FOLKET.
Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.
RHAISTES.
Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hit
Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld.
FOLKET.
Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?
RHAISTES.
Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm
I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft
Sin åra lik, till ofog den begagnas nu.
FOLKET.
Har han förmäten vågat bära hand på dig?
RHAISTES.
Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!
Den har med våld han från mig röfvat.
FOLKET;
Alltför djärf
Du föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far.
HYLLOS.
Vår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till.
RHAISTES.
Nu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af er
Vet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är;
Hur från den dag, Leiokritos, vår härskare,
På ön fick välde, denne stått hans makt emot
Och jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros kom
Med skepp från Cypern, han, den gamle Telamons
Förskjutne son, och kungaspiran efterstod,
Smög, som man känner, denne bud till fienden,
Men jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här.
För slika dåd har ära jag, men han sin skymf,
Har jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll.
Jag frågar nu, om orättvist, om oförtjänt
Jag äger, hvad han ägde?
FOLKET.
Lämnom denna dom
Åt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt,
Som du förtäljt det, veta vi.
RHAISTES.
Så hören än!
Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren
Ser jag den gamle gömma snäckan i sin barm,
I akt att mig bedraga, själf med detta dåd
Bevisande, att han den ansåg vara min.
Och hvem skall den väl höra till, om icke mig?
Är stranden min, är böljan min också och mitt,
Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min
Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här
Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var.
Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen,
Inblandar skägglös sig i männers sak och tar
Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.
Skall sådan sed få råda nu på Salamis,
Att söner trotsa fädrens bud; att armens kraft
Allena afgör, hvad man har och icke har,
Då är för oss, som redan börjat gråna, bäst
Att fly till andra länder eller söka djupt
Bland Hades skuggor våra forna lagars helgd.
Nu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män,
Tillhör att helgad ordning upprätthålla här.
EUBULOS.
O, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ord
Med kopparskodda pilars kraft att genomgå
Ditt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list?
När har till landets fiender jag smugit bud?
Var Teukros, han, vår forne konungs ädle son,
En fiende? Som vän han kom till Salamis
Med några få kamrater och ett enda skepp
Att härskarspiran vårda åt sin broders son,
Tills denne kunde hinna sina fäders ö.
Då bad jag, ja, i sanning, honom varnande,
Ej träda utan aktsamhet på hemmets jord,
Emedan du, emedan den, du kallar kung,
Med legda skaror eftertraktade hans lif.
Men sådant veta desse lika väl som jag.
Tro ej, att deras tystnad är ett bifall till
De dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem,
Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar.
De veta äfven, med hvad rätt du har min jord
Och mina ägodelar, med hvad billighet
Jag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt
I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.
Och du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nu
Din rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbud
Min son den från dig tagit, nedrigt kastande
På ynglingen ohörsamhetens svåra skuld.
Hvad du med våld ifrån mig tog, tog han från dig
Med våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag,
Om ock mer varsamt varit att ej bruka våld.
Hör detta nu och hämnas, hur du vill och kan,
Bespara blott din glatta tungas hala ord!
FOLKET.
När gudars vrede drabbar arma mänskobarn,
Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem,
Att brist i rikedomens boning tränger in
Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af;
Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig
För ödets stormar, vet att mot den starkare
Ej gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.
Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ord
Förtörnat ovist denne man, hvars vrede du
Ej ens i lyckans dagar mäktat stå emot.
Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus,
Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott,
Den mänska är, som glömma och förlåta kan.
Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunst
Af lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dock
En ringa råga endast på din rikedom;
För honom är den allt. Med den kan han sin nöd
För långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne
Ej hylla hand, som äger, utan hand, som ger.
RHAISTES.
Är det ditt råd?
FOLKET.
Vi kunna ej ett bättre ge.
RHAISTES.
Så ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själf
Och nyss förnam af den förryckte fiskarns ord,
Att gissel vida skarpare behöfvas här,
Förrän vår nye konung tämt sitt styfva folk.
Ej må han lita på den hala ödmjukhet,
Han ser i allas uppsyn, hör i allas tal;
Bakom den lura gamla minnen oftast dock,
Blott väntande en läglig stund för trolös bragd.
Men väl är, att jag närmare lärt känna er
Och vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs,
Ty dubbelt farlig är en okänd fiende.
FOLKET.
Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne
I mildhet likna gifvas ej af fiendskap.
RHAISTES.
Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän,
Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?
FOLKET.
En bön vi ville ställa till ditt hjärta först.
RHAISTES.
Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!
FOLKET.
Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår.
Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd
På stranden mötte Teukros nyss och segerrikt
Tvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm,
Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han
Förmår ett väldigare bistånd ge än vi
Och lär förstå betala din tillgifvenhet.