LEIOKRITOS (allena).
Zeus, allhärskare!
Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill
Och hvad man måste, detta köldomhärjade,
Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott
Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar,
Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld
Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör:
Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt,
Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt,
Är det att vara konung? Hvarför lärde jag
Så sent ditt värde känna, höga mausolé
På askan af min sällhet, dig, o kungamakt?
Dock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet
Så mycket ens, att aska kunde återstå,
Då den förbrändes? Ha, det väsenlösaste
Är sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer:
En dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft,
En glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln,
Som lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer?
Jag är en konung.