JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt).
TRYGG.
Nu, fröken!
JULIA
(låtsande förtrytelse).
Hu!
År det väl mänskligt, att man så skall störas?
Om ni vill skrämma mig på detta sätt,
Så klagar jag för onkel, vet ni det?
TRYGG (förundrad).
Jag skrämt?
JULIA.
Just ni.
TRYGG.
Hur har jag kunnat skrämma?
JULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet).
Jo, med er grymma hast och med er stämma.
TRYGG.
Att hasta hör just ej min ålder till.
JULIA.
Nå, med er uppsyn då, om ni så vill.
TRYGG
(förargad).
Den har ni sett hvarenda dag här hemma.
JULIA.
Se så, nu jäser det igen, ert blod,
Men jag förlåter, jag, om ni förlåter.
Det är så klent ibland, mitt tålamod,
Men blir ni god igen, om jag blir god?
TRYGG (för sig).
En evig skiftning fram och åter,
Och gamle Trygg får lof att skifta med.
Hon har en ängels makt, fast hon är led.
JULIA (för sig).
Man måste skrufva pipan, tills den låter.
(Högt.)
Ni mumlar bara. Ja, visst är ni vred?
Ni vill kanhända, att jag gråter
Och tigger er om fred?
TRYGG.
För Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider.
Var viss, att gamle Trygg gör allt för er.
JULIA.
Se, den försäkran slutar våra strider.
Här är ett bref, som ni åt målarn ger.
Är det för tungt?
TRYGG.
Gud signe er, ni ler!
JULIA.
Minns, att ni lämnar det i målarns händer,
Ej visar det för kunder och för fränder,
För onkel och hvar mänska, som ni ser.
TRYGG.
Behöfs ej varning.--Hvad skall göras mer?
JULIA.
Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder
Och har er reskamrat på tu man hand,
Så stäng då ej er tunga bakom tand
Och var ej trumpen, som ni brukar vara.
TRYGG.
Om han vill fråga något, skall jag svara.
JULIA.
Ja, men ni måste göra mer, ett grand.
Ni får på edra ord ej spara.
Ni måste som af egen drift förklara
För honom, hvad han har att akta på,
Ifall han vill er herres ynnest vinna.
Gif honom vinkar om att eftersinna,
Hvad vinst han kunde hafva af att få
En millionär till gynnare.--
TRYGG.
Rätt så!
JULIA.
Men blanda mig ej in, ty jag är kvinna.----
Säg honom, hur han bör tillvägagå:
Se ödmjuk ut från början allt till slutet
Och klaga, klaga, klaga oafbrutet.
TRYGG.
Det bär till fanders.--
JULIA.
Tyst, och hör mig då!
Ni måste låta honom tydligt märka,
Att tårar mest uppå er herre verka,
Att onkel gärna ställer hårdt mot hårdt,
Men hjälper den, som finner allting svårt;
Att intet gör hans hjärta mera böjligt
Än orden: kan ej, går ej an, omöjligt.
Bed honom därför blott se ömklig ut
Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.
TRYGG.
Det blir spektakel af--
JULIA.
Se där! Jag finner,
Att ni är ledsen än, jag märker grant,
Att gammal harm inom er brinner----
TRYGG.
Mitt gråa hufvud vill jag ge i pant----
JULIA.
På hvad? På att af er jag intet vinner?--
TRYGG.
På att hvad fröken menar ej är sant.
JULIA.
Men hvarför vägra då att hjälpa?
TRYGG.
Det blef ej hjälpa, fröken, det blef stjälpa.
JULIA.
Att göra, som jag ber?
TRYGG.
Ja, kommer han
På detta sätt, blir målarn körd på porten;
Han tål ej någon ynkrygg, herr von Dann.
JULIA.
Jag önskar, målarn drefs från hela orten.
TRYGG.
Så, är det så bevändt, då går det an.
JULIA.
Jag har alls ingen lust att målas,
Kanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas,
Gud vet allt hvad, en främling till behag.
TRYGG.
Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag.
JULIA.
Är det då afgjordt, kan jag därpå lita?
TRYGG.
Var säker! Trygg förstår sig ej på krita,
Hvad han har lofvat, löser han kontant.
JULIA.
Farväl då, gamle kund, ni är galant.