O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Men i sitt slott, det höga, vid Volgas flod,
I marmorsalen ensam bland bilderna
Af hädangångna, lysande anor satt
I glans Natalia Feodorovna själf.
Här, så furstinnans vilja bestämt det, här,
Bland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu,
Sen långa år i fädernas hem ej sedd,
Inför sin moder träda. Som till en fest
Var salen ordnad, purpurgardinerna
Från alla bilder vecklade opp i prakt,
Och högst vid bordet jämte furstinnans plats
Stod, ställd för sonen färdig, en taburett.
Den stolta modren väntade, timmen slog,
Och in kom Dmitri, festlig som rummet ej.
Hans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens,
En hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr,
Hans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör
Och stjärnlöst nattlig steg han till modren fram.
Ett ögonblick såg dyster furstinnan opp,
Som om mot sonens mörker hon mörknat själf,
Dock snart i höghet sträckte hon, ljusnande,
Sin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg
Och rörde moderligt med en kyss hans kind.
"Min Dmitri", så hon sade, "välkommen var!
Med rättvis stolthet ser jag min ädle son
I sina anors strålande krets igen,
En oerfaren yngling ej mer som förr,
Men pröfvad, van att handla, beredd kanske
Att själf sitt rum eröfra bland dem en gång.
Min son, från hemmet länge du varit skild.
Hvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket värf,
Har du ej yppat, jag det ej frågat har;
Min önskan varit sådan, jag velat så.
Åt sig, sin egen adel, sitt eget val
Af ärans banor ville min ädle son
Jag öfverlåta, Ville behålla blott
En rättighet, den bästa, en moder har,
Den att få hoppas allt af ett älskadt barn.
Och nu, min Dmitri, frågar jag,--dock ej jag,
Men dessa stumma bilder igenom mig--
Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans
I ärans rymd din trånande blick du fäst."
Så var furstinnans hälsning. Hon satte sig
Och med ett tecken viste sin son hans plats.
En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund
Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar,
Men till ett skugglikt leende rördes blott,
Och hög tog åter ordet hans moder då:
"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske,
Som dessa bilder fråga, besvara dem;
Välan, min stolta, strålande fröjd det är
Att själf för eget lugn ej behöfva svar.--
Se opp mot denna kvinna, min ädle son,
Det svarta ögats glödande elddjup se
Och pannans hvälfning, skymd af en otämd lock!
Din moders ättemoder af furstlig stam,
Bland stjärnor född på Grusiens fjäll, hon var.
En son hon hade. Bort från sitt hem han for
Som du, for tidigt, dröjde i åratal
Som du, och ensam satt i sitt slott hans mor.
Då kom en gång af hennes bekanta en,
En vän, ej sedd sen länge, grefvinna född,
Fast med ett dunkelt vapen förenad då.
Med godhet dock hon möttes, förtroligt språk
Blef växladt, mången fråga om förr, om nu,
Och så omsider sporde den främmande:
En son du äger, gläder förhoppningsfull
Hans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf,
För fridens eller krigets, bestämdes han?
Hon log, din ättemoder, och gaf till svar:
'Sen tvenne år mitt öga ej honom såg,
Hans blick blef varm, hans fäderneboning trång,
Han tog sitt arf, han sökte en öppen värld
Och kämpar nu, kvar, huru,--jag vet det ej.'
Men full af undran talte den andra än:
'Hvad, vill du skämta blott, eller drömmer du?
Du mor med känslor varma som blickens glöd,
Du lämnar åt sitt öde din enda son?
Omöjligt.'--Så hon sade; i höghet då
Uppstod furstinnan, räckte den främmande
Sin hand och talte aldrig förgätna ord:
'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock,
Behöfver mer ej känna: hvarhelst han finns,
Bor guldrent i hans hjärta hans fäders blod.'--
Min Dmitri, så hon tänkte, din ättemor,
Af hennes ande äger ock jag ett arf."
Hon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf:
"Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här,
Säg själf, om till din glädje, om till din sorg;
Hvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag,
Och hvad mitt yttre röjer, mitt inre är."
En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick
I sonens öga hade hans moder fäst,
Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt
Och sträckte majestätlig sin hand mot en:
"När denne stjärnomstrålade", sade hon,
"Kom från sin första ynglinga-utflykt hem,
Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm,
Så utan yttre, skimrande glans som du.
Hans fader fallit tidigt i Peters strid
Mot Sveriges vilda lejon, hans ädla mor
Sett nyss sin boning härjas af fiender
Och satt, en värnlös änka, i plundradt slott.
Pultavas fält var blodadt, och ryktet flög
Med segerbudskap, jublande vidt, då såg
Sin son hon återkomma; allena, tyst,
Med vinst blott af en blekare kind han kom.
På honom, fast sen länge ej sedd, ej spord,
Sitt hopp hon fäst, dock teg hon och sörjde stum,
Att sköflad så han kom till ett sköfladt hem.
En dag försvann, knappt grydde den andra, när
Af jubel nejden fylls, och från höjd och däld
Hörs ropet: Tsaren, tsaren i antåg är!
Ej mer som förr i sällare tider kan
Den ädla ägarinnan af slottet nu
Vid tsarens fot begära en ynnest, be
Att få ett ögonblick hans värdinna bli.
Allena, osedd, gömd i ett sidorum,
Hon öppnar blott ett fönster och skådar tyst
Mot vägen, vill blott blicka välsignande
På fosterlandets far, då han flyr förbi.
Han kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann
Han skyndar fram, af dånande vagnar följd,
Och skaran nalkas, glimmar, försvinner,--nej!
Den stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård.
En blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande,
Den ädla slottsfruns hjärta igenomfar,
Dock går hon glad att möta sin höge gäst
Och hinner vestibulen med hastad gång.
Hvad syn! Där står monarken i höghet ren.
Hvad syn för henne, henne som mor! Hon ser
Sin son i tsarens armar, med kyss på kyss
På kind, på mund, på panna af honom höljd.--
Min Dmitri, denne yngling, som kom som du
Så blek, så glanslös hem till sin mor, var mer
Än hvad han ville synas; i mången strid
Han kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod
Beredt Pultavas seger, ett ädelt sår
Han bar, var tsarens gunstling, var general."
Så talte hon; en leende ljusning flög
Kring hennes anlets mildrade majestät,
Men marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu
I hemsk förvandling smälte och brast i ord:
"Hör opp", han sade, "moder, att se mig an
Med denna svärmiskt forskande, sälla blick,
Som anar gömda strålar af tsarers nåd
Hos mig, din bleka, stormiga, dunkla son.
Ej att dig bringa glädje jag kom; hvad du
Som glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått,
Nej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd,
Fast med din smärta, moder, den köpas skall."
Han teg och strök sin panna och talte än:
"O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Men andra stjärnor lyst för din Dmitris blick,
Två stjärnor, mordiskt tjusande, mäktiga,
De bränt hans barm, de sugit hans hjärtas blod,
Och kärlek är den ena, den andra hämnd."
Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum
Furstinnan satt, han såg det och vidtog än,--
Hans röst var vågens röst, då i storm den slår
Mot klippans barm och brytes och suckar dof:--
"Från barndomsåren var jag din mulne son,
Den andra, ständigt, ständigt den andra blott;
Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf
Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.
Vårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott
Min broder for, jag följde, en främling lik.
Välan, en sällhet grydde för mig ändå,--
Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt.
Då sprang min ena stjärna ur natten fram,
Då såg jag hämnden vinka, den lyst min ban
I år af kval, och nu den mig lyste hit.
Min moder, denne lycklige, ljuse son,
Er fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han--
Med en slafvinna fostrar han ättens hopp,
En låg lifegens dotter hans maka är."
En blekhet, tänd och flydd i ett ögonblick,
Furstinnans anlet darrande öfverfor,
En ljungelds hemska, flyktiga återsken,
Och nu med kufvad smärta begynte hon:
"O Dmitri, du nattburne, om åt din hämnd
En broders olycksöde kan svalka ge,
Var lugn, hans dom skall falla.--På Rysslands trott
Finns den, som vet att vörda en moders sorg.
Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst
Jag ber den höga skydda vår ädla ätt
Mot en vanbördings brott, som befläckar den.
Var lugn, jag ägt två söner, jag äger nu
Blott en, med dig ej täflar en annan mer;
Var lugn, min son, olycklige, mörke son,
Din ena stjärna lyst dig till önskadt mål."
Hon talte så och dröjde; en hämmad tår
Bröt våldsamt fram och föll på den stoltas kind,
Och nu hon tog den nattliga sonens hand
Och höjde, lik en bedjande, än sin röst:
"Du är, fast mörk, min Dmitri, min ende nu,
På dig allena hvilar vår ädla ätt,
Förtvifla får du icke, förloras ej,
Så nämn din andra stjärna, din kärlek nämn!
Så skön, så rik, så mäktig, så lysande
Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand
Din moders son skall vägras; tsarinnan själf
Skall med sin allmakt skydda ditt djärfva val,
Blott nämn det, säg, hvem fängslat ditt hjärta, blott!"
Hon slöt. Men ur den bedjande modrens hand
Drog Dmitri sin och dolde sin kärlek ej:
"Min moder", så han sade, "din Dmitri skall
Ej mer förtvifla, icke förloras mer,
Om till hans vilda, flammande, tärda barm
Din makt hans broders maka, slafvinnan, fört."
Då stod furstinnan sviktande opp, hon teg,
Hon gick med långsam gång, majestätlig, stum,
Ur höga anors strålande festsal ut;
Men, af den stolta skickad, en tjänare
Kom in och sänkte, utan en vink, ett ord,
För alla bilder purpurgardinerna,
Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick
På honom fäste helgade fäder mer.