Armoden, o Diophantos, allena upp konsterna väcker,
Sjelf lärarinna åt arbetet; ej tillstädja de slemma
Näringsbekymren, att fattige män må njuta af sömnen.
Ja, om en liten stund af natten oss unnas att lura,
Plötsligt och oförtänkt kringstoja de trängande sorgen 5
Fiskafångare, åldrige män, två lågo tillhopa
Uppå en bädd af tång, inunder det flätade hybblet,
Lutande sig mot väggen af löf; men nära till begge
Händernas arbetsredskap var laggdt: här korgar af vide,
Krokar och metspön med, och de tångomlindade beten, 10
Refvar och katsor der, och ryssiornas säflabyrinther,
Linor och åror, och gammal en öka på stöttor derjemte;
Hufvut inunder en kort sofmatta och paltor och hattar.
Detta för fiskrarna var allt redskap, och rikdomen denna.
Hvardera egde ej kruka, ej stop; allt sådant för fångsten 15
Syntes dem okrafdt gods, och armoden var dem ett sällskap.
Ingen granne i nejden; men sjön med saktare sqvalpning
Simmade allestädes ifrån mot det vanskliga hybblet.
Än ej Selanas vagn fullbordat halfva sin bana,
Dock ren fiskrarna väckte det älskliga arbetet; sömnen 20
Jagande hän från ögonens lock, anstämde de sängen.
Asphalion.
Alla de ljögo, min vän, som sade att nättren om sommarn
Blifva så korta, då Zeus medbringar oss dagarna långa. --
Ren otaliga drömmar jag haft, men ej morgonen bräcker.
Vet jag ej ut eller in? Hur är det? Ha nätterna söl ock? 25
Kamraten.
Klandrar du, Asphalion, den herrliga sommarn? Ej tiden
Vek från sin bana på eget bevåg, men bekymret som jagar
Sömnen bort från din bädd, gör natten tillika så lång dig.
Asphalion.
Lärde du drömmar, monn' tro, uttyda? Jag kostliga hade.
Och jag ej vill att du är okunnig ens om min andsyn; 30
Liksom min fångst, så dela med mig ock samtliga drömmar.
Ty dig vinner ej någon i snille. Men han är den bäste
Drömuttydare ju, som snillet till mästare fått sig.
Eljes är och god tid; hvad hade man äfven att göra,
Liggande, här vid vägen på löf, och dessutom lamplös, 35
Utan att sofva, å strand; i rådsaln lamporna brinna;
Ty den säges ha jemt god fångst. -- -- --
Kamraten.
Berätta mig nattens
Syn, och från början till slut låt vännen din sak förnimma.
Asphalion.
Knappt jag, utaf sjömödorna trött, inslumrat om qvällen,
(Sannerlig var jag ej alls språngmätt; ty vi äto i god tid, 40
Om du det minns, och förskönte vår bok) då jag tyckte mig klättra
Idkeligt uppför en häll; der sittande gaf jag på stimmen
Akt, och skakade flitigt på spö't med sitt sväfvande bete.
Och nu nappade en af de väldiga bussar, (i sömnen
Plär ju en hund inbilla sig bröd, jag fiskar desslikes.) 45
Och han på kroken fastnade fast, och bloden omkringflöt,
Men af dess sprattlande böjdes för mig metspöet, jag hade.
Sträckande händerna ut, jag med bestien kampen begynte.
Om med mitt svagare jern jag toge den väldiga fisken.
Sen påminnte jag honom om såret med: ämnar du stingas? 50
Och du skall svära stingas; och jag den ej flyende angrep.
Sedd så, och lycktad var kampen, men upp jag en gyllene fisk drog.
Täckt öfverallt med ideligt gull; dock fruktan betog mig,
Att Poseidaons käraste fisk måhända han vore,
Eller kanske en klenod åt den hafsblå Amphitrita. 55
Sakta emellertid jag lossade honom från kroken,
Att ej vid hullingen måtte bli qvar af gullet i munnen.
Och jag uppå landbacken med tåg upphalade fisken,
Svärjande sedan, att aldrig min fot mer sätta på hafvet,
Utan stanna i land, och som kongen beherrska min gullskatt. 60
Det mig väckte. Men du, stallbroder min, vidare ansträng
Tanken; förty meneden, jag svor, mig mäkta förskräcker.
Kamraten.
Ej må du rädas! Du svor ej; ty gyllene fisken ej heller
Fick du, såsom du tyckte. Och drömmarna fara som strömmar.
Men om du vaken, ej sofvande, här kringspanar i trakten 65
Målet för sömnens hopp, uppsök dig en vanlig, en köttfisk,
Att du i hunger ej dör, fast mättad af gyllene drömmar.