RHAISTES.
Man, hvad smög du undan i din barm?
EUBULOS.
Se, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt:
En stor murena och sardeller, skönare
Än salaminska böljan plägat hysa förr.
Välj ut de största, efter du som rättighet
Har fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst,
Och skynda hem och sänd en slaf att hämta dem.
RHAISTES.
Rätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag.
EUBULOS.
Jag önskar ej, att solens brand fördärfvar den.
RHAISTES.
En annan orsak gömmer du i mantelns veck.
EUBULOS.
I sanning, ja: min hunger, som beveker mig
Att söka snart min boning där på uddens häll.
RHAISTES
(gripande häftigt inåt hans barm).
Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu?
Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan.
EUBULOS.
Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var!
Släpp af, slit ej min klädnad sönder!
RHAISTES.
Se; o se!
Vid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord!
Den vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konst
Du skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu,
Och dessa feta stycken, dem du bränner städs
Med sakta bön om Ajas-ättens återkomst;
Hur dem du hittar på din klippa, märker jag.
Men vet: en annan härskar nu på Salamis,
En konung, som förstår att skilja fiender
Från vänner åt och ge åt hvar och en den lott,
Han genom trohet eller otrohet förtjänt.
Ej lär han länge tåla, att en man som du,
Hans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drar
Och, undanträngd på kala klippan, tallen lik,
Blott mera yppigt höjs och frodas dag från dag.
Jag säger detta, att du ej en annan gång
Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig
Att svekfullt undandraga mig min egendom;
Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare
Du tålas kan ännu på dina fäders ö.
EUBULOS.
Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand?
RHAISTES.
Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför.
EUBULOS.
O den förtrycktes öde! Höge gudar, när
Skall öfvermodet, svällande som vinterns flod,
Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej,
Hur ondskan yfves och det goda trampas ned?
Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare
Än mina, denna klagan gått; högborna män,
Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck.
Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs
Till mig om trohet tala och om otrohet,
Hvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet lik
På vindomsusad bölja, byter härskare,
Du, eller jag, som delar Backosplantans lott
Att lyftas och att falla ned med samma stam?
Ej är den tid förgäten, när för Telamon,
Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son,
Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig;
Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik.
Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du
Kring Xuthosberget vallar, voro mina då,
Och min var ock den boning, nu du kallar din.
Hur har det så förändrats?
RHAISTES.
Hvad? Du frågar det,
Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick,
Som gudar stadga, då de störta kungar ned
Och höja andra bättre.
EUBULOS.
Jo, förgången var
I troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd,
Och Telamon af år och sorger bruten ned,
Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son,
Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord,
Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot,
Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland.
Sen bor på kala hällen jag, i lunden du.
Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss
Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt,
Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm?
I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken,
Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag
I ett föraktadt yrke för en ringa lön;
Du lutar dig vid källan i olivens skygd,
Af varma vindars balsamdofter fläktad kring,
Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.
Är jag den afundsvärde, du missunna bör?
Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm,
En omängd droppe vin jag mäktar lösa in,
Skall från min udde altarflamman nå din syn.
Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer
Jag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af,
I brist af annat offer, denna svaga hand
Och lägga den som gåfva ned på gudars härd,
För hans skull blott, för mina bättre dagars kung,
Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag
Och se hans ätt i blomning än på Salamis.
Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.
HYLLOS.
Det skall ej ske.
RHAISTES.
Hvad, äfven du?
HYLLOS.
Gif snäckan hit!
RHAISTES.
Förmätne, vill du slita ur min egen hand
Min egendom?
HYLLOS.
Den tillhör oss och icke dig.
RHAISTES.
Vik bort!
HYLLOS.
Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.
RHAISTES.
Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod
Att öfva mot din härskares förtrogne våld
Och fruktar ej det stränga straff, som krossande
Dig drabba skall.
EUBULOS.
Gif efter, gosse, bättre är
Att vika än att trotsa nu.
HYLLOS.
O fader, ej
För dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är
Att allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst.
För henne blott jag vågar allt, den sörjande,
Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van,
Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd.
Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi
Förmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt
Hon burit fordom, som hon nödgas bära nu.
Att hennes lott förbättra gåfvo gudarne
Sin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den
I röfvarns händer lämna?
RHAISTES.
Vänta! Folk, hitåt!
Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få.