Och strax han kallar sin käcke slaf:
"Fort, hämta min hingst, Ivan!
Gör falken färdig, min hvita falk
Skall blänka i skyn i dag!"
Moskva, du gula, du lugna flod,
Hvad dån vid din blomsterstrand!
Ett dammoln rullar i hvirflar fram
Och brusar förbi din våg.--
Är det af hjordar en mättad här,
Som stormar till stallen hem?
Är det orkanen, som hvälfver vild
Den glödande vägens sand?
Hur lämna hjordarna lundars skjul,
Då solen är högt ännu?
Hur dånar stormen bland asp och lind
Och stör ej en gren, ett löf?
Det moln, som följde din strand, Moskva,
Nu störtar det ned till dig,
Nu når det bryggan, som speglad hvälfs
Högt öfver din böljas djup.
Hvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn
Framljungar i ljus på bron,
Som viggar blixtra jockejer fram
Och eldiga hingstars glans.
En furstlig skara den skimrar nu.
I landtliga bygders lugn;
Det är furst Voldmar, den glade, själf,
Med honom hans mulne bror.
Den tropp, som hann som en stormvind bron,
Har stannat på motsatt strand.
Furst Voldmar korsar sin pannas hvalf,
Han korsar sitt unga bröst:
"Hell", så han talar, "du vackra jord,
Du leende himmel, hell!
Och hell dig, broder, välkommen var,
Här ser du mitt sköna arf!"
Då höjer Dmitri sitt öga mörk,
På nejderna blickar han;
En stund han tiger och skådar blott,
Omsider han talar så:
"Ett fält oss möter af skördar tyngdt,
Ett annat af blommor höljs,
Vid randen vinkar en ändlös skog,
För jägarens fröjd ett hem,
Och fjärran tindrar i solens färg
Ett torn af ditt ärfda slott;
Skall jag det noga betrakta allt,
Att finna, hur säll du är?"
"Min broder", svarar furst Voldmar mildt,
"Hvad kyler ditt hjärtas vår?
Ej för att väga min lott mot din
Jag viste mitt glada land;
Välkommen, ville jag säga blott,
Din broder är nu din värd,
Kom, dela vänligt hans salt och bröd,
Snart delar han vänligt ditt!"
Så sagdt, han räcker sin hand till frid,
Furst Dmitri den fattat har:
"Här bränner solen oss", säger han,
"Af damm vi förkväfvas här.
En gångstig ser jag vid flodens strand,
Den tyckes ju nå ditt slott;
Jag väljer stigen, ur kvalmet snart
Min fåle mig bära skall."
Och strax han kallar sin käcke slaf:
"Fort, hämta min hingst, Ivan!
Gör falken färdig, min hvita falk
Skall blänka i skyn i dag!"
Furst Voldmar springer ur vagnen lätt,
Sin skara befaller han:
"Till slottet skynda på förhand, folk,
Förkunna min ankomst där!
Min bror vill jaga, min ädle gäst
Vill pröfva min park en stund,
Må folket samlas, vi komma snart,
Nu följer oss ingen här!"
Så sagdt, på frustande gångarns rygg
Han kastar sig vindsnabb opp.
Furst Dmitri tyglar sin stolta hingst
Med fradgiga betsel ren,
Sin falk han bär på sin höjda hand,
Hans broder emottar sin,
Och vagnen rullar i damm sin kos,
Och skarorna fly med den.
* * * * *
Öfver jorden blånar himlen,
Under himlen grönskar jorden,
Leende mot jord och himmel
Strålar mellan båda dagen.
På den dagbelysta jorden
Skimra blommor, glänsa vatten,
Skjuter ock en skog i höjden,
Skiftande af ljus och skuggor.
Men på ängen framom skogen
Står en björk, af sekler ammad,
I dess topp en dufva sitter;
Hvarifrån är dufvan hemma?
Icke i den vilda skogen
Har sin moders bo hon lämnat,
Fostrad är hon under skygdet
Af en fridfull mänskoboning.
Från en ringa hyddas torftak
Mången morgons ljus hon skådat,
Sänkt sig stundom ned att plocka
Korn ur vänligt sträckta händer.
När den blåa vingen vuxit,
Har hon flugit ut till lunden,
Gungat på dess grenar, badat
I dess svala bäckars vatten.
Och hon sitter nu i toppen
Af en enslig björk på ängen,
Pickar sina fjädrars skimmer,
När två furstesöner nalkas.
Och den ena fursten stannar,
Och han talar till den andra:
"Sakta, Dmitri, ser du dufvan,
Lös din ädla falk, min broder!"
Och den mulne Dmitri svarar:
"Parkens ägare är dufvans;
Din var ständigt första lotten,
Voldmar, jag är van att följa."
Men furst Voldmar talar glädtigt:
"Bort med mörka ord, min broder!
Lös din falk och låt den stiga,
Jag vill lösa min tillika."
Och mot himlens blåa rymder
Sväfva snart två hvita falkar,
Kretsa högre opp och högre,
Spanande ett byte båda.
Och på en gång se de dufvan
I den ljusa björkens krona,
Och på en gång skjuta båda,
Lika viggar, ned på rofvet.
Men vid trädets topp i fallet
Möta falkarne hvarandra,
Öga blixtrar vildt mot öga,
Och mot vinge klappar vinge.
Och en blodig strid är börjad
Mellan falkarne i flykten;
Ingendera unnar bytet
Åt den hotande rivalen.--
Men från kvisten, där hon sutit,
Skyndar, skrämd af dånet, dufvan;
Nära, nära är förföljarn,
Och den kända hyddan fjärran.
Och hon blickar kring med bäfvan,
Ser två människor i nejden;
Nästa ögonblick i trygghet
Sitter hon på Voldmars skuldra.
Mellan falkarne i höjden
Slutas striden i detsamma,
Och med slappad vinge fladdrar
Voldmars ädla falk och faller.
Segrarn, nu allena vorden,
Lyfter sig mot skyn ånyo;
Jaga vill han, dufvan söker
Med en eldblick än hans öga.
Och han märker henne, sjunker
Stjärnlik i sitt fall mot rofvet,
Och han vidgar djärf sin guldklo
Öfver Voldmars dufva redan,
När furst Dmitri, mörk af vrede,
Vill hans vilda ifver hejda
Och med knoppen af sitt ridspö
Fäller honom död till jorden.
Tystnad rådde några stunder,
Tills furst Dmitri börjar tala:
"Voldmar, om min falk jag skonat,
Vore ej din dufva mera."
"Det är sant, min ädle broder",
Svarar Voldmar i förundran,
"Hårdt dock varit, om hon röfvats
Från den drömmande beskyddarn."
På sin hvita falk i stoftet
Pekar Dmitri, och han talar:
"Detta offer för din glädje,
Vet du, Voldmar, hvad det kostat?"
Voldmars klara panna mulnar,
Och förtrytsam tar han ordet:
"Var din falk dig dyr, min broder,
Upp, välan då, nämn mig priset!
Hvad som köpts, kan åter köpas,
Hvad som kostat, kan betalas;
Men ett värnlöst hjärtas tillit
Skänks blott, fås blott, köpe icke."
Ödsligt drar sin mund till löje
Dmitri, och han talar åter:
"Det är godt, min ädle broder,
Att min falk du vill betala.
Och du önskar höra priset:
Alltför mycket den ej kostat,
Tvenne läppars purpur bara,
Tvenne rosenröda kinder,
Tvenne armar, i hvars bojor
Denna hals var stundom sluten
Tvenne dunkelbruna ögon,
Som, då köpet gjordes, gräto."
Så med ödsligt lugn han talat,
Och furst Voldmar svarar dyster:
"Mer än hundrade slafvinnor
På mitt ärfda gods jag äger;
Välj bland dessa en, o broder!
Om du aktar en för ringa,
Välj dig tvenne, välj dig trenne,
Tills min skuld du finner gäldad.
Tvåfaldt hundra läppars purpur,
Tvåfaldt hundra rosenkinder,
Lika många blomsterarmar,
Broder, är jag herre öfver;
Och jag bjuder, hvad jag äger,
Ett blott kan ej Voldmar bjuda,
Tvenne dunkelbruna ögon,
Som, då du försmår dem, gråta."
Knappt han sagt det, när en flicka
Syns bland stammarne i skogen,
Fram mot slottet tycks hon skynda,
Syns och skymtar och försvinner.
Och furst Dmitri ler och talar:
"Såg du tärnan, ädle broder,
Säkert en ibland de många,
Mellan hvilka jag får välja.
Starrgräs bar hon på sitt hufvud,
Kring sitt lif af halm en gördel;--
Min slafvinna log i blommor,
Då hon väntade sin furste."
Sagdt. Furst Voldmar tiger harmfull,
Vill ej tala, vill ej svara.
Dagen skrider, och till slottet
Skynda under tystnad båda.