v. DANN (inträder med ett bref i handen). JULIA.
v. DANN.
Nu, låt se, om det slår klick!
Nu tror jag, han skall komma, snabb som ilen;
Den gunstig herrn höll på med Amors list,
Så skref han nyss, nu tror jag fullt och visst,
Han låter guden själf få sköta pilen.
Han satt som fjättrad vid paletten sist,
Nu skall han sprängas lös,
(Skakar brefret.)
se här är kilen!
JULIA.
Men, bästa onkel, han är dock artist.
Man måste fara varsamt med en sådan.
v. DANN
Åh, du kan vara ganska trygg för vådan.
Den kil, jag brukar, är ett löfte blott
Att köpa taflan, som han målat senast,
Om färdig eller ej, allt lika godt.
JULIA.
Och så tror onkel, att han gör sig brådt?
v. DANN.
Jag loft betala hvad som helst, allenast
Han ej vill söla, utan kommer genast.
JULIA.
Jag fruktar, onkel valt det sämsta sätt
Att skynda på hans ankomst.
v. DANN.
Hvarför det?
Skall ej ett sådant anbud honom locka?
JULIA.
Han kommer föga, om han tror er pocka.
v. DANN.
Hur, pocka? Han förstår ju lätt,
Att gubben offrar på en nyck, min docka.
JULIA.
Men aldrig säljer han sig åt er klocka.
v. DANN.
Tyst då, för tusan, en gång! Jag är mätt
På alla dessa upptåg, svårigheter,
Omöjligheter med och utan vett,
Allt hvad er legion af inkast heter.
Han måste komma. Gud ske lof, jag har
Här i min närhet en, som mig ej plågar
Med motstånd, skrupler, inpass, galna svar,
En man, min bästa skatt sen forna dar,
Som följt mig, följer mig, hvarhelst jag tågar,
Ej ställer is emot mig, när jag lågar,
Och hejdar med ett nej hvart steg, jag tar. (Ringer.)
Gif akt, min Julia, du skall se en karl,
Som vill, som kan, som hugger i, som vågar
Och som förstår att svara, som jag frågar.
(Gamle Trygg inträder och stannar aktningsfullt vid dörren)