v. DANN. JULIA.
JULIA (for Sig).
O Gud, nu far den gamla björnen
Med uppdrag, sådant onkel nyss det gaf.
Det blir bestämdt spektakel af.
Ack, konstens väg är full af törnen.
Skall Axel kommenderas som en slaf?
Hvad är att göras?
v. DANN.
Barn, du tänker
Helt visst på målarn nu och din kostym?
JULIA
(allt ännu för sig).
Han kommer aldrig, om man kränker
Hans hederskänsla.
v. DANN.
Din barett med plym,
Hvad tror du, fäst med en rubin, som blänker?
JULIA (som förut).
Han är för stolt därtill.
v. DANN.
Om sen du stänker
En rad af stora pärlor kring din hals?
JULIA
(uppvaknande).
Hvad säger bästa onkel, hvad befalls?
v. DANN.
Kors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker,
Jag tror, min själ, att du ej hört mig alls.
JULIA.
Förlåt, jag har så mycket att besinna.
v. DANN.
Det tror jag nog, det är ej svårt att finna;
Men hvad?
JULIA.
Jag glömde--nu är väl för sent--
Att ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment.
v. DANN.
Att hämta någonting från skyn kanhända?
JULIA.
Nej, blott från staden.
v. DANN.
Det blir ganska lätt.
När han blir färdig, skall jag honom sända
Hit upp till dig, så kan du gifva det.
Det gäller visst din toalett.
Låt honom endast snart få återvända,
Själf går jag nu och ställer allt på rätt.