_Vin och sanning derhos!_ o du älskade pilt, så sägs,
Oss sannfärdighet höfs, som vi vore berusade.
Jag skall säga dig ting, som förborgats i själens djup.
Ej du älskade mig med ditt helaste hjerta, ej,
Eller hur? Ty en hälft af mitt lif jag besitter blott, 5
Och den lefver i dig, men förlorad den andra är.
Ja, så ofta dig täcks, o, jag lefver de saligas
Dagar, när dig ej täcks, i en sorgelig dunkelhet.
Huru skickar sig det, att på älskaren samka qval?
Men om lyda du ville mig, gosse en äldre man, 10
Då långt bättre dig sjelf du befunne, och priste mig.
Oss ett endaste bo i ett endaste träd inred,
Dit ej smyga sig kunna de giftiga ormarna.
Men nu fladdrar du kring, och i dag du på annan gren
Dväljs, i morgon på ann; så du hoppar från qvist till qvist. 15
Om din tjusande blick ett berömmande ord sig vann,
Till treårig en vän, eller mer, du berömmarn gör;
Den dig älskade först, du ej låtsar ha kännt tre dar.
Af högmodige män du mig synes exempel ta.
Älska, medan är tid, den som liknar dig aldramest. 20
Ty om sådant du gör, du förträfflig af medborgsmän
Nämns, och Kärlekens gud dig ej varder en oblid gud,
Han som männernas bröst så behändigt att kufva vet,
Som blödhjertig mig gjort, mig tillförene jernige.
Men nu sög jag mig fast vid din doftande håningsmund. 25
Minns dock, huru du var än i fjol så förtjusande,
Minns, att gråhår vi få, förrn vi hunnit att spotta knappt,
Att vi skrynklige bli; men ej ungdomen återvanns
Nånsin; vingar hon bär ju på hvardera axeln städs.
Den bevingade nå med vår tröghet ej kunne vi. 30
Slikt påtänkande bör du dig visa ej mer så bål,
Utan älskaren din du må möta förutan svek,
Att, när mandomens skägg du en gång på din hake bär,
Vi må helsade bli Achilleiske vänner två,
Om mitt tal du förtror åt de irrande vindarna, 35
Om du säger i själn: låt mig lefva i ro, din tok!
Jag, densamme, som nu till de gyllene äpplens gård
För dig ginge, och fjerran till Kerberos, skuggors vakt,
Då ej, bjuden också, till de ståtliga hofvens port
Skulle gå med min fot, nu befriad från kärleksqval. 40