HYLLOS.
Du bjöd dem gå, befallte folket lämna oss.
LEONTES.
Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick?
HYLLOS.
Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också.
LEONTES.
Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det.
HYLLOS.
De andra handlat lika, om de vågat blott.
LEONTES.
För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg?
HYLLOS.
Nej, för din faders vrede, som oss hotade.
LEONTES.
Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt
Hos denne yngling, om ej böljan ren den släckt.
Gå, red i skuggan under pinien här en bädd
Af löf och mossa, där han hvila får, till dess
En gud kanske ur dvalan väcker honom opp,
Ty vi försöka fåfängt.
HYLLOS.
Furste, öppet vill
Jag tala ut min mening, fast du väja tycks
Hvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är
Leiokritos på denna ö. Här finnes ej
Bland mänskor någon, som af hjärtat vill hans väl,
Fast fruktan binder en, en annan vinstbegär.
Ej är det kärlek dock till forna konungar,
Som väckt vårt hat mot honom, ty de gamle blott
Ibland oss minnas Ajas än och Telamon.
Nej vi, vi unge, hata hans bedrifter blott,
Hans orättvisa, hårda, grymma härskarbud.
Du, äfven du, dem hatar, måste göra det.
Men säg ett ord blott, mana, och vi följa dig,
Befall oss, för oss, hvart dig lyster, blif vår kung!
Du är oss kär, vi hylla dig, vi känna nu,
Hvad du i hjärtat gömmer. Dina handlingar
Oss varit lika många prof af ädelmod.
Tag spiran du och härska, plåna ut den skymf,
Som inför Hellas fläckar nu ditt fosterland:
Att våld här råder, icke rätt, att mänsklig nöd,
För alla helig, här förnekas mänsklig hjälp.
På dig vi lita.
LEONTES.
Yngling, är Eubulos ej
Din fader, han, den gamle fiskarn, för hvars sak
Du nyss mot öfvermakten trädde kampberedd?
HYLLOS.
Hvi denna fråga, furste? Obekant för dig
Kan det ej vara, att Eubulos' son jag är.
LEONTES.
Jag har en fader, äfven jag, Leiokritos.
HYLLOS.
Vi räkna oss som söner till vårt fosterland,
Vi unga, så du borde göra, äfven du.
Ej finns för oss en större plikt, än den oss ges
Af Salamis; och ropar nu dess stämma högt:
"Slå ned tyrannen, krossa min förtryckare!"
Då tvekar bland oss ingen om hvad göras bör.
Men du skall föra oss till målet.
LEONTES.
Djärfve, säg,
Förstår du mina ord ej, eller aktar du
En varning ej, med saktmod gifven, efter så
Du dristar detta upprorsskrål förnya än?
Vet då, att om du vågar detta språk ännu,
Skall denna arm, skall detta skarpa dubbelsvärd
Ditt hufvud klyfva till din fräcka tungas rot.
är detta nog, säg, fattar du min mening nu?
HYLLOS.
Rätt tydligt du den yttrat, och jag lyder dig,
Dock ej af fruktan, furste, men tillgifvenhet.
LEONTES.
Han rörde handen, tyckte jag, den drunknade.
HYLLOS.
Jag såg det ej, frånvarande min tanke var.
LEONTES.
Finns ingen här, erfarnare i läkedom
Än vi? Kanske att örters kraft, att öfvad konst
Här kunde bringa räddning.
HYLLOS.
Låt mig kalla hit
Den blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus,
Förstår och vet och ser hon mer än seende.
LEONTES.
Gå, hämta henne!
HYLLOS.
Furste, hennes ledsven skall
Väl finna vägen hit med henne. Kommer hon,
Kan jag bli borta.
LEONTES.
Hvad? Min fader nalkas själf.
Ser jag en dröm, är denne man Leiokritos,
Så olik till sin uppsyn nu, så lugn, så ljus,
Och nyss så mörk och dyster? Gudamakter, hvad
Har denna ändring vållat? Dessa sändebud,
Knappt från sin resa återkomna, hafva de
Ett budskap medfört, som hans sinne så förbytt?
Förvånad hörde jag af dem hans hälsning nyss
Att rädda allt, hvad räddas kunde. Dubbel är
Min undran nu, då honom själf jag sådan ser.