LEIOKRITOS.
Hell dig, min son! Leontes hell! Hvad framgång har
Ditt ädla värf att räcka mänsklig hjälp?
LEONTES.
Du ser
Den ende här, som räddats; blott ur hafvets våld
Likväl, men ej ur dödens.
LEIOKRITOS.
Djup hans dvala syns,
Och smärtsamt är att finna, att förhållanden
Vår hjälp försenat; mest dock för de andras skull,
Dem böljan slukat. Landsmän voro de kanske,
Hellener födda. Denne man är blott en slaf,
Att döma af hans klädnad, blott en rå barbar,
Som byte tagen eller köpt på okänd kust.
LEONTES.
Hans dräkt, mer lik ett vilddjurs än en människas,
Bekräftar sådan mening; men hans anlete,
Betrakta det, o fader, säg, om Hellas födt
En bild mer skön än denne bleke yngling här?
LEIOKRITOS.
Ha!
LEONTES.
Hvilken höghet bor på denna panna ej!
LEIOKRITOS.
Hvad syn!
LEONTES.
Hur mången ljungeld har ej slocknat ut
Med dessa slutna ögon!
LEIOKRITOS.
Underbara lek!
LEONTES.
Och dessa läppar, trotsande i döden än
Och dock så veka! En hellen är denne dock,
Han kan ej annat vara, fast hans öde visst
I hårda lägen honom kastat.
LEIOKRITOS.
Son, du var
Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns
Du mer sköldbärarn Ajas?
LEONTES.
Som en nattlig syn
Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp,
Som steg ombord, af jubel följd och klagorop.
Men af den ädle hjälten, folkets höfding, har
Jag intet minne.
LEIOKRITOS.
Skåda denne yngling då.
En sådan var han, Ajas, något år kanske
I ålder framom honom, olik äfvenså
Till kindens blomstring, till sin ungdoms friska kraft;
Men eljest lik till anlet, bildning och gestalt,
Så lik, att jag med häpnad nu din skyddsling ser.
LEONTES.
Ve, trefaldt ve oss, fader, om vårt öde fört
Med denne yngling till vår strand Eurysakes.
LEIOKRITOS.
Jag finner ej, hvad ofärd kunde bringas oss
Af honom, då han låge död som denne nu.
LEONTES.
Död syns han, men han lefver, han skall vakna opp,
Om blott en konsterfaren vård han finna kan.
LEIOKRITOS.
Finns någon här, som kunde skänka honom den?
LEONTES.
Den blinda kvinnan, som hos fiskarn valt sitt hem,
Hon är mitt hopp, jag låtit kalla henne hit.
LEIOKRITOS.
Men om till lif hon skulle väcka Ajas son?
LEONTES.
Hans lycka vore detta, men vår undergång.
LEIOKRITOS.
Var lugn och gör för främlingen, hvad göras kan.
Hvemhelst han än må vara, är Eurysakes
Han ej, ty Ajas ättling sofver djupare,
Än att han kunde väckas mer af mänskokonst.
LEONTES.
O, budskap, fullt af glädje! Har jag fattat rätt
Din mening, fader?
LEIOKRITOS.
Flyktad är den mörka tid,
Då varsamheten, fruktans dotter, sluten höll
Inom min barm hvar ädel drift, en fånge lik.
Nu får jag vara konung, får förlika fritt
Min handling med min vilja. Ingen skräckbild gör
Mitt välde ovisst, min medtäflare är död.
LEONTES.
Hvar, hur? Hvem har dig denna glädjetidning bragt?
LEIOKRITOS.
Från Menelaos, Spartas konung, bragtes den
Af mina sändebud tillbaka. Hvar och hur
Eurysakes mött döden, har jag ej försport
Och vill ej heller spörja; det är nog, att visst
Hans undergång bebådats mig från säkert håll.
LEONTES.
O höge gudar, mitt bekymmer är då slut!
Den sorg, som klädt min ungdoms glada dag i moln
Och lifvets lust förbittrat, finns ej mer. Hur ljuft
Att mot min klara framtid blicka nu och se
Den långa lefnad, Parcens slända lofvar mig.
LEIOKRITOS.
En dubbel glädje skänker mig min spira nu,
Då jag i arf den lämna får åt en, som vet
Att skatta dess besittning, då jag ser den fröjd,
Den ger dig ren i hoppet. Alltför kall förut
Du syntes mig, likgiltig för de ädlaste
Af lifvets skänker: ära, välde, härskarmakt.
Nu är jag lycklig, hvarje önskan uppfylld är,
Då äfven du min lycka känner djupt som jag
Och vill den dela.
LEONTES.
Nu alltså, nu är du kung,
Och ingen äger större rättighet än du
Att Salamis behärska.
LEIOKRITOS.
Teukros ensam finns
I lifvet kvar af denna forna kungaätt,
Men saknar vänner, har ej makt att hota oss.
LEONTES.
Och om han ägde härar än och kom, hvad mer?
Mot svärdets anspråk, fader, kan man ställa svärd,
Och annat har ej Teukros. Han försköts som son
Af Telamon, sin fader, blef från hemmets härd
I vrede utstött, jagad bort från Salamis.
På vapen endast, ej på rätt han trotsa kan,
Hvem ville frukta honom?
LEIOKRITOS.
För hans rätt alltså
Till spiran var Eurysakes dig fruktansvärd?
LEONTES.
En omotståndlig härsmakt fanns i denna rätt.
LEIOKRITOS.
Ja, om den mött erkännande, men eljest ej.
LEONTES.
Ju mindre erkänd, desto mera fruktansvärd
För mig den varit.
LEIOKRITOS.
Älskar du att skämta, son?
LEONTES.
Jag skämtar ej. Om Ajas ättling här stått fram,
Af alla hyllad såsom konung, skulle du
Åt honom lämnat makten utan fruktlös strid.
Men om han kommit blott med sina anspråks helgd
Och ensam utan bundsförvanter sträckt sin hand
Emot den scepter, som hans fader ägt, o då--
LEIOKRITOS.
Då hade denna klinga dömt emellan oss.
LEONTES.
Det var min fruktan, fader, du har nämnt dess grund,
Ty mellan oss den hade då måst döma först.
LEIOKRITOS.
Hvad, med ditt lif du velat skydda Ajas son?
LEONTES.
Och med mitt svärd hans rättighet; jag följt min plikt.
LEIOKRITOS.
O vanvett, bjöd dig plikten draga svärd mot mig,
Att mot din fader kämpa för en främmande?
LEONTES.
Hör mig och lär att känna, hvad min fasa gjort,
Hvar gång jag mot min framtid skådat, blickat in
I möjlighetens vida rike, fatta nu,
Hvarför så dystert sluten du mig städse sett.
Det var min tanke såsom vaken, var min dröm
I sömnens famn, när kvalförskingrarn någon gång
Medlidsamt äfven mig i sina armar slöt,
Att Ajas son här kunde träda upp mot dig
Och mot din tagna ställa fram sin ärfda rätt.
I sådant fall jag mellan eder båda stått,
Sett här min borna härskare, min fader där,
Och nödgats välja.
LEIOKRITOS.
Ha, ett alltför brydsamt val!
LEONTES.
Om så du vill det nämna; mindre brydsamt dock
Än tungt, än sönderslitande för detta bröst,
Ty mitt beslut var fattadt.
LEIOKRITOS.
Låt mig höra det.
LEONTES.
Att bistå dig bjöd kärlek blott, en högre plikt
Befallte mig att bistå den, som var min kung.
Om han som sådan fordrat till sitt skygd min arm,
Mot mig, mot dig, mot hvarje makt jag lyftat den.
LEIOKRITOS.
En filosof, en grubblare, som glömt natur
Och verklighet för tomma tankars gyckelspel,
Du liknar. Bör jag vredgas, yngling, eller le?
Väl dock, att ödet fogat så, att ej till verk
Din yrsel mer skall lockas; låt oss glömma den.
En annan tid har börjat.