v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.
FRU BINGEN (häftigt inträdande).
I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann!
Kom, hjälp mig att mot målarn strida!
Han kommer, båda komma, Trygg och han;
Han fått den gamla dåren på sin sida.
v. DANN.
Var kort, min fru, så kort ni kan!
FRU BINGEN.
Visst kan det smärta en, visst kan det svida
Uti ens hjärta, att en okänd man--
v. DANN.
Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida.
Säg lugnt, hvad saken gäller.
FRU BINGEN.
Så, minsann!
Jo, målarn, han grasserar efter täcken.
v. DANN.
Hå, är det därifrån den kommer, skräcken?
Gif honom dem, så slippen I hvarann.
FRU BINGEN.
Omöjligt, herre, nej, det måste nekas.
Att hänga dem för fönstren ut att blekas!
Ack nej, det kan man ej, det går ej an.
v. DANN (utom sig).
Ni är den värsta mara, någon fann.
Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel,
Förgjorda öronrasp och ögongissel!
Jag kan ej tåla----
JULIA (trädande emellan med lyftadt finger).
Kan ej?
v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan).
Jag, en man!
Men jag vill visa, att jag kan fördraga.
(Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.)
Min fru, min goda fru, vill ni ej taga
En liten hvila? Sätt er, lugna er!
Det gäller ju ett lappri, som ni ser.
(Tyst till Julia.)
Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga?
JULIA (tyst till v. Dann).
Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga,
Att ej er styrka såg så tillgjord ut.
v. DANN.
Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut.
Se efter än!
(Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen,
när han nalkas.)
Min bästa fru, sitt stilla!
Ni nämnde täcken nyss, var det ej så?
De kunna blekas, kunna fara illa?
FRU BINGEN.
Jag sköter ej ert hus för att förspilla,
Hvad i min ringa vård jag kunnat få.
v. DANN.
Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla
Er omsorg så i detta som i allt.
Hvad syns, fördrar jag nu?
JULIA (tyst tillbaka).
Det är en villa,
Ni krusar bara, och ert krus är kallt.
v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till
fru Bingen; efter
en kort paus, lugnare).
Fru Bingen, vi bli båda gamla,
Och ålderdomen har just ej behag.
FRU BINGEN.
Man kan ej----
v. DANN (uppbrusande åter).
Hur?
FRU BINGEN.
Förhindra sig att samla
År efter år, dag efter dag,
Så länge man är till.
v. DANN (lugnare).
Det medger jag.
Det kan man ej, men eljest kan man mycket,
Långt mer än ni och mången annan tror.
FRU BINGEN.
Att kunna tåla är dock hufvudstycket.
v. DANN (för sig).
Det där var bra. Så sade ock min mor.
FRU BINGEN.
I synnerhet, herr Dann, när man beror.
v. DANN.
Beror?
FRU BINGEN.
Ja, såsom jag och många andra,
Som haft vår bättre tid och sett den vandra.
Vi lefva sen på nåd.
v. DANN (rörd).
Min bästa fru,
Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra.
Ni lefver här på ingens nåder nu.
Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra;
Men hur min vrede är, det vet ni ju.
Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta,
Det är, gunås, som lynnet är.
Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär,
Förarglig ofta, knarrig, snar att träta.
Dock vet jag att ert värde mäta,
Vet, hur omistlig ni är här,
Hur det stod till i gården er förutan.
JULIA (tyst till v. Dann).
Nu ljuder åter rätta ton i lutan.
v. DANN (tyst till Julia).
Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt
Att visa, hur jag har mitt sinne spakt.
FRU BINGEN.
Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan
Gör solen mindre skarp.
v. DANN.
Hur menar ni?
FRU BINGEN.
Jag menar, om jag ger, hvad de begära?
v. DANN.
Hvad? Täcken?
FRU BINGEN.
Ja, det måste väl så bli.
v. DANN.
Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.
FRU BINGEN.
Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära
Så mången bitter sorg----
v. DANN.
Som gått förbi,
Jag hoppas det?
FRU BINGEN.
Ja, himlen vare ära!
Dock undrar jag, att jag så häftig var
Emot den unge målarn, fast så nära
Jag såg hans båda ögon.
v. DANN.
Hur?
FRU BINGEN.
Ett par,
Hvars likar jag ej sett sen unga dar,
Då jag dem såg hos ängeln här, er kära.
v. DANN.
Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän
Ni måste flytta från vår ort igen
Och fick först, sen de slocknat, återvända?
FRU BINGEN.
Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända?
v. DANN.
Och målarn? Hennes ögon likna hans?
FRU BINGEN.
I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans;
Det är, som om han ärft dem, så de blända.
JULIA (till v. Dann).
Men om han vore hennes son kanhända?
v. DANN.
Nej, nej, hans namn är icke hennes mans.