RHAISTES.
Väl, att jag
Dig finner här. Du var då icke, du också,
Bland hopen nyss, som störde fräckt vår konungs fred.
Jag kunde icke sätta tro till deras sägn,
Som svuro, att du ej var där, jag vill se
Med egna ögon.
EUBULOS.
Vandra då, sen du det sett.
RHAISTES.
Ett återstår att fråga dock: hvar är din son?
Att han, som lärt sin upprorskonst af dig, var med,
Det sågs på hopens djärfhet, som med trots stod kvar
Emot sin konungs både milda ord och hot.
EUBULOS.
Är den ej skingrad redan?
RHAISTES.
Ja, den vek, fast trögt,
Sen den hört våra sändebuds förklaringar.
EUBULOS.
Så vik, fast trögt, du äfven!
RHAISTES.
Jag vill veta, hvar
Han finns, din son; säg detta först, så vandrar jag.
EUBULOS.
Han slöt helt nyss att gräfva denna graf, sen gick
Han några båghåll till vårt hem; där finns han nu.
RHAISTES.
Skall han förbli där, eller väntas än han hit?
EUBULOS.
Han kommer oförtöfvadt.
RHAISTES.
Väl, så dröjer jag
Och ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek.
EUBULOS.
Vid Hades, mer föraktlig vore jag än du,
Om jag ej djärfdes tala sanning inför dig.
RHAISTES.
Vid ord förflugna, spotska är din tunga van.
Men ville jag dig fråga, hvems blir denna graf,
Då vet jag, funne förevändningar du straxt,
Bekände ej, hvad säkert är, att den är redd
Med oblygt trots för skuggan af din konungs son.
EUBULOS.
Hvem gåfve väl den arme eljest griftens hägn?
Dock där syns Hyllos, skåda! Har jag talat sant?
RHAISTES.
Vid Zeus, han kommer. Hvad? Den öfvermodige
Bär i sin hand en bila; vill han dräpa mig?
Styr af hans uppsåt, och jag lämnar dig i ro.
(Går.)