Hot Menelaos i Sparta en gång, blondlockige drotten,
Ungmör, kransande håret med blommor utaf hyacinthen,
Utanför nyligen målade saln uppförde en festdans,
Tolf de förnämsta i staden, Lakonakernas herrliga stolthet,
Då när sin Helena stängde, Tyndareos' älskliga dotter, 5
Yngre sonen af Atreus in i den brudliga kammarn.
Alla de sjöngo i en melodi, och med flätade fötter
Stojade, rundtomkring brudsången i salarna genljöd:
Slumrar du redan så bittida, du kärälsklige brudgum?
Säg, eller är du väl st knätung, eller är du en sömnvän? 10
Eller drack du för mycket en tår, att i sängen du neddamp?
Ville du sofva en stund, du hade då bordt det allena,
Låtande flickan med flickorna än hos sin älskliga moder
Leka till ljusan dag; ty i öfvermorgon och morgon,
Ja, från år till år, hon är din brud, o Menelaos. 15
Lycklige brudgum, du, dig nös en redelig man till,
När du till Sparta kom med de öfriga drottar, att fria.
Bland halfgudar du ensam skall ha Kronidas till svärfar.
Dig Zeus' dotter sig smög det gemensama täcket inunder,
Sådan ibland Achaiinnorna en ej jorden beträder. 20
Föder hon mor sin likt, hon föder ett verkligt under.
Ty jemnåriga alla, och smorda, som männerne pläga,
Täfle vi samfält på rännarebanan, vid floden Eurotas,
Sextio, fyra gånger, till tal, ungdomelig flicksvärm:
Tadelfri är ingen af oss, med Helena jemförd. 25
Likasom morgonens rodnad åt natten visar sitt sköna
Anlet', och våren sin fröjdande glans, när vintren har flyktat,
Bland oss alla också den gyllene Helena lyste.
Liksom en reslig cypress står prydlig på bördiga fältet,
Eller i trägåln, eller Thessaliske hästen för vagnen, 30
Rosenhyade Helena ock är en prydnad för Sparta.
Ingen utur sin korg afspolar så ståteligt inslag,
Ingen i konstiga stoln afklippte en tätare väfnad,
Än från sin höga stock, sen flitigt hon äflats med skottspoln.
Visst ej någon förstår så knäppa på cittran, ej någon, 35
Sjungande Artemis nu, nu stolta hjeltinnan Athana,
Likasom Helena; alla behag i dess ögon sig lägrat.
O, du sköna, förtjusande mö, ren vorden värdinna!
Vi till rännarebanan i morgon, och blomstrande ängen
Skole vandra, att plocka oss der ljufdoftande kransar, 40
Städs påtänkande dig, o Helena, likasom dilamm
Sakna den tackas spen, som födde de späda till verlden.
Först åt dig vi vår krans af den lågländt vexande Lotos
Fläte, och hänge den upp i platanens skuggiga krona;
Först vi ur silfverurnan åt dig den klara essensen 45
Gjutande, drype inunder platanens skuggiga krona;
Skall så i barken också inristas, för vandrarn att läsa,
Detta, på Doriska: "_skona mig! vet, jag är Helenas lifsträd_!"
Hell dig, o brud, och hell dig, o brudgum, så säll af din svärfar!
Lato åt eder förunne, den barnuppammande Lato, 50
Herrliga arfvingar! Kypris, gudomliga Kypris, att älska
Lika hvarandra! Men Zeus, Kronidas Zeus, eviga skatter,
Att de från ståtliga söner till ståtliga söner må fortgå!
Sofven, och andens kärlekens luft ur hjerta till hjerta,
Men ej glömmen likväl, att vakna, då morgonen randas! 55
Och vi vända igen helt tidigt, när tuppen på vageln
Först sin fjederbesmyckade hals upplyfter, att gala.
Hyman, o Hymenaios, var glad åt denna förmälning!