Älskogsfånig en man höll kär ovänlig en gosse,
Till utseendet god, men till lynnet ej sådan han syntes.
Älskaren hatade han, och ej röjde den ringaste spakhet;
Ock ej visste han, hvad för en gud var Eros, och hurdan
Bågen i händren, hur bittra de skott han möt gossarna skjuter: 5
Var så i allt sitt tal och i allt umgänge en tvärvigg.
Ingen släckning i lågorna gafs; ej läppens förtjusning,
Ögonens strålande glans ej heller, ej kindernas rosor,
Icke ett ord, och icke en kyss, att kärleken lindra.
Men som ett skogens djur misstänksamt på jägrarna skådar, 10
Så han i allo bemötte den arme, och buttra hans läppar
Voro, och ögonen blickade grymt; trots röjde de endast,
Anletet svarade ock mot gallan; försvunnen dess färg var,
Harmens förmätenhet fyllde hans själ; men äfven som sådan,
Syntes han skön, och älskaren mer hänfördes af harmen. 15
Slutligt ej längre han bar Kythereia's häftiga låga,
Utan begaf sig dädan, och gret vid den rysliga kammarn,
Kyssande trösklen; och så upphöjande rösten han talte:
Skräcklige gosse, ock vilde, ett foster af grym lejoninna,
Gosse af sten, och ej kärleken värd, dig kom jag ätt bringa 20
Denna min yttersta skänk, rännsnaran; ty icke jag mer dig,
Pilt, vill plåga, du stickne; men jag mig ämnar begifva
Dit du mig sjelf har dömmt, ock för alla gemensam är vägen,
Såsom det sägs, der för älskande finns botmedel i glömskan.
Men om jag förde det allt till läppen, ock tömde i bottnen, 25
Skulle jag ej ens så utsläcka min längtan. Jag bjuder
Nu din tröskel ett evigt farväl. Nog vet jag hvad händer.
Rosen är äfven skön, och hon bringas af tiden att vissna;
Äfven violen om våren är skön, men hon snarligen åldras;
Hvit är liljan jemväl, och förvissnar då bladena falla; 30
Hvit är snön, men smälter ändock, såsnart som han kram blir;
Ock är ynglinga skönheten skön, men varar ej länge.
Tid skall komma ännu, då du ock blir nödgad att älska,
Då du förtärd i ditt bröst skall gråta de bittraste tårar.
Men, o gosse, bevisa mig dock det yttersta vänsprof: 35
När du, gående ut, mig upphängd här vid din tröskel
Skådar, så hasta då icke förbi olyckliga älskarn,
Utan stanna, och grät mig en stund, och sen tåren du offrat,
Lös mig ifrån hängrepet, ooh mig så i kläder från din kropp
Svep, och betäck mig varligt, och kyss omsider på slutet, 40
Och åt den döde förunna din läpp; mig bör du ej frukta.
Mer ej vaknar jag upp, änskönt du mig kysste försonad.
Hålka mig ut derjemte en graf, som gömmer min älskog.
Och när du går, tre gånger mig säg: der hvilar du, hjertkär;
Ja, om du vill ock detta: en dejelig vän jag har mistat! 45
Teckna en grafskrift med, som jag dig affattar i verser:
_Denne, o vandringsman, har Kärleken dräpit; ej hasta,
Utan stanna, och säg: hårdhjertad var vännen, han hade!_
Han, sen detta var taldt, tog stenen, och välte mot väggen
Ändatill trösklens midt den hiskliga stenen, och fastknöt 50
Genast spensliga repet, och kastade snaran om halsen,
Sparkade ock bort stödet för föttren, och hängde så derstäds
Död. Men den andre öppnade dörrn, och såg nu den döde
Hängd på sin egen gård; mellertid han ej rördes det minsta
Alls i sin sjal, ej gret han den somnade yngling, men likets 55
Ynglinga kläder han sölade ned; gick sedan till kämpa
Lekarna bort; och sökte i fjerran de älskade baden.
Kom så också till den gud, vanärat han hade; ty Eros
På bildfoten af sten vid randen af vattnet var uppställd.
Störte nu stoden omkull, och trotsige svennen ihjelslog; 60
Böljan färjades röd, och deröfver sväfvade orden:
Glädjen er, älskare, nu! Han som hatade funnit sin bane.
Älsken, J älsklingar nu, ty en gud vet dömma er alla!