EUBULOS (allena).
Börja, sorgsna förespel
Till värre, större, sorgligare strider än!
Så vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu,
Men han skall återkomma i sin konungs här,
Och hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den,
Hvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man.
Kan ej för honom kämpa mer, kan falla blott,
Men faller glad, sen honom jag fått skåda här.
Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.
TIONDE SCENEN.
EUBULOS. LEONTES.
LEONTES.
Besinningslöst du handlat, gamle, djärfve man,
Då sådan storm du lössläppt, sändt din son kring ön
Att hejdlöst krig förkunna, väcka upp till våld
En öfvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den,
Hvem stäcka af dess härjning? Hvar är främlingen?
Hvar göms han, svara! Frälsas måste han.
EUBULOS.
På dig,
Du unge furste, litar jag förtröstansfullt
Och vet, att dig kan anförtros min hemlighet.
Så hör: där i min ringa koja finns vår kung.
Den gudasände vårdas af sin moder där,
Att snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts,
I kraft och fägring träda vapensmyckad fram.
LEONTES.
Stort är ditt tal om vapen. Drömbedragne, hvem
Har kunnat skaffa honom dessa?
EUBULOS.
Jag.
LEONTES.
Hvad prål!
En staf kanske, en bruten åra ägde du
Att räcka honom.
EUBULOS.
Furste, mot din vapenskrud,
Fast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss.
Den bars af Ajas fordom.
LEONTES.
Hjältens största skatt,
Du skulle äga den?
EUBULOS.
Vänta, vill du skåda den?
Dröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn
Min unga konung redan tvagen, vapenklädd
Och färdig att dig möta. Jag vill skynda straxt
Och kalla honom.
ELFTE SCENEN.
LEONTES
(allena).
Underbara makt af järn,
O öde, hvem kan böja af din stela arm,
När du vill krossa? Är Leiokritos tyrann?
Bort det! Ett hjärta mera varmt och kärleksfullt
Har Salamis ej fostrat. Blott när ödet vill
Hans son fördärfva, måste iskallt hat ta in
Det rum, där mildhet ständigt förr var hemmastadd.
Förgäfves, sen den djärfve fiskarynglingen
Spridt ryktet, att Eurysakes var anländ, har
Min fader jag bestormat, bedt om skonsamhet
För Ajas' son, vår återkomne härskare.
Förgäfves! Böner, föreställningar och hot
Med gudars hämnd och vrede, ingenting förmår
Beveka nu den aldrig svårbevekte förr.
Välan, min tärning fallit: hvad mig återstår,
Är ställa järn mot järn och trots mot trots, att gå
Mot ödet med dess öfvermakt, det rättas makt.
Men lif, mitt varma, unga lif, farväl, farväl!
Din honungsljufva blomning, att få sluta den
I dödens vinter räknar jag för vinning nu.
Dock, tomma tankar, viken! Handling kräfves här.
Jag ser, att skaror strömma hit från skilda håll
Med brokigt skilda vapen. Gubbar, ynglingar
Och männer, alla, alla synas hasta hit;
Storm, uppror, strid är nära.