Amykos.
Din jag blifver; du min, såframt jag vinner i striden.
Polydeukes.
Blott rödkammiga fåglar ju plä tuppfäkta om sådant.
Amykos.
Antingen nu rödkammarne vi eller lejonen blifve
Lika, så kämpe vi dock ej om annat pris, än det sagda.
Amykos sade, och tog ihåliga snäckan, och blåste. 75
Snarligen samlades då inunder de skuggiga lönnar
Städs skönlockige Bebrykers folk, vid ljudet af snäckan.
Sammalunda också hopkallade samtlige hjeltar,
Från det Magnesiska skeppet, i strid storståtlige Kastor.
Desse, såsnart de alltså med handskar befästat af oxhud 80
Händren, och armarna kring omsnurat de väldiga remmar,
Trädde i drabbningen fram, samt andades död mot hvarandra.
Der bland de äflande tedde sig nu en gräselig täfling,
Hvilkendera som finge på ryggen det bländande solljus.
Genom din skicklighet dock du på resen vann Polydeukes, 85
Och af strålarna alla blef Amykos träffad i synen.
Men han i sinnet brusande upp, fort skyndade framåt,
Rigtande slaget med händren; då träffade ock Tyndariden
Hakans spets för den kommande. Mer han nu vredgas än nånsin,
Hugger omkring sig i striden, och skarpt påtränger, mot jorden 90
Böjd, och de Bebrykers folk anskriade. Hvaremot åter
Hjeltarne sporrade an Polydeukes, den tappre drotten,
Fruktande, att med sin tyngd kanske nedkrossade honom,
Der på det trånga rum, sjelf Tityos liknande mannen.
Sannerlig sonen af Zeus, anträngande härfrån och derfrån, 95
Vexelvis med de båda nu högg, afböjande anfall
Från Poseidaons son; så väldig en bjesse han ock var.
Han stod der, af slagen befängd, och spydde den dunkla
Bloden; och samtlige hjeltarne strax upphöjde ett
fröjdrop,
När som de sågo de hiskliga sår kring mun och kring kinder. 100
Ögonen trängde sig ock i det svällande anletet samman.
Honom förbryllade kongen med händernas gäckande hothugg
Allsids; men då han fann, att det redan var ute med mannen,
Gaf han ett knytnäfslag i dess ögbryn midtöfver näsan,
Och afskalade ändatill skåln all pannan. Den slagne 105
Baklänges störtad låg, utsträckt i det grönskande gräset.
Dock han reste sig upp, och en skarp strid åter begynte,
Och de förstörde hvaran med de härdade handskarnas gissling.
Bebrykers förste nu händerna rörde mot bröstet af drotten,
Halsen förbi; men anletet vardt med nesliga näfslag 110
Krossadt för honom utaf okufvelig drott Polydeukes.
Resens lekamen af svett utmärglades; fordom en stor man,
Plötsligen liten han blef, och den andre, ej svikande kampen,
Höjde nu städs mer fylliga lemmar och bättre i fägring.
Men hur dödade sonen af Zeus glupsktätande mannen? 115
Säg mig, gudinna! Du vet det; och jag, för andra ett redskap,
Sjunger allt hvad du vill, och hvad dig bäst månde behaga.
Sannerlig längtande än utföra en ståtelig hjeltbragd,
Han med sin venstra hand Polydeukes grep i den venstra;
Fallande ut från sidan; och, sökande hugg med den andra, 120
Breda näfven han lyftade upp från ljumsken till höger,
Och Amyklaiernes kong kanhända han träffat och sårat,
Om Polydeukes ej hufvudet böjt, och med kraftiga handen
Gifvit i venstra tinningen hugg, som träffade axeln.
Men ur gapande tinningen strax flöt bloden, den svarta. 125
Mannen med venstra han slog, så att tänderna skramlade alla,
Sedan med städse förnyade hugg han anletet ödde,
Tills han kindernas par utrotade. Amykos, resen,
Låg der nu, sanslös sträckt, samt höjde till tecken af stridens
Slut än hvardera handen; hans död var mera ej fjerran. 130
Fastän segrande, dock ej gjorde du honom beskymfning,
Knytnäfsdrott Polydeukes; han svor dig kraftiga eden,
Kallande egen far Poseidaon ur hafvet till vittne.
Att med berådt mod aldrig mot fremlingar vara förgriplig.
Så låfsjungen du är mig, o kong. Dig, Kastor, jag qväder, 135
Tyndarides, snabbfålade, kopparbepansrade, lansvän.
Röfvande förde de med sig bort, Zeus' tvillinga-söner,
Tvenne döttrar utaf Leukippos, och tvenne derhos ock
Bröder följde dem åt, -- Aphareus var brödernas fader, --
Korade fästmän två, den väldige Idas och Lynkeus. 140
Men Aphareus', den somnades, graf när kämparne hunnit,
Rusade sämtlige neder ur vagnarna strax mot hvarandra,
Tryckte af lansars tyngd och utaf uthålkade sköldars.
Lynkeus, ropande högt ur sin hjelm, så talte bland dessa:
Hvarför lyster er strid, olycklige? Hvarför mot andras 145
Brudar öfven J våld, med blottade svärden i händren?
Har ju åt oss Leukippos förlofvat döttrarna båda
Långt för detta, åt oss är bröllop med dessa besvuret.
J, då det gällde en fremmande bädd, på sätt som ej höfves,
Med mulåsnor och oxar, och fremmande skatters föräring 150
Ändraden mannens sinne, och stulen ett bröllop med skänker.
Inför er båda också flerfaldiga gånger jag redan
Sjelf har detta förmält, och likväl mångordig ej är jag:
Icke, J älskade män, så egnar de yppersta drottar
Skaffa hustrur åt sig, som brudgumar hafva tillförne. 155
Stort är Sparta, och stort kappåkningsfrejdade Alis,
Boskapsrika Arkadia med, och Achaiernas städer,
Samt Messana, och Argos, och allt det Sisyphiska kustland;
Flickor der, mång tusen till tal, af hulda föräldrar
Fostras, hvilka i vett och gestalt ej brister det minsta. 160
Lätt bland dessa er år, att äkta eho som J viljen.
Åt förträfflige man bli svärfar önskade mången,
Ären isanning ju J utmärkte bland alla hjeltar,
Äfvensom fädren också, och derjemte å mödernet stämman.
Låten, älskade nu, vårt bröllop komma till önskligt 165
Slut: men ett annat åt er vi samtligen skole beställa;
Så har ofta jag sagt; det likväl till den svallande vågen
Fördes af vädrets flägt, och gehör ej följde på orden.
Ty oblida J ären och omedgörliga; än dock
Lyden; J båda åt oss ju på fädernet fränder benämnes. 170
Men om ert sinne är lystet på strid, och ni måste med blod det
Ömsesidiga split afgörande, slita vår tvedrägt,
Då bör Idas och hans samslägting, kong Polydeukes,
Ej deltaga det minsta, och hålla från striden händren;
Men vi, Kastor och jag, vi skole vår lycka försöka, 175
Yngre till åren båda; ej må vi åt våra föräldrar
Lemna så mycken sorg: ett lik är tillräckligt ifrån ett
Hus; och de öfrige skola då samtliga vännerna glada,
Brudgumar vordne i stället för lik, samt äkta de begge
Flickorna; höfs ju med ringa förlust stor träta att slita, 180
Sagdt; och cn gud ej ville hans ord till toma förvandla.
Ty från skuldrorna lade på marken vapnena neder
Desse som äldre voro, Och Lynkeus trädde i midten,
Svängande väldiga spjutet vid yttersta randen af skölden,
Likaledes också lansspetsen af modige Kastor 185
Rördes, och buskarnes tagel för hvardera vajande syntes,
De till en början med rigtade spjut inbördes hvarandra
Frestade, om de af kroppen ett blottadt ställe förnumme,
Sannerlig dock lansspetsarne, förrn de skadat någon,
Sönderbrusto, uti de förskräckliga sköldarna fästa. 190
Dragande svärden ur skidorna sen, de döden å nyo
Stemplade en mot annan, och hvila i striden ej spordes.
Ofta mot breda skölden och tagel buskiga hjelmen
Kastor stötte, och ofta hans sköld skarpögade Lynkeus
Drabbade; udden träffade blott den purprade tofsen, 195
Men handlofven för honom, som rigtade eggiga svärdet
Rakt mot det venstra knä't, affärdade Kastor, med venstra
Foten vikande: strax han kastade glafven, och bortfly
Sökte till fadrern vård, mot hvilken den väldige Idas
Lutad, skådade au de befryndade männernes envig. 200
Men framrusande stötte Tyndaridas breda geväret
Rakt veklifvet igenom och nafveln, och kopparn på stunden
Föste tarmarna ut; så till marken dimpande sträcktes
Lynkeus; ögonens lock omhöljde ett tyngande slummer.
Dock ej heller den andra af sönerna Laokoosa 205
Såg vid fädernehärden, sen bröllopets glädje han firat.
Ty framstående pelarn uppå Aphareiska värden
Krossade sönder med brådskande fart Messeniern Idas,
Ämnande dermed slunga ihjel den som dräpit hans broder;
Men Zeus värjde det af, och ur händerna stötte den huggna 210
Stenen, och brände Messeniern upp med sin flammande ljungeld.
Alltså är det ej lätt, att kämpa med Tyndaros' söner.
Väldige, sjelfve, de föddes jemväl, af väldig en fader.
Hell er, J Leda's söner och oförgängelig ära
Städs vårt qväde förlänen! Ju skalderna älskades alla 215
Af Tyndarider, af Helena med, och de andre heroer,
Hvilka Ilion störte, och hämnades kong Menelaos.
Eder, o drottar, rykte förskaffade Chiiske sångarn,
Qvädande Priamos' stad och Achaiernes snabba galejor,
De Iliadiska strider, och härnadens torn, Achilleus. 220
Derfor åt eder också jag ljudliga Musernas håfvor,
Sådana sjelfve de unna, och såsom mitt hus det nu gitter,
Sådana hembär. Skönst är af skänker för gudarna sången.