LEIOKRITOS (ensam).
Du fega, låga, lömska bof, har ditt förstånd
Så skefva ögon, att de se blott dig, då allt
Du så beräknar efter egen uselhet?
Han skulle frukta, han, Leontes gömma sig!
För hvem, för mig, sin fader? Denne yngling, van
Att gå sin bana öppet såsom Helios
Och trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej;
Han skulle rädas för en handling, smyga sig
Föraktligt undan, då jag nalkas! Stod jag ej
Vid mången åtgärd tveksam själf af fruktan för
Hans ädla, oförvillade och ljusa blick?
Men så är härskarns öde. Tåla måste han
Till skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest,
Och synas obelåten med det käraste.
Skall ej en dag jag skåda, när på Salamis
Jag håller trygg min spira och kan säga åt
Den jag föraktar: "Bort, föraktlige!" Skall ej
Den fröjd mig unnas efter långa år af strid
Att, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad mot
Hvart anspråk af en ändtligt slocknad härskarätt,
Få styra mer med hjärtat än beräkningen?
Ännu likväl, så länge en medtäflare
Kanhända lefver, färdig att på första vink
Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick
Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet
Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar.
Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den
Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus
Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup.
Men se, Leontes nalkas.
TREDJE SCENEN.
LEIOKRITOS. LEONTES. HYLLOS.
LEONTES.
Hyllos, räck mig nu
Det helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot,
Där bäcken klarast störtar utför hällarna,
Du hämtat vatten.
LEIOKRITOS.
Yngling, du vill offra här?
LEONTES.
Så är min afsikt, fader.
LEIOKRITOS.
Säkert denna gång
Åt Dike åter. Ensamt henne tyckes du
Din dyrkan ständigt ägna.
LEONTES.
Ensamt henne ej.
Dock är det sant, att främst ibland de himmelska
Hon träder för min tanke, när den höjs till dem.
LEIOKRITOS.
Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne?
LEONTES.
Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den,
Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest.
LEIOKRITOS.
Ditt läge, yngling, är att vara född till kung.
Att en gång hälsas folkens herde blir din lott,
Ditt kall att styra stark och vis din ädla hjord.
Hvem bland Olympens makter bör som sådan du
Väl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärd
Än honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus,
Den väldige, hvars spira når till världens gräns
Och mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp?
Han skänker styrkan, visheten förlänar han
Och ser och känner kungars sorg, en konung själf.
Tro ej, att härskarn handlar rätt, om ständigt han
Blott på det närmast rätta ser och glömmer allt
För dettas skull allenast. Annan regel har
Den vise, den, som önskar nå ett ändamål.
Han väjer varsamt undan hindren, styr förbi
Och krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blott
Att raka kosan skulle leda öfver den.
Han väljer medel, läkarn lik, som icke ser
På blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört,
Som doftar balsam, och tar opp den giftiga.
Se dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser?
Ej rätt, men skick, en ordning högre, ädlare
Än blott det kala rätta. Stode detta högst,
Då kunde stigens myra, som du trampar på,
Anklaga dig och yrka på förnärmad rätt.
Men sådan är den höge ordnarns mening ej.
Det mindre måste vika för det större, allt
Har denna lag. Betrakta offerdjuret där!
Det sköflar nu den buske, där det bundet står,
Och är bestämdt att falla själft för ditt behof.
Så näres styrkan af det svaga, så sin skatt
Tar af det mindre ädla städs det ädlare
Och lefver, glädes, växer opp till kraft blott så.
Leontes, när ej längesen på denna, strand
Vårt folk för Teukros pilar flydde eller föll,
Då stod du fram mot kämpen, bröt hans öfvermod
Och tvang den segervan att besegrad fly.
Skall du, så rikt af gudar gynnad, född med kraft
Att ordna, styra, skydda folk och fosterland,
Din lott förspilla och för myriaders väl
Ej våga trampa ned en myras rättighet?
Nej, yngling, var min glädje som i annat allt
Så i den stora konsten att se allt i stort.
LEONTES.
Ej var, o fader, efter ett försvar en gång
Jag nödgas våga mot din förebråelse,
Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks.
Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock,
Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock
Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud.
Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs
Mot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far,
Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång,
Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs
Vid markens späda blomma, som med kvällen dör;
En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg,
Orubblig, helig, stor i litet som i stort.
Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig
Ej krossande på jorden ned, af jordens törst
Ej sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök
Ej jorden opp; men vid den strand, där vågen steg
Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg.
Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt
På rätt blott, aktning äfven för den svages rätt.
Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande
Står vid hans sida närmast bland de himmelska
Hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick.
Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf,
Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus;
Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han
Och krossar folk och städer, allt på höjd, i djup,
Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor.
Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål
Och aktar ringa, hvad som möts på banan dit?
Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg,
Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand,
Om ej ett jordras hämmats genom denna blott?
Låt vara, att hon menat blott det ädlaste
Och äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till;
Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej
Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm,
Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp
Att famna morgonrodnan, som en dimma var?
Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål,
Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks,
Vill mänskan trampa orättrådighetens stig
Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram!
LEIOKRITOS.
Du grubblar, yngling!
LEONTES.
Fader, ej för dyrt betald
Är sanningen, om den med grubbel finnas kan.
LEIOKRITOS.
Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig,
Men ej till härskare.
LEONTES.
Så är min mening ock,
Om härskarn måste kunna anbefalla allt
Och kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.
LEIOKRITOS.
Man måste härska för att kunna vara kung.
LEONTES.
Du härskat redan länge, var en konung nu!
LEIOKRITOS.
Hvad, yngling, vågar du tillrättavisa mig
Och gömma klander i de råd, jag ej begär?
LEONTES.
O, låt mig tala öppet, neka dig ej själf
Den fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej,
Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti!
Hvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott.
Att se din vilja lydas är det ändamål,
Du kallar stort och sträfvar till, betraktande
Hvar väg, som säkrast leder dit, berättigad.
Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl,
Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig:
Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld,
Din natt är utan hvila. På din panna, förr
Så ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm;
Är det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett
De ädlaste förtrampas, trohet, redlighet
För ljuset döljas såsom strafförfallna brott
Och pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våld
Omättligt sluka byten och begära fler.
Är folkets väl ej annat? Eller väntar du
En bättre tid kanhända, när du, tryggad själf,
Ej mer beror af fala vänners köpta hjälp?
När skall den komma? Skall ej samma fruktan städs
Ditt lif förbittra, tvinga dig att styra så,
Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän
Af våra forna kungars ätt, utrotas all
Tillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg.
Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup,
Den vilda björnens gömslen kan du spana ut;
Men huru spåra kärleken, där osedd han
I mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms?
Ej båtar den lakonska stöfvarns fina lukt
Vid sådan jakt, och skötte du i sekler den,
Du kunde dock ej sluta sist och säga trygg:
"Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!"
LEIOKRITOS.
Hvad dårskap!
LEONTES.
Akta, att du icke alltför sent
Må finna vishet i hvad nu du dårskap nämnt.
LEIOKRITOS.
Hvad vill du, hvad begär du? Skall jag kasta bort
Den scepter, hvars besittning varit mig så dyr,
Att allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraft
Förmått att åstadkomma, själfva lyckan af
En lefnad utan sorger jag betalt för den?
Skall jag bland hopen kasta den, att gripas af
Den första hand, som sträcks däråt, och lyda sen,
Där jag befalla kunnat? Vore detta klokt?
LEONTES.
Ej så, ett ondt är sceptern ej, Zeus själf bär sin
Och hyllas äfven därför främst bland gudarna.
Med vakor, vedermödor gäldas ej för dyrt
Den sköna lott att vara folkens värn och stöd
Och länders glädje. Endast offret af hvad rätt
För gudar är och mänskor kallar jag för stort,
Om ock det för allfaders egen spira gafs.
Behåll då din, om du den så behålla kan,
Att du ej nödgas rubba Dikes helga bud;
Om ej, så sky den, som en giftig orm du skyr.
Låt makten fara, högheten gå opp i rök
Och rädda, hvad som mer än kungavälde är,
En fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ!
LEIOKRITOS.
Lätt är för den, som inga högre syften har,
Att akta andras minsta rätt; åskådarn lik
Vid rännarbanan, utanför en sådan står
Och vet att hofsamt väja allt, hvad grannen stör.
Men den, som vill det stora, den, som ljungat ut
Med fyrspannsvagnen bland de täflande och vill
Eröfra segerkransen, har en annan lag.
Ej får han skygga, om hans gissel, svängdt till hugg,
En strimma randar på medtäflarns kinder, om
Hans vagn, i vändningspunktens trängsel jagad in,
En annan splittrar eller öfverända slår.
Men sådant, vet jag, yrkar fåfängt jag för dig,
Ty oåtkomlig, mer än om i hafvets djup
Jag till dig talte, är för hvarje tanke du,
Som ej uti ditt eget hufvud vuxit opp.
Ett fordrar jag, ett måste du förstå likväl,
Att ej i mina domar blanda dina in
Och föra in en annan styrelse än jag.
LEONTES.
O fader, fader, huru bitter är din lott,
Om äfven mig du måste frukta!
LEIOKRITOS.
Tänker du
Det verkligt, så bespara då mig denna sorg!
Leontes, länge varar ej, så hoppas jag,
Det läge, som oss söndrar.
LEONTES.
När förändras allt?
LEIOKRITOS.
När ingen Ajas-ättling mer att frukta finns.