Låtom oss börja med Zeus, och lykten med Zeus, o J sångmör,
När vi den ypperste bland odödliga prise i qvädet.
Hen bland dödlige män Ptolemaios den förste må nämnas,
Äfvensom ytterst och medlerst; ty han af männer är ypperst,
Fordne heroer jemväl, halfgudarnes ättlingar, funno 5
Visa skalder, som sjöngo de herrliga bragder, de utfört;
Nu jag vill Ptolemaios, jag ock, välöfvad i sångkonst,
Qväda; ett qväde ju är odödlige gudarnes ära.
Till trädymniga Ida en gång vedhuggaren kommen,
Spejar; -- ty mycket der fanns -- hvar han skulle sitt arbeta börja. 10
Hvad skall jag först omnämna? ty tusende ämnen för sången
Finnas, med hvilka gudarne prydt den bäste af kungar.
Hurdan var ej, på fäderne-led, Ptolemaios, Lagiden,
Att utföra en ståtelig dat, då han fattat beslutet,
Hvilket en annan man uttänka ej någonsin gittat! 15
Honom i ära också Zeus gjordo de saliga gudar
Jemngod; äfven är honom ett gyllne palats på Olympen
Byggdt, och honom invid Alexandros, den redlige vännen,
Thronar, en skräckelig gud för de brokigturbanade Perser.
Gent deremot åt Herakles, Kentaurban'mannen, ett säte 20
Står, som är gjordt af hårdaste stål, oändligen konstrikt.
Der med de öfriga himmelska nu han gästar tillsamman,
Fägnande sig öfvermåttan åt sönernes söners söner,
Derfor att ålderdomen dem Zeus från lemmarna borttog,
Och odödlige kallas de män, som stamma från honom. 25
Ty dem hvardera är stamfar Herakleidas, den tappre,
Och de hvardera räkna sin stam från fordne Herakles.
Derför också när han gick ur gelaget, tillräckligen mättad
Med sköndoftande håning, dit hem till hulda gemålen,
Denne han skänkte sin båge med axelbetungande kogret, 30
Denne han gaf sin klubba af jern, med väldiga knölar.
Till det ambrosiska rum, som bebor hvitfotiga Hebe,
Vapnen, och fadren sjelf, Zeus' son, ledsaga de sedan.
Hur utmärkte sig ej Berenika, den vida besjungna,
Bland förståndiga qvinnor, och var åt föräldrarne hjertfröjd! 35
Hennes doftande barm sjelf Kypros' gudinna, Diona's
Dyrkade dotter, berörde en gång med rundade handen.
Derföre sägs, att en hustru sin man så högt ej behagat,
Som Ptolemaios med kärlek bemötte den hulda gemålen.
Hon deremot långt mer än älskade. Derför han äfven 40
Kunde med sorgfri själ regementet åt Sönerna lemna,
Hvarje gång han, en älskande, gick till den älskades läger.
Ögat hos lättsinnt maka är städs på förföraren rigtadt;
Barnsöl vankas väl nog, men barnen de likna ej far sin.
O Aphrodita, du vördade, främst bland gudinnor i fägring, 45
Dig hon om hjertat låg, ditt beskärm har skön Berenika
Frälst från färden uppå mångsuckige Acheron' vågor.
Utan du röfvade henne, förrän hon kommit till flodens
Dunkel neder, och skuggornas städs förfärliga färjkarl,
Förde i templet, och del af din egen ära förlänte. 50
Hon, mot alla de dödliga blid, den tjusande kärlek
Fläktar dem till, och åt älskaren ger blott ljufva bekymmer.
O svartögda Argeiska, du födde, med Tydeus i sambädd,
Den Kelydoniske man, Diomedes, kämpeförödarn.
Men högbarmiga Thetis den lanserfarne Achilleus 55
Födde åt Aiakos' son; dig, modige drott, Ptolemaios,
Åt Ptolemaios, den modige drott, bildskön Berenika.
Och dig fostrade Kos, mottagande redan som nyssföddt
Barn af modren, då först du skådade morgonens tändning?
Ty Antigona's dotter, af födselsmårtor besvärad, 60
Gördellöserskan der anropade, Eileithyia.
Stod så hon ock välvillig bredvid, och kring lemmarna utgjöt
Lindrande kraft öfverallt: så föddes den älsklige gossen,
Far sin lik. Och då jublade Kos, anskådande honom,
Smekte med kärliga händer den lille, och talte, och sade: 65
"Pilt, må du lyckelig bli, och mig ära så mycket, som äfven
Phoibos Apollon ärade sjelf svartbindlade Delos!
Håll så i likdan heder jemväl den Triopiska kullen,
Likdan ära förlänande ock åt det Doriska grannfolk,
Liksom Rhenaia's ö vardt älskad af konung Apollon!" 70
Så nu ordade Kos; Zeus' örn, fröjdbringande fågeln,
Molnen inunder skriade gällt tro gånger i höjden.
Detta vak tecken från Zeus. Zeus Kronion ligga om hjertat
Vördade konungar. Ypperlig den, som redan i födselns
Stund åtnjutit hans gunst, stor sällhet följer en sådan. 75
Vida kring jorden sträckes hans makt, och vida kring hafven.
Tusende länder, och tusende folk och menniskoslägten
Odla hans sädesfält, af Kronion's skurar förkofradt.
Land ej alstrar så mycket ändock, som låga Egypten,
När högt svimmande Niln upplöser de fuktiga kokor. 80
Intet eger så mången ort med skickliga landtmän.
Trenne hundradetal af städer der täljas, dessutom
Trenne tusende ån, tillaggda till trettio tusen,
Tre två gånger, och dertill ännu tre nior med dessa:
Öfver alla är kong Ptolemaios, den väldige drotten. 85
Äfven en del af Phoinikernas land, och de Arabers honom
Tillhör, liksom af Syrers, och Libyers, samt Ethiopers.
Han Pamphylerna alla, och lanserfarna Kiliker
Styrer, och Lykier med, och de krigiskt sinnade Karer,
Och de Kykladiska öar; emedan de yppersta skeppen 90
Segla åt honom på sjon; ja hafvet, det vida, och jorden,
Dånande flodernas svall, allt kong Ptolemaios beherrskar.
Många ryttare ock, mång sköldbeväpnade kämpar
Larma honom omkring, med blixtrande koppar beprydde.
Samtliga kongar i makt han vinner förvisso och rikdom; 95
Så hans stolta palats hvar dag sig fyller från alla
Verldens kanter, och folken i ro omsköta sitt jordbruk.
Ty af fiender ingen till fots kråkhvimlande Nilen
Öfverstigit, och höjt i de fremmande byar ett härskri;
Aldrig en väpnad i land uthoppat ur ilande skeppet, 100
Spridande ödeläggelse kring bland Egyptiska hjordar;
Sådan en man har satt sig ett bo på de rymliga fälten,
Van att svänga ett spjut, gullockige kong Ptolemaios.
Såsom ståtelig drott, framförallt han fädernegodset
Vårdar, och sjelf förvärfvar dertill mång annan besittning, 105
Dock onyttjadt ej ligger hans gull i det rika palatset, --
Liksom de fikande myrornas skatt sig hopar beständigt; --
Utan en stor del eges af gudarnes herrliga tempel,
Medan han offrar dem förstlingen städse, och öfriga skänker.
Mycket förärat han har åt väldiga konungar äfven, 110
Mycket åt städerna, mycket jemväl åt redliga vänner.
Aldrig besökte en man Dionysos' heliga kämpspel,
Väl förfaren, att höja den ljudliga sången melodiskt,
Utan att honom han egnat en skänk, konstidkaren värdig.
Sånggudinnornas tjenare städs Ptolemaios beprisa, 115
För hans godhet. Och finns väl ett skönare mål för den rika
Mannen, än det, att ypperligt låf bland menniskor vinna?
Detta ännu ha Atreiderne qvar; men de tusende skatter,
Som de i Priamos' stora palats förvärfde med våldsmakt,
Ligga i mörker dolda, och vända ej derifrån nånsin. 120
Denne konung allena beträder de åldrige fäders
Fotspår, der helt varma ännu de sig röja i stoftet.
Han grundlade åt far och åt mor sköndoftanda tempel,
Och dem sjelfva deri, af gull bildsköna och elfen-
Ben uppställde, för menniskors slägt mildt värnande makter. 125
Han lårstycken, till tal oräknade, bränner af gödda
Oxar, vid hvälfvande månaders lopp, på blodiga altar,
Sjelf, och hans stolta gemål. Ej nånsin en ädlare qvinna
Kring brudgummen sin famnande arm, i palatset har slutit;
Ja, hon älskar af hjerta och själ sin broder och make. 130
Bland odödliga så vardt firad en helig förmälning,
Då när drottningen Rhea Olympens beherrskare födde.
Blott en bädd ju bereder åt Zeus och åt Hera, till natten,
Tvättande händren med oljor, den än jungfruliga Iris.
Hell dig, o kong Ptolemaios! jag dig skall minnas med andra 135
Gudasöner i lag; min sång ej af kommande slägten
Lärer försmås, som jag tror. Dock konsten af Zeus ju man eger.