos,
Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig,
Så länge tid oss unnas.
TEKMESSA.
Hvilket våld kan jag,
Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för?
Men om så helgdförgäten och så skoningslös
En född af kvinna vore, att han såg min nöd
Och ville den föröka, hvad förmådde han?
Den finge ej förstoras, om Eurysakes
I lifvet vore; om han dött, den kunde ej.
HYLLOS.
Är det ditt ord, det sista?
TEKMESSA.
Mitt beslut du hört.
HYLLOS.
Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig;
Jag måste till de våra.
LEDSVENNEN.
Drottning, Hyllos' arm
Syns blöda.
HYLLOS.
Blott en rispa af Timokles' spjut;
Han kastar det ej mera.
TEKMESSA.
Gå ej än, blif kvar,
Låt mig förbinda såret först; min hand är van,
Den varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp.
Min ledsven, fort till källan vid vår boning, du,
Att hämta vatten.
HYLLOS.
Vatten! Ja, en kylig dryck
Skall vederkvicka efter brännhet kamp och törst.
Jag dröjer några ögonblick.
TEKMESSA.
Räck mig din arm,
Att jag den undersöka får. Emellertid
Berätta du om striden; säg, hur visar sig
I den din unga konung?
HYLLOS.
Akta!
TEKMESSA.
Spjutets udd
Har skurit djupt, en skadad åder blöder än.
En bindel blott att börja med, tills vatten fås
Hur stred din konung?
HYLLOS.
Lejonväldigt, där han fick.
TEKMESSA.
Fick strida? Yngling, öfverflödigt måste väl
Den lotten honom unnats.
HYLLOS.
Alltfrån första stund
Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom.
Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen,
Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld,
Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid
På annat håll och ropte åt de sina högt
Att honom undfly.
TEKMESSA.
O, de bytta vapnens svek!
Än då Leontes, gosse?
HYLLOS.
Honom sökte man,
Kring honom trängdes skarorna, stormhotande,
Som åskmoln kringom fjället.
TEKMESSA.
Och den ädle, han?
HYLLOS.
Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af,
Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna.
TEKMESSA.
Min son?
HYLLOS.
Just han.
TEKMESSA.
Han räddade sin räddare
I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
HYLLOS.
Så gjorde han, dock ej i ädel växling blott,
Men gäldande den andres offer tusenfaldt.
Ty oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop
Omkring Leontes och från honom skilts igen,
Såg han den trogna vännen omges af en ny
Och kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har
Ej konungsörnen, sväfvande kring rymderna,
Sitt öga fäst på nästet, på de sinas bo,
Än han på platsen, där hans vapenbroder stred.
Och sågs en fara hota, var han där, och sågs
Den fjärmad åter, kretsade långt borta han.
Så fortfor striden.
TEKMESSA.
Fortfar den ej så ännu?
HYLLOS.
En öfvermäktig skara, förd af Rhaistes, kom
Förstärkande vår fiende till sist. Då bröts
De våras tro på seger, och med tron på den
Var deras motstånd brutet. Spridda, skingrade,
Förföljas, öfverflyglas de och falla nu
På återvägen hitåt.
TEKMESSA.
Än Eurysakes?
Hvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg!
HYLLOS.
De fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå
Bredvid hvarandra, sida invid sida nu,
Som man bland hungertärda vargar ser ett par
Högvuxna fålar kämpa, värnande hvarann.
Blott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg
För blod allenast.
TEKMESSA.
Väjer än Leiokritos
Den ena, som tillförne?
HYLLOS.
Blott på afstånd syns
Han öfvervaka striden, ständigt ropande
Med ängslans stämma: "Akten, döden ej min son,
Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!"
TEKMESSA.
Den arme, hvilken sällsam, djup förvillelse
Omtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende,
Just den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han
Och vill förgöra honom, som han rädda vill.
Maktlysten må han vara, hjärtlös är han ej,
Det märks dock klart. Ett fadershjärta klappar än
Inom hans barm, förlåter, bäfvar, älskar än.
O, den beklagansvärde!
HYLLOS.
Vill du ägna mig
Ännu din sista omsorg, är din ledsven här.
TEKMESSA.
Så släck din törst och räck mig vattenkärlet sen
Och armen äfven.
HYLLOS.
Hör, hvad rop, hvad vapenbrak,
Hvad sorl ren nära! Drottning, låt mig rädda dig!--
Du vill det ej? Nåväl då, denna svala dryck
Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart;
Mitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går.
(Går.)