LEIOKRITOS.
Var hälsad Adamastor, du, och du, o son
Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I,
Med godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu
Förloppet af er sändning, hvarken minskande
Af skonsamhet det onda eller ökande,
Af önskan att mig gläds, hvad I skatten godt.
ADAMASTOR.
Nog glädje, konung, skall den nakna sanningen
Dig skänka, öfverflödigt är att smycka den.
LEIOKRITOS.
Haf tack för dessa glada förebud i ord
Och yppa snart den lycka, som bekräftar dem!
ADAMASTOR.
Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam
Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring,
Rör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här.
Från Menelaos, Spartas konung, kommer jag,
Från Delfoi denne Medon. Skilda vägar så
På din befallning gingo vi och råkades
Till slut vid skeppet åter, som oss väntade.
Nu tag emot Atridens broderhälsning först.
Din härskarrätt på Salamis erkänner han
Och ingår villigt det förbund, du föreslår.
Gladt var att höra dessa ord af honom själf
Liksom att skåda honom, drotten, krigaren,
Den mångberömden hämnaren af Hellas skymf.
LEIOKRITOS.
Han tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed?
ADAMASTOR.
Så var vårt möte. Kommen fördes genast jag
Ur husets förrum in i salen, där han satt
Ibland förtrogna, efter långa irringar
Omsider sorglös spisande vid eget bord.
Straxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram
En stol för mig invid hans sida, där jag sen
Med rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin.
Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt,
Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån
Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?"
När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis
Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då
Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik,
Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot.
Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut.
Att jag var sänd af dig, den nye härskaren
På denna ö, jag sade; att gemensamt hat
Mot Ajas ätt er borde närma till hvarann
Och att du vänskap honom bjöd och bad om hans.
Då blef han åter ljusare att skåda, bort
Flög hotets mörka skugga från hans ögonbryn
Och vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss.
LEIOKRITOS.
Han mörknade vid svaret, att från Salamis
Du kom; säg, lefver någon, som han fruktar än?
ADAMASTOR.
Hör vidare, o konung! När till mildhet så
Han återvändt, då länkade försiktigt jag
Mitt tal och kom till frågan om Eurysakes.
Blott lätt berörande din oro, att ännu
Ditt välde kunde hotas, din medtäflare
Vid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos,
Om dennes öde vore konungen bekant.
Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf
Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han,
"Så säker för min hätske oväns son, som jag
Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin.
Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock,
Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt.
LEIOKRITOS.
Och detta sade Menelaos, Spartas kung?
ADAMASTOR.
Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.
LEIOKRITOS.
Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt,
Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ
Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där!
Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott
Hans höga tempeltjänarinna bådar mig;
Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord,
Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand
Den stund, det med den andra mättar dödens hugg.
ADAMASTOR.
Så händer. Dock för denna gång ej rädes jag,
Att gudasvaret skall för sådan dubbelhet
Anklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu.
LEIOKRITOS.
Jag lyssnar.
MEDON.
Konung, hvad jag vid min sändning sport,
Vill, som det förefallit, jag förtälja dig,
Viss att din önskan aldrig bättre fyllas kan.
Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid
Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag
Prästinnan fann, det doldas genomskåderska.
Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt,
Med handen under lockomflutna pannans snö.
Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot
Jag lade ned och föredrog ditt ärende,
Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp
Från stället stod hon. "Svage, blinde, dödlige",
Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut,
När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?"
LEIOKRITOS.
Var hon förtörnad eller ofärd bådande?
MEDON.
Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska,
Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från
Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande.
Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad
Och åt det för att motta gudens anda; sist
Hon på hans trefot öfver hålan satte sig.
Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs
I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå
I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild
Den helga yrseln svindlade i hennes blick.
Det var, som om ur jordens tysta innersta
En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott
I dagen stigit och prästinnan genomträngt.
Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung
Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom;
Så se och lär och vet och känn och hör och döm:
Trygg härskarn är på Salamis, så länge än
Leontes icke fallit för sin faders svärd!"
LEIOKRITOS.
Så, säger du, så lydde Delfoi-gudens svar?
MEDON.
Af hans prästinna gafs det med de ord, du hört.
LEIOKRITOS.
Rätt sade, Adamastor, du, att lyckosam
Er sändning var, och glädjefullt det blir för mig
Att med en kunglig gåfva vedergälla er.
Dock nu en plikt mig trycker främst. På hafvet nyss
Invid vår ö, så har man sagt, ett skepp förgåtts;
Hjälp kräfves, räddas måste allt, hvad räddas kan.
Till stranden skynden under Xuthosbergets fot
Med min befallning. Bjuden folket lägga ut
Med alla båtar, bedjen, manen, tvingen dem!
Om några af de arma, förolyckade
I land man lyckas bringa, så, om lifvet än
Hos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt
Att dem från döden rädda, vederkvicka dem.
(De gå.)